Den danske författaren Herman Bang betydde på sin tid mycket för svensk litteratur, för Hjalmar Söderberg och många andra. Han turnerade också i Sverige och Norden, som dramatisk stå-upp-artist, i en enmansteater med egna mästerstycken på repertoaren. Han agerade på danska och blev mestadels förstådd.
Ändå har det dröjt innan hans bästa verk kommit på vårt språk. Kortromanen ”Ved Vejen”, från ett avsides stationssamhälle i Jylland, kom 1996 efter 110 års väntan, (”Vid Vägen”, i en säker översättning av Vibeke Emond, bookLunds förlag). Köpenhamnsromanen ”Stuk” tog lite längre tid på sig, 115 år, men utgavs 2003 i en likaledes omsorgsfull tolkning av Margareta Marin och Ingrid Windisch, på Pontes Förlag.
Varför denna sena ankomst? Säkert läste man danska mer obehindrat förr. Och kunde gå direkt till källan. Att transporten inte längre belastas av honorar till författaren har nog sin andel i det nya flödet. Och man har hunnit upptäcka hur bra Bang stått sig mot tidens tänder.
Den berättelse som många räknar som hans bästa, Ludvigsbakke, har tills nu saknats på listan. Den har en förhistoria som har sitt intresse. En god del av den tilldrar sig på ett sinnessjukhus, bland patienter och vårdare. Bang hade själv låtit lägga in sig på det berömda Kommunehospitalets Sjätte avdelning i Köpenhamn. Det var i oktober 1891, han var i en svår kris men sannolikt var vistelsen också föranledd av hans önskan att litterärt använda miljöerna - han var, bland annat, Danmarks mest rörliga reporter. Han hade det efter omständigheterna drägligt och i boken figurerar han själv i en vacker biroll, utan all hätskhet mot systemet, som ”Herren på A”, en av ”de stillsamma”. Och systemet, det förkroppsligades i överläkaren Knud Pontoppidan, äldre bror till diktaren Henrik. Några år senare blev blev den norsk-danska författarinnan Amalie Skram inskriven på samma avdelning, och hon var mindre stillsam än Bang: 1895 kom i rask följd hennes två ”romaner” (om man kan kalla dem så) ”Professor Hieronymus” och ”Paa St. Jørgen”. Där blev chefen uthängd i vad som nog kan kallas en vrångbild. Andra angrepp från forna patienter följde och därtill kom en åtalsprocess som Pontoppidan vann med smal marginal och förödande konsekvenser för sitt eget liv.
Feminismen, eller om så önskas genusforskningen, tog när tiden var inne med lidelse hand om saken, tv likaså, och sedan 1970-talet föreligger ett helt bibliotek om den.

Ida Brandt, som ”Ludvigsbakke” främst handlar om, är en av vårdarna på ”6. Afdeling”. Hon är ensambarn, dotter till förvaltaren på den jylländska herrgården Ludvigsbakke, hennes mor var före sin upphöjelse husjungfru där. På gården samlas under många somrar en släkt- och vänkrets, bland dem änkefru Emilie von Eichbaum och hennes son Karl. Stora delar av romanens tidigare delar ligger nedsänkta i ett patriarkaliskt förgånget, de skildrar Idas barndom på gården. Bangs impressionistiska konst var samtidens tätaste, den lät honom slussa in ett förbluffande antal personer i handlingen och ge dem liv och särprägel. Allt försiggår på de ägandes villkor, så milt, så fast och så självklart. Den sociala aspekten är inte påträngande men stark under ytan. Bang predikar aldrig, han visar oss. Han hade själv en fruktbar tvesyn, var svag för titlar och status, hade ingen svårighet att inplacera sig bland possessionaterna men kunde lika lätt se bilden från den låga horisonten. Det är naturligtvis där som hans samvete och hans diskreta men drabbande satir är förankrade.
Centralscenen här är konferensrådets födelsedag som sammanfaller med godsförvaltare Brandts oväntade död - kanske den mest fulländade av diktarens gruppbilder. Den avslutar den första fasen av Idas liv. Härefter följer deklasseringen. Fru Brandt och dottern flyttar till Horsens, och under den förnärmade och näriga moderns ögon växer Ida upp disciplinerad till jungfrulighet och tjänarskap. När Fru Brandt äntligen dör efter att draklikt ha vaktat över husets tillgångar ärver Ida 80 000 kronor (cirka 4 miljoner i dagens värde) men väljer ändå att arbeta. Hon flyttar till
Köpenhamn.

På sjukhuskontoret möter hon sin barndomsbekant Karl von Eichbaum som havererat i sina studier och nu gör ett skenarbete här. De är båda starka mödrars barn, båda deklasserade, han därför att han förslösat familjens tillgångar, hon därför att hon arbetar. Ida Brandt från de sinnessjukas avdelning virvlas ett tag in i de fina människornas kretsar. Hennes suspekta närhet till galningar och baciller uppvägs av att hon befinns vara söt, blygsam och försedd med tillgångar. Hon duger en tid som sällskap, älskarinna och betalare åt Karl von Eichbaum. Så dyker ett bättre parti upp, en smörgrosshandlardotter som är god för många fler miljoner. Mot dessa står sig Ida slätt. Grosshandlaren köper Ludvigsbakke som sommarnöje åt sin dotter. Fru von Eichbaum som ordnat partiet - det är hon som ordnar allt - ställer till med en middag för släkt- och vänkretsen. Det är ingen officiell förlovning men det står klart att Karl och den amasonliknande ryttarinnan Kate Mourier skall bli ett par. Ida inbjuds ”som ett
slags avslutning”, sätts på plats och får betjäna vid bordet. Sedan är hon tillbaka till sjätte avdelningen, till de oroligas skrik, magpumpningar och vaknätter. ”Nu är väl den festen slut”, säger en av hennes medsystrar, inte utan tillfredsställelse.

Det är denna starka historia, denna oförlikneliga tidsbild som vi nu äntligen skulle få möta i svensk dräkt. Av någon anledning används originalupplagan från 1896. Översättaren Axel Lindén har skrivit både ett förord och en notapparat, men ger ingen förklaring till valet. Möjligen är både han och förlaget omedvetna om att Bang redan 1903 såg över texten och ändrade den till den lydelse som den sedan fått behålla i de följande åtta danska upplagorna. Man bör välja den utgåva som författaren själv sanktionerat, om inte särskilt starka skäl talar emot.
Men det här är inte det värsta. Förlaget bookLund som bär ansvaret har den här gången slarvat över alla gränser. Hur de fått ”Nordbok” att stödja projektet är också en gåta. Notapparaten består av tillfälliga
notiser, saker som är evidenta förklaras, andra som skulle behövas saknas och felen är många. Sannolikt har man inte en gång låtit någon kontrollant kasta en blick på det arbete som utförts - om så är skulle jag vilja utbyta några tankar med vederbörande. Översättaren har inte elementära kunskaper i danska, och har han kunskaper i svenska så har han inte använt dem. Han känner inte till de närheter och släktskaper som finns mellan språken, och han är lika okunnig om de skillnader och olikheter som finns. Följden har blivit att han skrivit om texten där den inte alls skall omskrivas, och låtit den stå ordagrann där den behöver omskrivas. Danska meningar som tycks honom för långa huggs upp i småbitar, viktiga bindeord försvinner, personer byter kön. Stilläget har blivit lågspråkligt ibland och högtravande ibland, inte sällan med helt osannolika stelheter, (”måhända”, ”i sanning” etcetera) inne i intima dialoger, som dinosaurier på en gata i Horsens. Lindell har förvånande nog skrivit en egen ”Liten kommentar till berättarstilen”; man tycker en sådan betraktelse skulle få honom att besinna sig på vad han gör, men icke så: han uppträder som medförfattare till diktaren, ja ofta som hans stilrättare. Bangs text från förrförra århundradet är mycket mer ledig och tillgänglig än den språkliga skvader som här kommer flaxande in mot våra kuster.

Det Köpenhamnslandskap där Kommunehospitalet ligger domineras ju av de tre ”Søerne”, S:t Jørgen Sø, Peblingesø och Sortedams Sø som ligger på rad och skär igenom hela den dåtida staden. Översättaren kallar dem för ”Viken”, och tror att det är ett hav det är frågan om. Men ”Søhjørnet”, där Ida möter blomstergumman, är alls ingen havsvik, det är Søtorvet vid Sortedams Sø alldeles utanför hennes arbetsplats. ”Linien” är självfallet Langelinie, inte ”Promenaden”. En rad av huvudstadens allra mest kända trakter har fått sina namn försvenskade. Så kan man inte göra. Likaså är titlar och befattningar oigenkänneliga: farmor blir svärmor, etatsrådet blir drätseldirektör,
etatsrådinden blir direktörska, kammerherren fiskal, kammerjunkeren hovmarskalk och reservelægen (underläkaren) blir överläkare, (det sista blir ödesdigert i sammanhanget). Så gott som alla maningar och utrop har kommit på avvägar och fått en annan betydelse. ”Til Lykke! (Gratulerar!) har blivit ”Vilken tur!” etcetera.
David Sprengel översatte i sin ungdoms vår aningslöst ett par böcker av samme store diktare, alltså Bang, och han kom inte helskinnad från företaget. Slarv och okunnighet samverkade. Danskan var svårare än han trodde. DN-skribenten Beyron Carlsson, märket Floridor, skämtade med resultatet av hans mödor; den 1 dec. 1902 stod kåseriet ”Den skinnsjuke greven” infört i tidningen, och även om Sprengel råkat träffa rätt just i fråga om ordet ”skinsyg”=svartsjuk, så gav han upphov till ett bevingat ord. Jan Stolpe har i festskriften till Kjell Peterson gått igenom texten ord för ord, han tycker att helheten blivit svag men tvekar att kalla den en katastrof. Det här kan man diskutera, jag skulle
utan tvekan kalla den just en katastrof. Varför? Jo, ett mediokert alster lider inte så mycket av sådan misshandel, men när det gäller ett verk av rang blockeras en rättvisande tolkning kanske för årtionden eller sekler framåt.

Lustigt, eller sorglustigt nog, gör översättaren av ”Ludvigsbakke” på flera ställen samma bockar som Sprengel. ”Sommerfugle”, (fjärilar), blir ” sommar-flugor”, att ta nattvarden ”på Synda””, alltså ”på söndag”, blir ”ta nattvarden för synden”, att ”nedsaette (etablera sig) sig som fødselshjolperske”, blir till att ”förnedra sig som barnmorska”. Karl dricker ”lidt rigeligt Likør”, (tar sig ett glas för mycket), det blir till att han dricker ”litet riktig likör”, ”kulden varmer”, (kylan värmer), blir ”kolen värmer”, ”opdagelse” (upptäckt) blir ”uppenbarelse”, ”her er mat” (ni är trötta) blir ”här är mat”, ”noget vist forklarende” blir ”en ton av vishet”, en ”hoppe”, (ett sto), blir ”en hopphäst”, ”bede”, (trädgårdsland) blir ”betor”, ”søm” (spik) blir till ”en söm”, ”urolig” (orolig) blir otillräknelig, ”sløvt” (slött) blir slugt, ”fyr” (fyrtorn) blir eld och ”dovent” (lättjefullt) blir dovt. Låt oss se vad som kan hända när tolkaren med skohorn vill kränga på ett ord en betydelse: En dam frågar en annan vad sybehörsdamen Fru Verdier ”havde forlangt for en Garniture af gamle Kniplinger”, alltså vad Fru Verdier ville ha betalt för ett garnityr av gamla spetsar.” Översättaren får det inte till att gå ihop och han hittar på följande: ”vilken uppsättning fru Verdier hade förlängt med gamla spetsar.”
Jag har tagit några exempel bland hundratals. Det är inte längre Bangs bok vi läser. Jag föreslår att förlaget drar in den här boken och gör en ny som är värdig Herman Bang. Det rör sig ju om en av de stora nordiska romanerna.
Ett ord till översättaren. Ovan nämnde David Sprengel blev ju med tiden en framstående tolkare. Så gör som han gjorde efter sitt danska debacle: res till Danmark, titta ordentligt på Köpenhamn, läs och lyssna till språket.