I dag fyller den franske socialantropologen Claude Lévi-Strauss 100 år. I december 2006 hade jag förmånen att träffa honom i hans hem i Paris. Han visade sig, trots sin höga ålder, ännu besitta den imponerande tankeskärpa som han givit prov på i sina böcker. Den bild jag haft av en artig gentleman bekräftades likaså.
Oväntat var bara det varma, inåtvända leendet. Det var helt motsatt hans texters strama och klassiska språk, som förmedlar kyla. Det kontrasterade också mot den reserverade framtoning, som bland annat Simone de Beauvoir vittnat om. Hon tog sin licentiatexamen samtidigt med Lévi-Strauss och har berättat om det lustiga intryck han gjorde då han med död min höll sin provföreläsning om passionernas vansinne. Bilden av en behärskad personlighet har även bestyrkts av andra. Att han dessutom har en lågmäld, torr humor fick jag erfara flera gånger under vårt möte.
Lévi-Strauss genombrott ägde rum med utgivningen av ”Tristes tropiques” 1955 (såväl ”Spillror av paradiset” som ”Kulturspillror” i senare svensk översättning). Det är en originell och oerhört vacker självbiografisk monografi över hans fältforskning i Brasilien under andra hälften av 1930-talet. Fem år efter dess utgivning installerades Lévi-Strauss vid det ärevördiga Collège de France, som den förste professorn i socialantropologi i Frankrike, och 1971 fullbordade han sin stora mytologiska tetralogi, ”Mythologiques”. Året därpå blev han invald i Franska akademin.
Lévi-Strauss är känd som förgrundsgestalt för den strukturalism som blev parisiskt intellektuellt mode vid mitten på 1900-talet, och vars popularitet saknar motstycke i Frankrikes intellektuella historia, hävdar historikern François Dosse. Strukturalismen avlöste den existentialism som hade satt debattens dagordning under efterkrigstiden och tog spjärn mot två av dess hörnpelare. Den avfärdade å ena sidan humanismen, med dess betoning av individens eller medvetandets primat, och gränsdragningen mellan samhälls- och naturvetenskaperna. Å den andra kritiserade den historicismens deterministiska utvecklingsteori.
I ”La Pensée sauvage”, som publicerades 1962, och gavs ut på svenska under titeln ”Det vilda tänkandet” nästan tio år senare, gick Lévi-Strauss i öppen polemik mot Jean-Paul Sartre. ”Vad skall man göra med folken ’utan historia’ när man definierar människan genom dialektiken och dialektiken genom historien” undrade han. Enligt Lévi-Strauss utgick Sartre från att människan fanns förborgad i en enda form av sitt historiska och geografiska vara. Därmed bortsåg han från mängden och mångfalden av existerande trosföreställningar, seder och bruk. Sartre anammade den framstegstanke som enligt Lévi-Strauss har rättfärdigat människans rovdrift på naturen och förvisningen av icke-västerländska folkgrupper till ett lägre stadium i den mänskliga historiens utveckling. Existentialismen var dessutom en överdrivet antropocentrisk form av humanism. Som alternativ förordade Lévi-Strauss en allomfattande humanism, som inbegriper alla kulturer, samtidigt som den inte ger människan en privilegierad ställning i kosmos. ”I mitt perspektiv” skriver han, ”står alltså jaget inte i motsättning till den andre lika lite som människan står i motsättning till världen”.
Lévi-Strauss arbete är en kritik av den etnocentriska föreställning som tar den västerländska historiska utvecklingen som förebild för alla samhällen. Hans fastställande av intellektets invarianter – hans strävan att visa att människans tänkande är konstant genom tiderna och mellan kulturer – är avsett som ett argument mot denna föreställning. Kulturella skillnader är inte uttryck för olika intellektuella förmågor, utan olika manifestationer av samma förmåga.
Frågan om tänkandets villkor a priori löper genom hela Lévi-Strauss arbete. Han har själv sagt att man skulle kunna definiera hans forskning som ”en sorts inventering av de mentala ramverken, ett försök att reducera det godtyckliga till en ordning, för att upptäcka en nödvändighet, inneboende i illusionen om frihet”. Både vad gäller äktenskapsregler och mytiska begrepp i skriftlösa samhällen har han försökt ”upptäcka en tydlighetsprincip bakom den kaotiska röran av godtyckliga och irrationella bruk och trosföreställningar”.
Myterna med sina osannolika gestalter och absurda intriger är ett exempel på sådana irrationella föreställningar. Genom att avtäcka mytens underliggande struktur gör Lévi-Strauss anspråk på att ha visat att myterna i själva verket är rationella sätt att ordna världen på. Myten är inte ett uttryck för ett primitivt eller förlogiskt tänkande, såsom mytteorier grundade på en evolutionistisk historieuppfattning framhållit. Mytskapandet använder sig snarare av vad som helst som finns tillgängligt i naturen, för att tänka med dess hjälp. De relationer mellan naturfenomen som skildras i myterna utgör analogier till samhälleliga relationer. Med hjälp av naturen strukturerar med andra ord myten verkligheten. Likt 1800-talets romantiker menar Lévi-Strauss att myter är en kunskapskälla.
Att strukturalismen blev en modeströmning medförde att den civilisationskritik som varit grunden för Lévi-Strauss strävan att bevisa intellektets universalism hamnade i skuggan av grova generaliseringar. Hans kritiker har onyanserat påstått att strukturalismen förkunnade subjektets död, övertog språkvetaren Ferdinand de Saussures strukturella lingvistik rakt av, saknade historiskt perspektiv och var antihumanistisk. Man har påstått att Lévi-Strauss strukturalism vilade på en övertro på vetenskapen och att han själv var en benhård rationalist.
Bilden av Lévi-Strauss som formalist har troligen etsat sig fast på grund av att allmänhetens intresse för honom dog ut när strukturalismen upphörde att vara ett intellektuellt mode. Genom att framställa honom som rationalist har man osynliggjort såväl att han är en mångbottnad och motsägelsefull tänkare, som att han är nyskapande och bygger sin kunskap på källor från olika discipliner. De romantiska tankefigurer som genomsyrar hans verk har likaså fallit helt utanför bilden.
Att läsa Lévi-Strauss böcker kan liknas vid att ge sig ut på fältforskning i främmande land. Läsaren tvingas lämna innötta kategorier, samtidigt som hon måste vara beredd på att möta kylan, ty författaren skapar distans till läsaren. Man måste därför läsa honom på samma sätt som en antropolog närmar sig en främmande folkgrupp – inifrån, på dess villkor, i en hermeneutisk tolkningsprocess. Vad man då möter är snarast en 1800-talsromantiker och civilisationskritiker.
Lévi-Strauss texter andas sorg. Nostalgin är omisskännlig och kommer även till uttryck i titlar som ”Tristes tropiques” och ”Saudades do Brasil” (1994), där saudades uttrycker vemod eller melankolisk längtan. Att allt, såväl individen som hela mänskligheten, har sin början och sitt slut är ingenting att sörja över, skriver han. Sådana är betingelserna för allt liv, naturens obönhörliga lagar. Vi kan ingenting annat göra än att acceptera att resultatet av alla våra mödor en dag kommer att vara spårlöst försvunna. Det sorgliga är inte det oundvikliga, utan det förnedrande tillstånd som mänskligheten – på grund av sitt respektlösa förhållande till allt levande – kommer att befinna sig i då hon väl försvinner från jordens yta.
Lévi-Strauss sörjer frånvaron i västvärlden av de skriftlösa samhällenas reciprocitet – ömsesidighet – mellan människor och mellan människan och naturen. Reciprocitet förutsätter skillnad, och om det är någonting som påtalas i litteraturen om strukturalismen är att den laborerar med binära oppositioner. Av de mest grundläggande som man i Lévi-Strauss fall brukar lyfta fram är oppositionen mellan natur och kultur. Men mer avgörande är den mellan liv och död. I ”L’Homme nu” – det sista bandet av hans stora mytanalytiska verk – talar Lévi-Strauss om varat och icke-varat som två motstridiga företeelser vars realitet förutsätter varandra, och vars möte sätter igång människans tänkande. Ur denna opposition utvecklas en ”oändlig rad andra binära distinktioner”, bland annat den mellan natur och kultur.
Reciprocitetstanken och antagandet om verklighetens antinomiska natur är en del av en romantisk tankefigur. Lévi-Strauss är övertygad om att en övergång från natur till kultur, från känsla till kunskap och från djuriskhet till mänsklighet ägde rum i och med samhällets uppkomst. Med stöd hos Jean-Jacques Rousseau menar han att dessa övergångar blev möjliga på grund av människans förmåga till medlidande. Enligt Lévi-Strauss var Rousseau den förste att i medlidandet se en ursprunglig form av kommunikation, som före det artikulerade språkets uppkomst förmådde ena människorna sinsemellan och med alla de andra formerna av liv. Lévi-Strauss fastställer att medlidandet härrör ur ”identifikationen med en nästa som inte är en släkting, en närstående, en landsman, utan en människa vilken som helst från det ögonblick hon är människa, än mer, en levande varelse vilken som helst, från det ögonblick den är levande”.
Medlidandet var, påpekar Lévi-Strauss, för Rousseau en inneboende förmåga, och musiken den bästa vägen att tillbakavisa den cartesianska motsättningen mellan det materiella och det sinnliga, kropp och själ. Via Arthur Schopenhauer kom även Richard Wagner fram till samma insikt. Medlidande är både frånvaron av kommunikation – ordlös sinnesrörelse – och överdriven kommunikation – fullständig förening. Såväl medlidande som musik förenar kropp och själ då de med hjälp av sinnenas beröring skapar insikter. Medlidandet överbryggar den motsättning mellan det sinnliga och det begreppsliga, och Lévi-Strauss har visat att även myterna överbryggar dessa.
Lévi-Strauss släktskapsteori, hans historiesyn och hans mytuppfattning handlar alla om den rätta balansen i mänskliga relationer. Alltför nära släktskapsrelationer (till exempel incestuösa) liksom uteblivet samtal upphäver skillnaden. Utbytet mellan sinsemellan olika kulturer befrämjar i sin tur utvecklingen, medan allt för tätt och långvarigt utbyte leder till likformighet och stagnation. Lévi-Strauss har också funnit att många av de myter han har analyserat handlar om balanserad kommunikation.
Mot bakgrund av den klimatdebatt som pågår i dag är den norm om ömsesidighet som Lévi-Strauss pläderar för värd att ta i beaktande. Utifrån sina studier av skriftlösa folk har han kommit fram till att reciprociteten utgör samhällets fundament och borde vara grunden för en etik om livet. Hans kritik av framstegstanken finns det också skäl att lyssna på i dag, inte minst i dess positiva uttryck, såsom han formulerar den i en egen historiesyn. ”Ras och historia” var ursprungligen ett tal Lévi-Strauss höll vid en konferens om rasism anordnad av Unesco i början på 50-talet. Texten, som har översatts till svenska, kom att betecknas som en antirasismens klassiker och den användes i gymnasieundervisningen. Lévi-Strauss återkom till frågan såväl 20 som 30 år senare i ”Ras och kultur” respektive ”Ras och politik”, vilka tyvärr inte finns översatta till svenska. I den förra betonade han att de intellektuella, estetiska och sociologiska skillnaderna mellan folkgrupper inte var orsaksmässigt relaterade till de biologiska skillnaderna. I ”Ras och politik” erbjöd han en precis definition av rasism, nödvändig eftersom begreppets urskillningslösa användning hade tömt det på innehåll.
Tvivelsutan är Lévi-Strauss fortfarande aktuell, men inte i första hand som strukturalist utan som en försoningens antropolog. Inför vår förgänglighet menar han att den estetiska kontemplationen, särskilt musiken, utslocknandet av jaget och medlidandet kan verka försonande. Gentemot den västerländska respektlösheten mot allt levande representerar antropologen i sin tur, som ”själva symbolen för försoning”, ett försök till återlösning.
