Serberna är de sista i Östeuropa som ännu inte lärt det förra århundradets stora östeuropeiska läxa: att alla i denna del av Europa är förlorare.

Förlorare? Men serberna har alltid ansett sig höra hemma på segrarnas sida. Har de inte befriat sig från både ottomaner och habsburgare, varit med och vunnit två världskrig, genom sina segrar på slagfältet och omvärldens sympatier tagit hand om de andra sydslaviska folken och givit dem Jugoslavien som gemensamt hem? Var de inte de första att säga nej till Stalin och sedan uppfinna en ”tredje väg” för att slippa underkasta sig kapitalismen i väst? Till denna serbiska självbild hör också övertygelsen att aldrig ha fört krig mot någon av sina grannar, varje gång bara rättmätigt försvarat sig.

Desto större blir chocken när det visar sig att omvärlden är av annan mening. Den delar inte denna historieskrivning fastän serberna framhärdar och vägrar att revidera den. Irriterat, men ändå tålmodigt, försöker väst att handskas med detta serbiska trots (inat med ett vackert turkiskt låneord) medan serbernas östeuropeiska grannar medlidsamt eller skadeglatt skakar på huvudet; de vet ju bara alltför väl att serberna befinner sig i samma sophink som de själva och som de sedan kommunismens fall håller på att försöka kravla sig upp ur. Inte ens Natos bombkrig mot Serbien 1999 fick serberna att inse att deras självbild kanske är autistisk och bortom all europeisk verklighet. Snarare tvärtom: ingenting har som dessa bomber övertygat serberna om att de har rätt och Europa fel. Alltsedan dess befinner sig Serbien i en djupare kris än kanske någonsin sedan statens tillkomst under 1800-talets första hälft. Ur led är tiden: också forna vänner har blivit till fiender, falska vänner som föresatt sig att stympa Serbien som vore landet en koloni, inte en suverän stat.

Så blandas i samtidens serbiska medvetande känslor av oförståelse med aggression, självmedlidande med trots, självupptagenhet med utfall mot omvärlden, allt i avsikt att hålla den egna självbilden oföränderligt intakt.

Det är svårt att argumentera mot dem som anser att Serbien förverkat rätten till Kosovo. Konflikten mellan serber och albaner har i praktiken varit akut alltsedan Titos död 1980 för att kulminera i Belgrads ansträngningar att 1999 etniskt rensa provinsen från dess albanska befolkning, den direkta orsaken till Natos luftkrig. I strid mot den dåvarande jugoslaviska författningen upphävde Slobodan Milošević Kosovos autonomi 1989, samme politiske ledare som serberna gång på gång valde om i fria val innan han hösten 2000 störtades i en ”revolution” som bättre kan beskrivas som en klassisk palatskupp. Men konflikten i sig går längre tillbaka i tiden, nästan alltid med serberna som de politiskt, ekonomiskt eller militärt dominerande fastän med albanerna som provinsens majoritetsfolk, åtminstone under minst hundra år. I dag berör den albansk-serbiska konflikten direkt frågor gällande serbisk identitet och de föreställningar som albanerna har om en gemensam nation. Den är den sista olösta konflikten på Balkan av verklig betydelse, med potential att förvandla regionen till en oroshärd igen, och det måste sägas att en lösning av den är mycket avlägsen och rentav svår att föreställa sig.

Ty obestridligt är att fortsatt serbisk överhöghet i Kosovo efter vad som hände där under Milošević omedelbart skulle leda till krig. Inte ens de – på papperet – mycket generösa utfästelser om självstyre som Belgrad erbjuder har minsta chans att accepteras av albanerna i Kosovo. Samtidigt har Belgrad demonstrerat att man inte är redo att betrakta ett sådant självstyrande, men folkrättsligt fortfarande serbiskt Kosovo, annat än som en anomali. Inga som helst planer har presenterats för hur en sådan självstyrande del av staten samtidigt skulle kunna integreras i den. Skälen till detta är uppenbara: albanerna utgör redan en femtedel av befolkningen i dagens Serbien och skulle genom sin höga nativitet snart vara en dominerande faktor i varje serbisk stats inrikespolitik. Men ytterst få serber kan föreställa sig albaner i landets parlament (skupština), som tungan på vågen i vad de ser som rent serbiska angelägenheter, albanska program i statstelevisionen eller delar av Belgrad uppköpta av albanska affärsmän. Ingen serbisk politiker av betydelse skulle därför våga eller ens vilja föreslå en sådan lösning eftersom nationella målsättningar på Balkan har företräde framför demokratiska. Och även om också albanerna avvisar en samlevnad av ett slag som i dagens Europa är normalt, kan serbernas insisterande på en enhetlig stat verka mer formalistiskt och hycklande, åtminstone mindre praktiskt, än den albanska suveränitet som nu står för dörren.

Likväl är USA:s och EU:s avsikt – dikterad mer av vad som uppfattas som tvingande omständigheter än av verklig övertygelse – att beröva en suverän europeisk stat en stor del av dess territorium ytterst problematisk; det hjälper inte att som ett mantra upprepa att en sådan lösning inte får ses som prejudikat, att Kosovo skulle vara ”ett unikt fall”. Unikt? Men historien är full av sådana högtidliga och finstilta utfästelser, helt ignorerade av händelsernas gång. Sådana försäkringar får väl därför främst betraktas som politisk pep-talk och moralisk terapi för de politiker i väst som brukar utfärda dem. I alla fall är det svårt att tro att serber i Bosnien och albaner i Makedonien inte skulle åberopa sig på ett suveränt Kosovo för egen räkning. Ironiskt nog har väst dessutom i praktiken ställt sig bakom vad man hela tiden sagt sig vara emot på Balkan: en revision av existerande gränser. En sådan gränsrevision kan dessutom se ut som ett visserligen outtalat och ofrivilligt, men ändå faktiskt accepterande av den etniska rensningens logik. Om också till största del självförvållad från serbisk sida, är det just denna logik som lett till utvandring av så många serber från Kosovo tills ett till mer än 90 procent etniskt entydigt område skapats som nu ska ”belönas” med självständighet. Det är sant att bakgrunden till kriget i Kosovo ser annorlunda ut än till krigen på annat håll i det tidigare Jugoslavien, men slutresultatet kan sägas bli detsamma, också här i efterhand accepterat av det internationella samfundet: fred har bara blivit möjlig genom att den etniska rensningen i allt väsentligt genomförts.

Men precis som för de balkanska krigen bär just serberna det största ansvaret för den etniska rensningen på Balkan. Hade de inte i val efter val understött Milošević, denne politiker som var den förste att medvetet försöka använda sig av nationalismen för att undvika en europeisk demokratisering, hade slovener, kroater och andra kanske inte haft sina homogena nationalstater i dag. Men sådana historiens ironier får sällan något erkännande och ingen bör förvänta sig monument eller torg omdöpta till Slobodan Miloševićs ära i städer som Zagreb, Sarajevo eller Ljubljana.

Albanerna står sist i kön på Balkan. Omvärlden har oftast ignorerat dem och deras nationella uppvaknande kommer sent. Albanerna lever på Balkan spridda över fem statsbildningar (Albanien, Makedonien, Montenegro, Grekland och Kosovo) och kommer snart att näst rumänerna vara Balkans mest talrika nation. Säkert upplever många albaner det som en orättvisa att de ännu inte kunnat samlas i en enda nationalstat. Men bortsett från spridda ansatser är det svårt att peka på förekomsten av ett gemensamt program för nationen eller en sammanhållen politisk rörelse som skulle kunna genomföra det. Av tradition har albanernas intressen snarare definierats i regionala än i nationella termer; albanska klaner och storfamiljer irriterades av gränser (utan vilka man svårligen kan föreställa sig en nationalstat) som hindrade dem att fritt röra sig fram och tillbaka i ett område som de betraktade som sitt.

Efter att det ottomanska imperiet i början av 1900-talet förlorade sitt inflytande i Europa har albanerna levt mer eller mindre förtryckta av sina slaviska och grekiska grannar, men också under en egen, nästan halvsekellång kommunistisk diktatur, den värsta som Europa upplevde. Först när Nato 1999 behövde någon att bekämpa serberna i Kosovo även på marken kom deras stora, historiska chans. Washington lovade i gengäld albanerna självständighet; somliga, bland dem misstrogna grannar, betraktar alltsedan dess Kosovo som ett albanskt Piemonte och första början till en framtida storalbansk statsbildning. Faktum är att albansk politik i Kosovo för första gången sedan 1945 domineras av en ung generation som med vapen i hand försvarat sitt land och samtidigt befriat sig också från en äldre generations pragmatiska, patriarkaliska ledarskap. Dess sista företrädare – som Azem Vlasi eller Ibrahim Rugova – var påverkade av titoistiska föreställningar som ändå hade ett visst utrymme för dialog, kompromisser och förhandlingslösningar. Med den unga generationens politiska emancipation är allt detta försvunnet; Rugova stämplades till och med som ”förrädare” innan han dog.

Dessa unga ledare förebrår den äldre generationen att med sin politiska strategi ingenting någonsin ha uppnått, ett väl kategoriskt omdöme med tanke på de framsteg som ändå gjordes under det sista decenniet under Tito. Men detta nya ledarskap med en uppväxt präglad av förtryck, arbetslöshet, exil och med försänkningar i kriminalitet – Carla del Ponte talar om ”gangsters i uniform” – är till stor del resultat just av den serbiska politiken, och hur man än ser det, är detta vad både serber och det internationella samfundet har att hålla sig till. Förhoppningen är väl att denna nya politiska klass i mer än symbolisk mening ska förmå byta ut uniformen mot kostym och slips.

Den politiska kultur som råder på Balkan talar dock knappast för det. En kompromiss ses här som tecken på svaghet, rentav underkastelse. I stället för en demokratisk diskurs föredras politiska nollsummespel där egen vinst motsvaras av motståndarens förlust. Att segra och besegra är vad som gäller. Det har sagts att serberna ”innerst inne” skulle veta att Kosovo är förlorat. Men det är inte samma sak som att de skulle finna sig i en sådan förlust; serberna har alltid vetat att de 1389 förlorade slaget på Trastfältet (Kosove Polje), men detta har inte hindrat dem från att i århundraden tro på och verka för en seger bortom slagfältet.

Dagens Serbien lever långt starkare än andra samhällen i Östeuropa i en både mytisk och realistisk-modernistisk värld där den mycket faktiska konflikten kring Kosovo paradoxalt stärker just myten. Europa – EU – har förstått mycket litet av detta. Serbien uppfattas visserligen som något störande, men som en post i räkenskaperna där man kan sudda litet och allt är i ordning igen. Man vill inte se verkligheten: ett folk som ger omvärlden skulden för alla sina olyckor, oförmöget till självkritik och introspektion, en stat där extrema nationalister utgör parlamentets största parti och vars retorik är full av ord som ära, blod, härkomst eller gräns, och vars ledare sitter på cell i Haag, anklagad för krigsförbrytelser. I samma parlament säljs hans och andra krigsförbrytares böcker öppet; i den senaste vill Vojislav Šešelj på mer än tusen sidor visa att kroater egentligen ingenting annat är än serber som av Vatikanen förförts till katolicism. En sådan partiledare måste vara unik i dagens Europa.

Ändå bagatelliserar politiker i väst sådana fakta om de ens lägger märke till dem. Omständigheterna kan dock komma att spela just dessa nationalistiska krafter i händerna och ”omständigheter” är här bara ett annat namn för Kosovo. Presidentvalet i Serbien är inte mycket mer än en upptakt. Men en starkt uppflammande nationalism i Serbien vore varken geografiskt eller politiskt en lokal angelägenhet, en sådan chauvinism à la Šešelj ingen harmlös patriotism som låter sig pacificeras med krediter och ett medlemskap i EU.

Den som tror något annat riskerar att begå ett stort misstag.