I sin roman ”Till den skrivande kvinnans försvar” presenterade Jenny Diski för ett par år sedan en intressant person som levt i ett undanskymt hörn av kulturhistorien, Marie le Jars de Gournay. Känd för Montaigneläsare, men mindre känd för en bredare allmänhet. Diskis roman utgör emellertid ingen sedvanlig äreräddning utan presenterar en mer komplex berättelse där Marie de Gournay framställs som relativt självupptagen och omdömeslös. Det intressanta i sammanhanget är att de Gournay också fungerade som redaktör för utgivningen av Michel de Montaignes ”Essayer” efter hans död.
Det är en fantasieggande bild: redaktören utan omdöme. Hur inverkar en sådan redaktör på eftervärldens bild av författaren? Än mer intressant blir det om man vidgar sin blick till essäernas hela utgivnings- och receptionshistoria, en historia full av egenmäktiga redaktionella ingrepp och tolkningar. Inte nog med att materialet är stort och de versioner som publicerats skiljer sig från varandra, essäernas associativa lapptäcke är därtill en textform som inte alltid medger entydiga översättningar.
Jan Stolpe har alltså befunnit sig i en svår sits när han reviderat sin egen översättning från åren 1986 till 1992, ett arbete som nu ligger klart. Den reviderade översättningen av Michel de Montaignes Essayer. Bok 1 – 3 (Atlantis, 1780 s) är väl övervägd och har därtill fler kommentarer än den tidigare översättningen. Men essäerna och deras utgivningshistoria tycks dubbelt aktuell – kanske kan denna receptionshistoria också ge oss perspektiv på hur vi uppfattar vår egen tids litterära genrekorsningar mellan reportage, självbiografi och roman?
Michel de Montaignes levnadsbana är väl känd – den franske 1500-talsjuristen med framgångsrik karriär och chans till ett ännu bättre toppjobb men som i stället trappar ner en aning i landsorten och där lägger mycket av sin tid på att skriva personliga prosareflexioner. Ämnena för dessa reflexioner är främst levnadsfilosofiska, alltid med jaget i centrum: Hur leva ett gott liv? Vad vet jag? Vem är jag? Stilistiskt blandar han latinska citat ur den klassiska litteraturen med ett slags provinsiell franska. Dessutom kan han ibland vara svår att följa då han rör sig mellan olika ämnen och ofta associerar fritt.
Att associationerna är en viktig del av hans metod visar också den så kallade Bourdeaux-kopian, Montaignes eget exemplar av den första upplagan, i vilket han fört in omfattande kompletteringar i marginalen. Bordeaux-kopian visar hur Montaigne lägger textsegment vid textsegment i sitt undersökande av jaget. Att han inte hejdar undersökningsprocessen i och med den första utgivningen talar för att han betraktar essäerna som en fortlöpande process. Att det dessutom sällan rör sig om tillägg av nya rön utan snarare kompletteringar till och varianter av det redan skrivna vittnar också om att stilen och arbetssättet framstår som viktiga för hur författaren försöker nå kunskap om saker och ting.
Montaigne själv använder beteckningen ”essais”, från franskans essayer, pröva eller försöka – och går man längre tillbaka kommer man till latinets exagium, vägandet av ett objekt eller en idé som för att undersöka det från olika vinklar – om sina prosastycken, och även om han inte saknar föregångare (Senecas epistlar är en stark kandidat) brukar man därför ändå hålla Montaignes försök som de första i en ny genre: essäns.
Essän är svår att bestämma och befinner sig i gränslandet mellan personlig reflexion och begreppsutredning, i gränslandet mellan litteratur och filosofi. Vad i essän som är stil och vad som är dess ämne är ingen lätt fråga att reda ut och till detta kommer att skeptikern Montaigne inte heller är så säker på att vi kan nå särskilt långt med vår kunskap.
Den första volymen av essäerna gavs ut 1580 och samtiden såg då författaren som en förmedlare av det klassiska tänkandet i första hand. Publik och kritik läste Montaigne som en exemplum-författare, det vill säga som en sammanställare av kända ställen ur klassikerna och essäerna som en handbok där författaren populariserar det grekiska och latinska tänkesättet. Frågan om verkets form kommer i andra hand för tidens läsare och det dyker också upp redigerade varianter av essäerna där man plockat ut fragment och tänkespråk ur dem.
Ett tiotal år senare kombineras samtidens ointresse för essäernas form med en religiös kritik. Motreformationen var stark och uppskattade inte att Montaignes skepsis också omfattade det religiösa. Med sin betoning av tro snarare än förnuft på religionens område förknippas han närmast med reformerta idéer. Man kombinerade denna invändning med en kritik av formen: här saknades en tydlig metod, linjära resonemang och poängen med alla latinismer, neologismer och ”gascognismer” begrep man inte alls.
Dessa attacker föranledde just Marie de Gournay att i sitt förord till 1595 års utgåva beklaga den bristande förståelsen man visat ”Essayer”. Hon framhåller som tillgångar allt det i essäerna som skulle bli officiellt undertryckt under 1600-talet och inte riktigt förstått eller uppskattat förrän under 1800- och 1900-talen: latinismer, regionala uttryck, frispråkiga diskussioner i psykologiska och sexuella frågor, digressioner, kompositionsteknik, mångtydighet i religiösa och politiska frågor och, framför allt, den intima självanalysen.
I de Gournays utgåva ser vi en djupare förståelse för Montaignes uttryckssätt, men också en rad redaktionella oklarheter. Man har bland annat menat att Marie de Gournays insats är så till den grad identifikatorisk att den passage i ”Essayer” där hon lovprisas av författaren (Bok 2, kapitel 17), i själva verket är ett tillägg av henne själv. Frågan är svår att avgöra, men i utgåvans helhet är detta bara en detalj och Jan Stolpes nya översättning utgår, i enlighet med den uppdaterade Montaigneforskningen, inklusive den franska Pléiade-utåvan, från just denna text.
Invändningarna mot formen och mot författarens uppfattning i religiösa frågor blir allt starkare under 1600-talet. Under den första halvan av 1600-talet etableras de franskklassicistiska litterära idealen vilka innebar att ett visst slags renhet, både då det gäller språket och de litterära genrerna, anbefalldes. Litteraturen skulle formas i väl avgränsade och utarbetade genrer, inte i hybridformer som de gränsöverskridande essäerna. Dessutom anmodades författaren kretsa kring passande eller så kallade höga motiv och det säger sig självt att Montaigne, som inte drar sig för att uppmana läsaren att precis som författaren själv studera innehållet i den egna pottan, knappast passar in i detta litterära klimat.
Ändå lever Montaigne kvar och blir flitigt läst – och detta just på grund av att man redigerat om essäerna, gjort dem mer argumentativa och renodlat ämnena. I de här hårt tuktade utgåvorna var Montaigne populär och det gavs ut 35 olika upplagor under 1600-talets tre första fjärdedelar. Samtidigt var tillräckligt mycket kvar i de här utslätade utgåvorna för att läsarna i allmänhet skulle ta anstöt, ”Essayer” var inget man gav åt barnen att läsa.
Det opassande blir till slut för mycket för tidens smakdomare, och de var många och inflytelserika. Uppsnyggningen av den kulturella kanon ser ut att hänga samman med andra krafter i samhället, framför allt med hur monarkin centraliserade sin politiska och religiösa kontroll i Frankrike. Nicolas Malebranche exempelvis, teologiskt inriktad filosof med Ludvig XIII:s förtroende, menade att Montaigne med sina essäer hade fokuserat sig själv i allt för hög grad och Gud allt för lite. Han anklagade också Montaigne för att riskera Frankrikes väl genom att fokusera på det personliga och visa upp sina brister – detta kunde få läsarna att lägga sina sociala plikter åt sidan för att ägna sig åt sig själva.
Som ett resultat av denna kritik hamnade så ”Essayer” 1676 på den katolska kyrkans index, vilket innebar att kyrkan ansåg att man inte skulle befatta sig med dem. Under 1700-talet blir tankeklimatet långsamt annorlunda och för upplysningsförfattarna Diderot och Montesquieu är det just det religionsskeptiska som blir betydelsefullt. Samtidigt är deras stilideal rakare och mer slagkraftigt och då man hänvisar till Montaigne är det främst till utplockade korta passager. Montaigne beundrades för sin esprit trés libre de philosophie och man använder honom flitigt i antiklerikala sammanhang.
Men ”Essayer” reducerades också fortsättningsvis till en samling ordspråk lämpliga för citering. De stilistiska drag som tidigare kritiserats visar sig vara fortsatt svårsmälta, även för en mer vidsynt upplysningspublik, och detta märks i utgivningen. Under 1700-talet gavs det ut i 14 utgåvor som alla, i varierande grad, rätade ut originaltextens oregelbundenheter. Inte förrän 1776 gavs originaltexten, med alla latinska och grekiska citat, återigen ut – man får gå så långt tillbaka som till 1635 för att hitta en sådan utgåva, också den utgiven av Marie de Gournay.
Den upplysningsförfattare som tar Montaigne på kanske störst allvar är Jean-Jacques Rousseau och möjligen kan man också se den självutlämnande uppriktigheten i ”Essayer” som en betydelsefull influens till hans personliga ”Bekännelser”. Med romantikens mer utpräglade genikult och ett litterärt klimat som är orienterat mot det individuella förändras receptionen också ytterligare i denna riktning. Under romantiken betonas det individuella och det unika och självbiografins genre bemöts, liksom personliga skrivsätt i allmänhet, med en större acceptans och man har förståelse för en mer sammansatt och stökig stil.
Från mitten av 1800-talet och litteraturhistorikern Charles Augustin Sainte-Beuves mer akademiskt förankrade uppskattning av den heterogena karaktären hos ”Essayer” får Montaigne en framskjuten plats i kanon. Den litteraturhistoriska receptionen i Sainte-Beuves efterföljd fördjupar därefter kunskapen om Montaignes skrivsätt och hans sätt att använda litterära och filosofiska förlagor, men detta betyder inte att bilden av Montaigne efter det är enhetlig.
Under 1900-talet har olika tolkningar tagit fasta på olika aspekter. André Gide såg Montaignes sammansatta skrivsätt som en föregångare till den litterära modernismen och Maurice Merleau-Ponty framhöll Montaigne som en föregångare till fenomenologins försök att bygga en filosofi på det subjektiva.
Den slingriga receptionshistorian för ”Essayer” har kartlagts av litteraturforskare som Alan Boase, Mathurin Dréano, Donald Frame, Pierre Villey och Dudley M Marchi, men vilka slutsatser kan man dra ur den? Montaignes essäform är tillräckligt mångtydig för att betraktas som tillhörig litteraturen vid ett tillfälle, och mer systematisk tankeprosa vid ett annat – allt beroende på den rådande konjunkturen i litteraturen och tänkandet.
Den tydligaste slutsatsen vi kan dra är hur ett ”öppet” litterärt verk som Montaignes används för olika syften beroende på vem som läser det. Olika läsare tar fasta på olika saker i verket och leds därmed också fram till olika värderingar av det. Idag möts vi av en fullkomlig flod av kreativa och fruktbara genrekorsningar där inga entydiga läsarkontrakt kan ingås och där läsaren därmed kan ge det skrivna den funktion som passar henne eller honom bäst: Historieskrivning? Partsinlaga? Spänningsberättelse? Hur läser vi egentligen vår egen tids litteratur?
