No escape from the mass mind rape
Play it again Sam, and then rewind the tape
They load the clip in omnicolor
They pack the 9, they fire it at prime time
Every home was like Alcatraz
Just victims of the in-house drive-by...

Så beskrev rapgruppen Rage Against the Machine de amerikanska medierna i låten ”Bullet in the Head” från sitt numera klassiska debutalbum från 1992. Sannolikt var de omedvetna om att låten passade ännu bättre på hur medierna i det forna Jugoslavien fungerade vid samma tid. Många har påtalat att medierna hade stor skuld till rädslan och de schabloniserade bilderna av de andra som medverkade till de jugoslaviska krigen och deras blodiga förlopp. Men få har gått längre än så och analyserat hur medierna verkligen medverkade till identitetsformeringen och hatet.

I boken Prime Time Crime. Balkan Media in War and Peace (United States Institute of Peace Press, 261 s) får man en detaljerad analys av medielandskapet på Balkan från 1980-talet till i dag. Boken är skriven av Kemal Kurspahic, som förutom mångårig journalistisk verksamhet i det före detta Jugoslavien även varit redaktör för Sarajevotidningen Oslobodjenje under belägringen. Tidningen är känd för sin pluralistiska grundsyn, liksom för att den såväl fortsatte komma ut under belägringen som att den var konsekvent antinationalistisk. Mycket av Kurspahics stoff bygger förutom den relevanta litteraturen i ämnet på minnen och samtal med de som var med.

Det kan synas enkelt att förpassa merparten av de inhemska jugoslaviska journalisterna till villiga språkrör för makten och nationen, till propagandamakare redo att ljuga för sina nya fosterländer. Journalister bör ju inte välja sida i en konflikt, och inte göra sig till megafon för hat och en svartvit verklighetsbild. Men Kurspahic visar att det i realiteten inte alltid var lätt att avgöra hur man skulle förhålla sig som journalist under kriget; hur man än gjorde var ofta publiceringen eller sändningen av nyhetsstoff en del av krigföringen och i förlängningen den verklighet man var satt att bevaka. För att ta ett exempel: den federala och Sarajevobaserade nyhetsbyrån Yutel fick under kriget i Kroatien 1991 in videobilder av ett jugoslaviskt attackplan som uppenbarligen medvetet släppte sina bomber bredvid en by, över ett tomt fält. Att sända detta kunde vara ett sätt att visa att det fanns piloter som inte ville delta i bombandet av civila, med andra ord att visa alla serber inte var blodtörstiga monster. Men då kunde planet också sannolikt identifieras av den jugoslaviska flygvapenledningen, och piloten skulle bytas ut mot en med mindre moraliska skrupler, som vid nästa flygning skulle träffa målet.

Ett annat exempel. Under samma krig ville de kroatiska myndigheterna ha en story om att det också bodde serber som var lojala mot den kroatiska staten inom deras territorier. En journalist hittade en by inte långt från fronten, där serber och kroater bodde i fred med varandra. Kvällen efter att detta exempel på etnisk harmoni hade sänts bombades byn av någon av de krigförande sidorna, som väl retade sig på detta avsteg mot deras världsbild. Journalisten som gjort reportaget - och lärt känna byborna - gjorde allt hon kunde för att hindra en påbjuden reprisering av inslaget. Hon misslyckades och omvisningen innebar ytterligare artilleribeskjutning av byn och flera människors död.

Dessa exempel visar att nyhetsrapportering är komplicerad i ett medielandskap där man befinner sig geografiskt väldigt nära händelserna, och där alla parter ser eller läser vad journalisterna publicerar. Att journalistiken bokstavligt talat gällde liv och död visas av det tillfälle Yutel rapporterade om att den bosniska armén hade intagit den serbhållna Sarajevoförorten Ilidza. Glada Sarajevobor rusade dit för att fira och träffa sina släktingar där, bara för att bli beskjutna. Nyheten hade inte kollats mot andra källor än uppgiftslämnaren, och var alltså helt felaktig. Att man inte bekräftade händelsen innan sändningen kostade två människor livet.

Det brukar sägas att Milosevic hade medierna i sin hand, men han själv var också en skapelse av de jugoslaviska medierna på 80-talet. Hans födelse som nationalistisk kommunistpolitiker skedde inför rullande tv-kameror. Vid oroligheterna i Kosovo april 1987 reste kamrat Milosevic dit för att tala med parterna. I en scen arrangerad av lokala serber blev demonstrerande serber slagna av polisen. ”Ingen ska få slå er!” sade Milosevic när han såg detta, och hans uttalande sändes om och om igen på tv. Den serbiske ledaren var född.

Under andra hälften av 80-talet förändrades språket i många tidningar och tv-kanaler, till att börja med i Serbien. Inledningsvis var Kosovo och albanerna i fokus. Hösten 1985 gjordes ett reportage i jugoslavisk tv om några kloster i Kosovo. En sekvens i dokumentären var ett samtal med en äldre serbisk kvinna: ”För tio år sedan dödade de min man”, sade hon. ”Vilka då?”, undrade reportern. ”Shiptars, vilka annars?” Ordet är en nedlåtande term för Kosovoalbaner. För första gången användes detta uttryck i statskontrollerad tv, och en hel etnisk grupp fick oemotsagt skulden för familjetragedin. På bästa sändningstid. Dagen efter började de flesta fikaraster och samtal på gatan i Jugoslavien enligt Kurspahic med orden: ”Såg du den där kvinnan på tv i går?!” Händelsen var sensationell, med bara en liten försmak av vad som var att vänta.

Under slutet av 80-talet blev det vardagsmat med tv-inslag och tidningsartiklar som pekade ut de andra etniska grupperna som hot och som konstruerade fiendeschabloner av dem. Serbien var ensamt och utsatt, omgivet av hotfulla albanska terrorister i söder, bosniska islamiska fundamentalister i väst, kroatiska ustasjafachister och slovenska separatister i nordväst. Detta var budskapet och många nyheter presenterades efter denna tolkningsram. När en psykiskt sjuk värnpliktig i den jugoslaviska armén hösten 1987 i ett vansinnesdåd sköt rätt in i en arméförläggning i södra Serbien blev rubrikerna i serbiska medier i stil med ”Albansk soldat dödade fyra serber”. Sant var att förövaren var alban, men av de fyra värnpliktiga offren var två muslimer, en kroat och en serb. Sådana vinklingar blev möjliga genom Milosevics kontroll av medierna. Han lyfte in sina lojala underhuggare på centrala poster, samtidigt som journalister som inte inordnade sig förlorade sina jobb. Oberoende medier marginaliserades och motarbetades.

Den ledande serbiska dagstidningen Politika, som nådde många hem, förvandlades snabbt till ett språkrör för nationalismen. Sommaren 1988 införde man en tvåsidig avdelning som hette ”Ekon och reaktioner”, dit allmänheten inbjöds att skriva insändare. I denna avdelning släppte man bara in inlägg som var positiva till det storserbiska projektet. Detta skulle visa vilket stort allmänt stöd Milosevics politik hade. Samtidigt började de så kallade sanningsmötena, där de serbiska lidandena under andra världskriget ältades om och om igen. Dessa möten, där folk bar banderoller med buskap i stil med ”Mot Kosovo” eller ”Ge oss vapen”, understöddes enhälligt av de hårt redigerade insändarna i Politika, som
dessutom gav hela förstasidor och upp till tiosidig täckning av enskilda sanningsmöten. En Belgradjournalist som försökte göra ett tv-reportage om en alban och en serb i Kosovo som hade blivit sams efter ett bråk om en död ko, fick snabbt veta av sina chefer att sådant material inte var intressant. Konflikter och hot, det var det omkväde som de regimtrogna Belgradmedierna - som nådde 90 procent av Serbiens allmänhet - spelade upp åren innan krigen.

När möstret väl var etablerat och krigen bröt ut, började medierna på alla sidor att likna varandra till formen. De gängse berättelsen förtäljde att ”vi” var de oskyldiga offren, hotade/angripna/utsatta för folkmord och att ”de” var de ondskefulla angriparna, lika grymma som ustasja/chetniks var under andra världskriget. De kroatiska journalisterna fick i augusti 1991 instruktioner från tv-ledningen om hur de skulle rapportera. Motståndarna skulle kallas ”serbiska terrorister” eller den ”serb-kommunistiska ockupationsarmén”, de dödade kroaterna skulle ha ”givit sitt liv för Kroatiens frihet”, när städer föll skulle rapporten avslutas med att ”vi ska snart befria området” och så vidare. Serbisk tv fick instruktioner om att alla döda kroppar som visades i krigsrapporterna skulle beskrivas som ”serbiska offer”.

I Bosnien började informationskriget innan det verkliga kriget. Redan i augusti 1991, åtta månader innan kriget började, tog serbiska paramilitärer över en tv-sändare på Kozarabergen i norra Bosnien. Det innebar att stora delar av norra Bosnien, som hade en blandad befolkning, inte längre fick in den relativt toleranta Sarajevo-televisionen. De var hänvisade till de nationalistiska Belgradsändningarna. Även Oslobodjenjes distribution runt om i Bosnien stördes av nyuppsatta vägspärrar där tidningen beslagtogs. Ytterligare fem tv-master togs över av serbiska paramilitärer innan kriget, vilket möjliggjorde att den ensidiga propagandan från Belgrad kunde dominera i stora delar av Bosnien. Denna informationskapning är sannolikt en viktig pusselbit för att förstå hur det sedan länge toleranta och mångetniska Bosnien så snabbt kunde dras ned i ett grymt inbördeskrig.