När man ställs inför problemet med att översätta en text, kan man ta hjälp av en mängd tekniker, exempelvis perifraser för att förklara sociokulturella egenheter eller betydelsemässiga förenklingar. Men trots alla medel som står översättaren till buds, ställs sedan sekler tillbaka ändå frågan om man över huvud taget kan översätta en text eller om det är så, att varje språk uttrycker världen på sitt eget sätt, och att själva språkets utformning ger en specifik världsuppfattning? Vidare, om man inte kan översätta en ordinär text, hur ska då en litterär text översättas? I vanliga fall ligger betoningen på själva innehållet; en litterär text lyder under en estetisk intention för vilken språkdräkten är väsentlig i sig och inte endast fungerar som ett kommunikativt medium.

Det förefaller uppenbart att den skönlitteräre översättaren, förutom att i varje enskilt fall använda sig av lämplig översättningsteknik, också måste tillgripa en genomgående strategi, som bygger på en allmän uppfattning om texten i fråga och om översättningens roll i förmedlingsprocessen. Det är denna strategi, dess möjligheter och begränsningar, som styr översättaren i många av sina val. Men trots att denna genomgående strategi är avgörande för översättningens slutliga utformning, finner vi i utgåvorna alltför sällan resonemang som tar upp tankar kring detta.

Två relativt nyutkomna översättningar utgör härvidlag ett välkommet undantag. Det rör sig om Stefan Hammaréns poetiska tolkning av Maupassants klassiska novell ”Le Horla” (”Horla”, h:ström, 2004) och Jean A Gitenets och Sune Watells franska översättning av valda dikter av den finlandssvenske poeten Josef Julius Wecksell (”D”amour, de mort. Choix de poèmes”, Harmattan, 2005). I båda dessa verk redogör översättarna för sina intentioner med översättningen, och ger således läsaren en möjlighet att inte bara läsa texten, utan även att förhålla sig till den.

Liksom titeln anger ingår i Gitenet och Watells utgåva endast de dikter av Wecksell där kärlek och/eller död utgör huvudtemat.

Efter en biografisk not och motivering för detta urval följer den viktiga sidan om själva översättningen. Utgåvan är tvåspråkig, men riktad till en franskspråkig publik. Denna upplyses inledningsvis om dikternas språksociologiska status, som speglar den i Finland bildade, svensktalande klassens språk vid denna tid.
Dikterna återges i originalversion och kompletteras av noter som förtydligar vissa språkliga egenheter, till exempel arkaiska drag. Sedan kommer ett litet stycke med det innehåll man så ofta saknar i översättningar: det om översättarens allmänna strategi. I den mån det har varit möjligt, säger Gitenet och Watell, har vi försökt respektera dikternas stil och ton; därför har vi i första hand inte försökt att översätta dikterna till modern franska, utan i stället försökt återge grammatiska strukturer och, där så varit möjligt, originalets allitterationer och assonanser.

Sålunda återges exempelvis i dikten ”Näckrosen” versraden ”sakta och varsamt” med ”doucement et délicatement”. Andra adverb fanns här tillhanda, men på detta sätt får originalets assonanser (s, a och t) sin motsvarighet i översättningens d, m och nasalljud.

Exemplet visar tydligt att översättning inte är en absolut process som behandlar absoluta element, vilket måhända kan tyckas förvånande. För de flesta gäller nog underförstått, att verkets stil och ton har en viss relevans för alla läsare, att det är möjligt att överföra dessa till ett annat språk och att det således finns en korrekt översättning, ett slags platonsk idéöversättning utifrån vilken man sedan bedömer de verkliga översättningarna. Men problemet är att denna idé är en konstruktion som varken återspeglar verkligheten eller dikten. Litterär tolkning, och i än högre grad, en översättning av en litterär tolkning, är relativ, och det är i ljuset av denna relativitet som Gitenet och Watell redovisar sina val.

Dikternas form, ljudspel och rytm är för dem avgörande faktorer, som i sista hand väger tyngre än målspråkets särdrag. Så har man till exempel valt att inleda första och sista strofen i ”När och fjärran” med en typ av omvänd ordföljd som känns lätt främmande på franska (”Nous séparaient” och ”Nous séparait” med åtföljande subjekt). Anledningen är dock att man härigenom sätter avståndet mellan diktens två älskande i första rummet, precis som i originalets strofinledningar ”Emellan oss...” och ”Och mellan oss...”. Poängen är här inte att Gitenet och Watell skulle ha tolkningsföreträde.

Man kunde givetvis påstå, att innehållet i Wecksells poesi är så djuplodande att man måste ge avkall på versmått, rim eller andra formmässiga egenheter för att föra fram dikternas budskap på rätt sätt. Det viktiga är själva programförklaringen, som anger det perspektiv som översättarna har valt att utgå ifrån och som läsaren ställs inför: dikterna har ett visst språk, en viss form, och detta kommer att återges med emfas i översättningarna; formen kommer att bilda en tydlig relief som kan tyckas lösgöra sig något från texten på målspråket, men denna relief är just den essens från källspråket som man valt att försöka förmedla till läsaren.

Hammaréns poetiskt givna tolkning av Guy de Maupassants klassiska novell ”Le Horla” står på snart sagt alla punkter i bjärt kontrast till Gitenets och Watells översättning av Wecksell. Då dessa sökt bevara originalets form, har Hammarén släppt alla tyglar lösa för att omforma detsamma. Närmast på måfå kan nämnas den korta meningen ”J”aime ma maison où j”ai grandi” (ung. ”Jag älskar mitt hus där jag vuxit upp”) som återges med: ”I den som skamkärlek finner förälska sig självt stort, men kanske inte mera än vad jag i mitt hus befäster, varom ett jag vuxit upp från början, ropar ut stället”.

Originalets stringenta prosa återges genomgående med liknande uttrycksfulla och poetiska utsvävningar. Det är därför både behövligt och välkommet att översättaren i sitt efterord inkluderat en personlig redogörelse för den föreliggande tolkningen. Hammarén tar nämligen avstamp i en helt subjektiv upplevelse: han vill återge sin egen känsla, ”lika magiskt starkt” som vid sin första läsning av novellen. Berättelsen är inte så märkvärdigt skriven, men det finns däri en mystik, menar Hammarén, och då det svenska språkets natur skiljer sig så kraftigt från Maupassants 1800-talsfranska kan denna mystik inte överföras medelst en språkligt trogen översättning. Han talar därför om en ”något speciell Horla” och återkommer ett flertal gånger till termerna ”transkription” och ”tolkning”.

Man kan nog ifrågasätta, medger han, i vilken grad hans ”Horla” stämmer överens med Maupassants, och visst befinner han sig ”farligt nära formens yttre gräns”, men han argumenterar likväl: ”den yttersta varianten är dock alltid att betrakta ifrån översättarens känsla inför ett original”. Återigen är för oss inte det väsentliga om Hammaréns tolkning är den enda rätta.

Man kunde givetvis invända, att om det ordkarga originalet ändå gav en så magisk känsla, kan man då motivera alla nyckfulla omskrivningar och svårbegripliga tillägg som Hammarén inför genom att hänvisa till
oöverkomliga skillnader mellan franska och svenska språket? Det intressanta är emellertid, att på samma sätt som Hammarén lyfter fram det (enligt honom) outsagda i Maupassants novell, för han fram det problematiska faktum, att översättning av litterära verk i sista hand är resultatet av översättarens känsla inför ett original. I stället för att söka överbrygga denna relation, utnyttjar Hammarén den till fullo: läsaren ställs inför hans egen ”Horla”.

Detta grepp, att kraftigt omarbeta (vissa skulle säga vanställa) en klassisk prosatext, har föga förvånande vållat debatt. Carl Rudbeck sablar ned Hammarén i sin recension ”Snudd på bedrägeri” (Dagens Nyheter, 7/2 2005). Det här är inte Maupassant, dundrar han, och motiverar sålunda rubriken för sin recension. Förvisso kan man ifrågasätta det etiskt korrekta i att tyckas utge ”Horla” av Maupassant, när det i själva verket handlar om ”Horla” av Hammarén. Översättaren redovisar dock tydligt för sina val i sitt efterord, där det framkommer att det är den
subjektiva upplevelsen som han sökt att förmedla, och inte en trogen bild av originalet. Rudbeck anger likväl i sin recension flera exempel på de friheter som Hammarén tagit sig med texten, vilket är något av att slå in öppna dörrar, eftersom det ju var själva poängen med tolkningen. Rudbeck nämner endast i förbigående något om Hammarén och ”sin vad han kallar poetiskt givna översättning”, men tar inte fasta på resonemanget i efterordet. I en artikel (DN, 11/5 2005) tillhandahåller så Jonas Thente både stöd för Rudbecks kritik och en välbehövlig nyansering: ”Det var en fullständigt usel prestation - som översättning betraktat. Frågan är bara om det verkligen var en översättning”. Det är väl snarast en transkription, men inte av originalet, utan av Hammaréns ursprungliga läsupplevelse.

Denna överförs direkt till läsaren genom formspråkets galenskap, som illustrerar och förstärker intrycket av huvudpersonens kluvna jag liksom den ambivalenta verklighetsuppfattningen. Läsaren destabiliseras och ställs
inför en text som han på samma gång kan känna igen och känna sig helt främmande inför. Han befinner sig alltså i en liknande position som huvudpersonen inför den omkringliggande verkligheten.

Detta formexperiment har inte enbart mötts av förtrytelse utan också lockat till förförelse. Långt från det etablerade litterära fältet, vilket Rudbeck här får representera, har Hammaréns experimentlusta höjts till skyarna på diverse webbsidor och i enstaka tidningsartiklar. Gemensamt för dessa yttringar är att man reservationslöst adopterar Hammaréns idéer om det nödvändiga i att fullständigt omarbeta originaltexten.

Enligt David Uppgren (”Horlan och textorcisten”, 27/11 2004, www.dagensbok.com), vars recension får ståta som exempel med sina svårtydda formuleringar, har Maupassants novell ”hittills hållits gisslan på svenska”, men nytolkningen ”innebär att den blodförtunnande vätskan som det svenska språket genom tiderna utsätts för, äntligen tagit slut”. Trots att Uppgren snarast syns representera en slags avantgardistisk del av det litterära fältet som vi kan ställa emot den etablerade delen, återkommer således samma bakomliggande tanke: det finns en korrekt översättning, och utifrån en idé om en sådan kan man bedöma översättarens prestation. För Uppgren representerar Hammaréns tolkning den sanna översättningen; för Rudbeck gäller givetvis det motsatta.

För båda delar av det litterära fältet kunde man önska att man, snarare än att bedöma, i högre grad kunde diskutera översättningar, resonera kring deras natur utifrån det perspektiv som förhoppningsvis redovisas i utgåvan. Eftersom översättarens ansats är så avgörande, vore det önskvärt att skönlitterära översättningar som regel innehöll en passus, och gärna ett utvecklat resonemang, kring hur översättaren ställt sig inför sin uppgift. För i grunden handlar det inte om att antingen översätta eller sätta sig över texten. Redan att läsa en litterär text är att via sin egen och andras tolkningar sätta sig över texten på olika sätt och i olika mån, beroende på förförståelse, sakkunskap, språkkännedom, världsåskådning, och så vidare. Vid en översättning tillkommer dessutom problematiska parametrar som språkliga former och sociokulturella kontexter.

Resultatet blir en av nödvändighet ofullständig, relativ överföring av en tolkning. Vi ser därför fram emot fler översättningar som åtföljs av avsnitt där översättaren lägger fram sin estetiska förståelse och därmed också sina estetiska intentioner. Det faktum att vissa översättare kommer att redovisa utgångspunkter som är helt skilda från andras bör inte vålla oss några bekymmer: genom att visa hur han valt att sätta sig över texten och varför, visar översättaren hur vi på ett eller annat sätt, ur ett perspektiv eller ett annat, kan sätta oss in i texten.