Harry who? Eyvind what? Ungefär så lär en amerikansk tidning ha kommenterat det senaste svenska Nobelpriset. De vilda reaktionerna hemmavid ledsagades utomlands visserligen av en del syrligheter, för att de prisade hörde till de aderton, men den dominerande tonen bland pressklippen är snarast svalt undrande; de två svenskarna är ju ”virtually unknown” (New York Times), ”peu connus à l”étranger” (Le Figaro).

Man får anta att en del utrikes frågetecken följde också när Pär Lagerkvist (1891-1974) fick pengarna och äran 1951, även om mediedraget då var rätt blygsamt. Svenskan är ett litet språk med tre kufiska och förtretligt vanliga vokaler, och vars litteratur i sämsta fall kan (inte bör) karaktäriseras med orden – för att citera en ickenordisk bifigur i en roman av Lars Andersson – ”mycket natur, lite tanke”.

Men kan det också vara så att svensk litteratur, som Harry Martinson ansåg, hanteras en smula styvmoderligt när den tolkas till större språk? Åtminstone med Pär Lagerkvist tycks det stämma. Ett närapå tröttande omsorgsfullt arbete av Olof Eriksson, professor i franska vid Växjö universitet, Pär Lagerkvists prosastil ur franskt översättningsperspektiv (Växjö University Press, 204 s), visar nämligen hur en rad centrala stildrag hos Lagerkvist gått om intet med tolkningarna.

Ibland har detta svinn berott på oöverstigliga språkhinder, men slående ofta – och det är främst här Eriksson satt in forskarniten – på att översättarna inte nog vinnlagt sig om originaltrohet. Man tycks helt enkelt inte fullt ha insett Lagerkvists litterära stil.

Lagerkvist betraktas vanligen som en knapphetens, enkelhetens prosaist, vilket stämmer såtillvida att han brukar få ord, få bisatser. Men i sin metod kan han, fastslår Eriksson, uppnå betydande komplexitet. Det står utom allt tvivel att Lagerkvist var en författare som behärskade sina verktyg och sitt stoff med en finsnickares känslighet.

Första hälften av Erikssons hästjobb är följdriktigt en granskning av de figurer och element som han anser konstituerar Lagerkvists prosa. Främst handlar det om syntaktiska egenskaper, ibland gränsande till egenheter. Lagerkvist skrev ofta med så kallad asyndetisk satsbindning, alltså utan bindeord: ”Hon gjorde en grimas och reste sig osäkert upp, stödde sig lite mot bordsskivan.” Vanligare i svenskan är annars att binda konjunktionellt, främst med ”och”.

Kanske kan man likna Lagerkvists meningsuppbyggnad vid en färg, säg blått, som djupnar eller tonas, men som ändå förblir just blå: ”Varje dag var för honom en plåga, en börda som han knappt förmådde bära, hade krafter till mer.” Det blir mindre fråga om en uppräkning av skeenden och tankar, än ett slags organiskt helt.
Eriksson bryter ner asyndesen hos Lagerkvist i tre grupper: variering, repetering och precisering. Man kan förstås uttrycka saken enklare – att Lagerkvist använder olika upprepningar – men låt oss ändå titta på några specialfall.

Först det som kallas variering, där leden är semantiska syskon. Meningen ovan (”Varje dag...”) ger exempel på detta, liksom följande två: ”Vad vet de om livets storhet? Hur vet de att det är stort?”, och ”Salarna står öde och till och med hovfolket håller sig undan, syns knappast till.”

Kategori två, repetering, som ligger nära varieringen: ”- Då kan jag inte hjälpa dig. Då tror jag inte jag kan hjälpa dig”, eller ”Jag lever här i min håla, lever mitt okända mullvadsliv”. Här återtas alltså verben, ”kan” och ”lever”, så att uttrycket stegras.

Precisering, slutligen, enligt Eriksson den figur som mest bidrar till att ge Lagerkvists prosa dess karaktär, utgörs av ett anteciperande satsled, ofta med ”det” eller ”detta” som subjekt, följt av ett preciserande – så här: ”Och det var sant. Jag hade ingen del i detta, i deras visa uttydningar av hans ingivelse”. Det lilla men enträgna ordet ”detta” definieras alltså, som om berättaren, samtidigt som han utvecklar en tanke för en lyssnare, också reder ut den för sig själv.

En annan vägande stilfigur, invertering, rör ordföljden. Lagerkvist kastar om den för svenskan gängse ordföljd
där subjektet åtföljs av verb och predikativ/objekt/ adverbial. Vissa satsled ”spetsställs”, så att de betonas: ”Om kärlek visste hon ingenting”. Den ordningen har en annan, mer lyrisk, klang än ”Hon visste ingenting om kärlek.”
”Krig blir det!”, väser den elake dvärgen – i just romanen ”Dvärgen” – inför utsikten av blodiga drabbningar; det vassa predikatet kommer först, tonen blir mer krigisk.

Eriksson berör alltså även varför Lagerkvists språkbyggen ser ut som de gör: för att få en viss rytm, för att ge vissa ord emfas och skapa överraskningar. Däremot är studien inte lika utförlig om vilka slags idéer som kan tänkas ligga bakom.

Man kan förstås fundera vidare i de banorna själv, fältet må sedan vara väl utrett. Det första många läsare urskiljer som Lagerkvists stil är, vågar man gissa, hans närhet till talspråket. Och förstår man blott litet av böckernas tematik är det snart gjort att dra slutsatsen att författaren velat låta de stora, existentiella frågorna inkarneras i det ”lägsta” och spontanaste.

Varje människa, tycks Lagerkvist mena, härbärgerar också det allmängiltiga, kanske i synnerhet i sitt reflekterande och ältande språkbruk.

Detta leder osökt till det sista attribut som Eriksson synat, nämligen ordvalen. Här framhålls högfrekvensen av talaktsadverbial (ju, visst, väl), alldagliga ”nyckelord” (lite, något, alls), talspråks- och dialektord (blitt, tjockisen). Genom att Lagerkvists berättare ofta uttrycker sig med sådana ord, framstår de själva som subjektiva, vardagliga, samtidigt som de ämnen de dryftar, deras belägenheter, är objektiverade. Det evigt mänskliga, det svåra, genomlyses med det triviala, det skenbart enkla.

Lagerkvist formulerade sina stilideal tidigt, och menade sig ha fått impulser från isländsk, indisk och afrikansk litteratur. Redan i ”Ordkonst och bildkonst” (1913) talar han om vilken central roll upprepningen har i så kallad primitiv litteratur, och att den väl använd kan spela en ”glänsande roll i den konstnärliga ekonomin.” Det är ett program författaren skulle komma att fördjupa under 60 år.

Var, undrar ni nu, kommer då Frankrike in i sammanhanget? Tidigt, även det. Lagerkvist var en sann frankofil, han reste från tonåren och framåt ofta till Paris, vädrade ständigt sin aktning för fransk kultur; den anglosaxiska däremot gillade han inte alls. I ett brev 1933 till den store introduktören av skandinavisk kultur i Frankrike, Lucien Maury (vars roll på sätt och vis mantlades av C G Bjurström) kallar han Frankrike sitt andra hemland. Bland översättningarna ängslades han särskilt för de franska, men självfallet fanns gränser för hur långt han kunde tillse resultaten.

Intresset för Lagerkvist utrikes – internationellt sett modest men inte så pjåkigt med tanke på det land och den bokligt klena miljö han kom ifrån (se Tommy Olofssons understreckare 4/8 2002) – tilltog förstås runt 1951. Då kom också ”Barabbas” på franska och fick mycket god kritik. Flera essäer och artiklar om Lagerkvist skrevs i Frankrike, och en radioman menade till och med att ”Quand on dit ”littérature suédoise”, on pense ”Lagerkvist” en France”.

1950- och 60-talen såg en retroaktiv utgivning av ett omfattande författarskap, med böcker som vanligen hade flera år på nacken; ”Gäst hos verkligheten” (1925), till exempel, förfranskades 1965. Men under dessa glansår krympte strax tiden mellan original och översättning – mestadels verkställda av Marguerite Gay och Gerd de Mautort: ”Ahasverus död” (1960/61), ”Pilgrim på havet” (1962/63), ”Det heliga landet” (1964/65). ”Mariamne” (1967) dröjde dock till 1971, vilket kanske antyder en dalande status för den småländske diktaren. ”Själarnas maskerad” kom 1986, och flera verk väntar ännu på att översättas. Han är rätt glömd nu.

Hur har då den lagerkvistska stilen förvaltats i fransk tappning? Eriksson matar fram svärmar av bevis för hur översättarna har tänkt – och tänkt fel. De rådande strategierna tycks ha varit att dels reducera, dels undgå upprepningar.

Vad angår varieringen, så är det en figur som faktiskt är vanligare i fransk litteratur. Ändå har man
misskänt detta grepp hos Lagerkvist, och ibland helt sonika buntat ihop tre satser till två eller en. Vi kikar på några exempel – och för enkelhetens skull väljer jag ungefär samma som ovan:

”Vad vet de om livets storhet? Hur vet de att det är stort?” blir tolkad ”Comment savent-ils que la vie est si grande?”. Stegringen i satserna ”inte ängsliga av sig, inte rädda för någonting” uteblir på franska: ”n”ont pear de rien.” Varieringen i en mening som ”Salarna står öde och till och med hovfolket håller sig undan, syns knappast till” jämnas ut: ”Les salles restent vide, les courtisans eux-mêmes se montrent à peine.” Den semantiska förlusten är som synes ringa, den stilistiska påfallande.

Milan Kundera talar i en essä om synonymiseringsreflexen: en tendens hos översättare att sky upprepningar till förmån för synonymer, varianter. Inte minst i fransk litteratur finns en djupt rotad avoghet gentemot upprepningar.

När det gäller hanteringen av Lagerkvists upprepningar, särskilt det som här kallas repetering,
hävdar Eriksson att stilintentionerna ”nästan helt och hållet fått stryka på foten”. Satser som ansetts överflödiga har på franska synonymiserats bort. Ett exempel: ”- Då kan jag inte hjälpa dig. Då tror jag inte jag kan hjälpa dig” översätts till ”- Là, je ne peux pas t”aider. Je crois que cela dépasse mon pouvoir.”

Det finns rentav exempel där översättaren, uppenbarligen störd av att Lagerkvist tagit om ett längre avsnitt nästan ordagrant, smugit in ett ”comme je l”ai déja”, alltså ungefär ”som jag redan sagt”. Man gapar.

Inte heller med preciseringar, som Eriksson alltså menar är det mest särpräglade av asyndetiska stilgrepp hos Lagerkvist, håller översättningarna måttet; här härskar reduceringsivern. Original: ”Och det var sant. Jag hade ingen del i detta, i deras visa uttydningar av hans ingivelse”. Tolkning: ”Et c”était vrai. Je ne prenais aucune part à leurs interprétation”. Den framhärdande stackatopulsen på svenska nivelleras på franska, får ett opassande lugn.

Graverande brister återfinns, givetvis, även i överföring av inverteringarna. Ta följande sentens, där Lagerkvist placerat de viktiga objekten först, men där den franska versionen inleder med subjekt: ”Kärleken hade han aldrig varit med om [...] Men lusten till henne förstod han” – ”Il n”avait jamais aimé personne [...] Il savait seulement qu”il la desirait”.

Och när Lagerkvist, för att uppnå ett rytmiskt brott, lagt en ”omvänd” mening i en konventionell ordföljd, händer det att tolkningen återställt ordningen: ”Jag passar inte upp vid bordet. Furstinnan har jag inte besökt sedan den gången.”, blir ”Je ne le sers plus à table. Je ne suis pas retourné la princesse.”

Så till den sista typen av behandlade stildrag: ord- och uttryck. Behöver det avslöjas att man huggit i sten här också? Men inte enbart av slarv. Lagerkvists många talaktsadverbial – skenbart oansenliga glosor som ju och väl – har satt översättarna inför sådana bryderier att de ofta helt enkelt struntat i dem. Och man anar en suck från Eriksson, då han konstaterar att det nog varit lika bra. Franska småord med liknande semantiska inkråm får ändå aldrig samma pragmatiska mening.

Nästan lika svårt är det med talspråksord, som på franska blekts av stiliseringar; det hos Lagerkvist specifikt mättade har ersatts av det generella: ”tjockisen” blir ”un homme gros”, stående uttryck som ”allt klappat och klart” får heta ”bien achevé et bien reglé”.

Nu lyfter Eriksson för all del även fram acceptabla partier och exempel på kongeniala lösningar. En litterär tolkning som förlorar något, bör man också komma ihåg, kan mycket väl vinna något annat.

Men visst är det en dyster bild som förmedlas. En fråga som därför surrar en stund när man har läst ”Stil och översättning” är huruvida Lagerkvist borde få en andra chans i den språkregion han beundrade så. Världen är nu förstås en annan än den existentialistiskt grubblande och världskrigsförmörkade, men god litteratur brukar också i vissa cykler återfå sin aktualitet. Nog bör vi värna de relativt få ordkonstnärer av världsrang som skrivit
på svenska. Då är tolkningar med öga och öra för personlig stil – som är idéernas manifestering – avgörande.