Ipred, FRA-lagen och det nya datalagringsdirektivet har givit regeringen ökade övervakningsmöjligheter. Men vår integritet är även ansatt från andra håll. Hur kan man försäkra sig om att företag och civilsamhälle inte inkräktar på våra privatliv? Vi lämnar dagligen efter oss en ofantlig mängd digital information som sparas, analyseras och i vissa fall förs vidare till tredje part. Hur förvissar vi oss om att dessa data inte missbrukas? Går det ens med säkerhet att säga vad som utgör en integritetskränkning? Vårt deltagande i sociala nätverk (för att inte nämna dokusåpor) vittnar om hur olika privatlivet värderas av olika människor. Kanske underminerar vi ibland rentav vår egen integritet. SvD efterfrågade förra våren fler övervakningskameror i skolorna för att få bukt med det ökade antalet anlagda skolbränder (17/4 2008). Intervjuade elever samtyckte, då kamerorna ansågs bidra till bättre ordning.

Lagar reglerar hur vi övervakas och hur de personuppgifter vi lämnar efter oss får behandlas. I Sverige är det Datainspektionen som ska skydda oss mot övergrepp. Men kan man verkligen lita på en myndighet som lyder under ett av de makthavande organ som övervakar oss, nämligen regeringen? Kan samhället genom lagstiftning i god demokratisk ordning skydda vår integritet eller är det något man som privatperson måste borga för själv? Övervakning belyser en uråldrig filosofisk stötesten: i vilken utsträckning är statens eller till och med samhällets intressen motsatta individens? Allt eftersom tekniken utvecklas uppkommer också nya juridiska spörsmål. Kommer lagstiftningen någonsin att hinna ikapp tekniken?

Harvard-professorn Viktor Mayer-Schönberger har ett intressant förslag på hur man genom lagstiftning kan stärka den personliga integriteten. I en omdebatterad artikel, ”Useful Void: The Art of Forgetting in the Age of Ubiquitous Computing” (2007) påpekar han att samhället är på väg att genomgå ett paradigmskifte. Medan vi tidigare noga valde ut vad som skulle bevaras för framtiden sparar vi i dag på allt. Den marginella kostnaden för extra lagringsutrymme är försumbar. I det digitala samhället finns därför inte glömskan längre. På Facebook är det tveksamt om det ens går att radera sitt konto. I förra veckan försökte de ändra på användarvillkoren för att kunna spara på medlemmars information ”tills vidare”, men efter ramaskri i bloggosfären verkar de hade återgått till sina ursprungsvillkor. Google höll en liknande linje men efter påtryckningar sparas data ”bara” i nio månader. Lagringen av information och lättheten med vilken den numera kan genomsökas möjliggör en ny form av kontroll: retroaktiv övervakning. Man frågar sig också vad som händer när vi inte längre glömmer: får vi ro i ett samhälle där gamla oförrätter ständigt kan ältas?

I en ledare i New York Times 23/12 2008 förespråkas därför att konsumenter själva ska få bestämma hur länge de elektroniska spår de lämnar efter sig ska sparas. Det är även kärnan i Mayer-Schönbergers förslag. Som titeln på artikeln antyder vill han återinföra ”konsten att glömma” i det digitala samhället. En sorts bästföredatum skulle bindas till all digital information efter vilket den automatiskt skulle raderas. Bästföredatumets default -värde skulle bestämmas genom lagstiftning, till exempel två år fram i tiden, men skulle kunna ändras av den som givit upphov till dessa data. På så sätt anser Mayer-Schönberger att vi skulle kunna återgå till vårt ursprungliga förhållningssätt till information – nämligen att välja ut det som ska bevaras för eftervärlden. Precis som en medveten handling tidigare krävdes för att spara information, till exempel att arkivera på Kungliga biblioteket, skulle vi aktivt behöva ändra bästföredatum på de data vi vill bevara. Därmed tas också hänsyn till det faktum att privatlivet värderas olika av olika människor. Bestämmer man själv bästföredatum påverkar man tillgängligheten för personliga data.

Mayer-Schönbergers förslag har fördelen att vara teoretiskt enkel. Det stärker integriteten utan att diskutera typiskt snåriga integritetsfrågor som gränsdragningen mellan offentlig och privat information eller vilka personuppgifter man får samla in och behandla. Raderade data kan inte missbrukas. Dock kan man fråga sig om glömskan verkligen är så samhällsnyttig och naturgiven som Mayer-Schönberger vill ha det. Både teknikutveckling och kulturhistoria tyder på motsatsen. Från grottmålningar till grammofonskivor dokumenterar vi ständigt mer av våra liv för eftervärlden. Mayer-Schönbergers förslag tycks också förutsätta att man genom lagstiftning kan styra teknik. Men det är svårt att veta i vilken utsträckning detta är möjligt (det vill säga om inte viss teknik rent ut förbjuds). Till exempel måste sedan år 2000 alla nya tv-apparater i USA vara utrustade med ett speciellt chip, så att föräldrar lättare ska kunna censurera tv-program från sina barn. Man undrar dock vilken nytta det gör i dag, när allsköns tv-program ändå finns åtkomliga på nätet. Lagens största akilleshäl är att tekniken alltid verkar ligga steget före. Det finns ytterligare skäl att tro att lagstiftning inte kan ge ett fullgott integritetsskydd: det är lätt att missbruka makt och ändå hålla sig inom lagens ramar. Därom vittnar de många turerna kring Guantánamo-fängelsets juridiska grund.

Skyddar oss inte lagen tillräckligt måste vi själva värna om den personliga integriteten. Kan man som privatperson skapa en motpol till företagens och myndigheternas övervakning? ”För att makt inte ska missbrukas krävs att makt begränsar makt”, skrev Montesquieu, maktbalansens teoretiske fader. Med hjälp av internet och kameramobiler kan ett nytt kontroll- och balanssystem för dataåldern skapas. På så vis vänds övervakningsapparaten mot övervakarna själva. I bloggosfären kallas detta för ”sousveillance”, en ordlek på det franska ordet för övervakning, surveillance, som bokstavligt betyder att vaka (veiller) över (sur). ”Sousveillance” handlar i stället om medborgerlig vaksamhet och kan närmast översättas med gräsrots- bevakning, eller bevakning underifrån, från franskans sous (under).

En av pionjärerna inom detta område är Steve Mann som i boken ”Cyborg: Digital Destiny and Human Possibility in the Age of the Wearable Computer” (2001) beskrev sin erfarenhet av att övervaka övervakarna. Mann är en synnerligen originell figur som till vardags är elektronikprofessor vid University of Toronto. I snart 30 år har han levt dygnet runt med en egenhändigt tillverkad datautrustning, kallad WearComp, genom vilken han spelar in allt han hör och ser. WearComp är i dagsläget inte större än ett par solglasögon och möjliggör Manns ständiga dokumentering av omvärlden.

Enligt Mann är samhället så genomsyrat av teknik att det är illusoriskt att tro att vi fortfarande har ett privatliv. Men därmed inte sagt att integritetskränkningar kommer att vara ett ökande problem. Att privatlivet inte längre existerar är i Manns värld tvärtom det bästa integritetsskydd som tänkas kan. Lösningen är att alla övervakar allt och alla med hjälp av bärbar elektronik likt den WearComp han själv tillverkat.

Mann menar att övervakning först blir problematisk när den kontrolleras av ett fåtal instanser över vilka vi har begränsat inflytande, som företag eller myndigheter. I andra sammanhang skulle vi vara oroliga för en liknande maktkoncentration. Statens monopol på tvångsutövning bör inte rättfärdiga ett monopol på övervakning. När privatpersoner spelar in allt de upplever kan företags eller myndigheters bild av ett händelseförlopp bestridas. Vi riskerar inte att utsättas för manipulerade bevismaterial. Allra helst ser Mann att allas övervakning offentliggörs. Han är på så sätt en av pionjärerna bakom medborgarjournalistik.

Ett tidigt exempel på medborgarjournalistik eller ”sousveillance” är Rodney King-rättegången i Los Angeles 1991. King arresterades av polisen för fortkörning och misshandlades. Tack vare att en förbipasserande spelat in övergreppet med bärbar videokamera kunde poliserna ställas inför rätta. Sedan dess vittnar exempelvis Abu Ghraib-skandalen i Irak om vilket maktmedel kameramobilen blivit. Vad skulle uppdagas om alla hade tillgång till en WearComp? Makthavande organ skulle säkert vara mindre benägna att tänja på lagen om de visste att de bevakades. (En aktuell parallell är de anhängare av Pirate Bay som sänder film med mobilkamera live på internet utanför Tingshuset i Stockholm. I rättssalen, där kameror inte är tillåtna, mikrobloggar också en av de åtalade via Twitter.)

Mann blottar vårt paradoxala och byråkratiska förhållningssätt till övervakning i en rad konstnärliga aktioner. Han förvånas över att butikschefer hävdar att ”det bara är brottslingar som har något att frukta av övervakning” men själva blir oroliga eller tar till handgripligheter om han tar fram en kamera. En av Manns mest surrealistiska aktioner går ut på att besöka en affär med en liten videokamera synligt fastsatt på axeln. När han blir ombedd av butikspersonal att inte filma svarar han att hans arbetsgivare tvingar honom att filma ”för sitt eget bästa”: han skulle ju kunna bli falskt anklagad för snatteri eller upptäcka oegentligheter i affären, som rasdiskriminering eller cigarrettförsäljning till minderåriga. I vilket fall som helst kan han själv inte stänga av kameran eftersom den är fjärrstyrd. Förbryllad butikspersonal insisterar som regel på att filmen raderas. Mann förklarar då att allt som filmas skickas i realtid till en av företagets servrar långt därifrån där det lagras. ”Men det går att ansöka om att få filmen raderad”, föreslår han. ”Fyll i ett formulär och intyga att ni inte genom denna ansökan försöker dölja kriminell verksamhet. En kommitté kommer att ta er begäran i beaktande och avgöra om filmen ska raderas eller tvärtom markeras som misstänkt och lagras i de permanenta arkiven.”

Mann vill visa att övervakningen förlorar sin potential som maktmedel när privatpersoner ges tillfället att övervaka. Läsaren befarar måhända att övervakningen ändå spelar den etablerade makten i händerna: är vi på väg mot ett gigantiskt angiverisamhälle? När kameror hamnar i medborgares händer verkar det dock snarare som att känslan av tillhörighet och gemenskap ökar. Internet ger oss dessutom nya möjligheter att hävda vår autonomi och bekämpa normernas herravälde, till exempel genom att finna andra människor med liknande särintressen. Det kan rentav uppfattas suspekt om personlig information inte finns tillgängligt: litar man fullt ut på någon vars liv och leverne (och sociala kontaktnät) inte finns till beskådan på internet?

Förespråkar man likt Steve Mann att alla övervakar alla råder det ingen tvekan om att privatlivet försvinner för gott. Men tekniken kan också ge oss något i gengäld, nämligen avskildhet. Rätten till ett privatliv är möjligen en historisk anomali. I bondesamhället fanns inga separata sovrum. Privatlivet betraktades nog som en lyx snarare än en rättighet. Avskildhet var å andra sidan lättare att uppnå än i vårt tätbefolkade mediesamhälle. När vi talar om integritet skiljer vi sällan på rätten till ett privatliv och rätten till avskildhet. För Mann handlar rätten till ett privatliv om friheten att välja vilka upplevelser vi delar med oss av. Rätten till avskildhet utgörs däremot av möjligheten att kontrollera vad som når vårt medvetande. Användare av Manns WearComp inkräktar på andras privatliv men kan också stänga ute världen och uppnå avskildhet. WearComp täcker både ögon och öron och kan filtrera bort oönskade sinnesintryck, ungefär på samma sätt som man använder en mp3-spelare för att stänga ute oväsen när man åker tunnelbana. Även om tekniken omöjliggör ett privatliv kan den alltså hjälpa oss finna vår ursprungliga avskildhet. Kanske det är något att glädjas åt?