Svenska Akademiens uppdrag att dela ut Nobelpriset i litteratur är tätt sammanbundet med frågor kring översättning. Redan från början stod det klart att De Aderton inte skulle förmå bekanta sig med allt på respektive språk. Översättningar och särskilda sakkunnigutlåtanden fick tjäna som oumbärliga, eller oundvikliga, mellanhänder. Vad som sällan uppmärksammats, men som man med någorlunda visshet kan slå fast, är att översättningar ofta spelat en avgörande roll vid flera av de tidigare årens prisbeslut.

Att till exempel Lev Tolstoj aldrig på allvar kom i fråga hade inte särskilt mycket med dåliga översättningar att göra. Förvisso är det svårt att blunda för det faktum att majoriteten av Carl David af Wirséns Akademi inte behärskade ryska, men i fallet Tolstoj var det snarare ideologiska och estetiska orsaker som omöjliggjorde lagerkröningen. Om dessa aspekter har forskningen, däribland särskilt akademiledamoten Kjell Espmark och litteraturvetaren Tatjana Martjenko, berättat åtskilligt.

Betydligt färre ord har yttrats kring den mer generella översättningsproblematiken, och då i synnerhet de synsätt på översättning som finns i de interna utlåtandena av Akademiens Nobelkommitté. Den stora frågan är i vilken mån och på vilket sätt ledamöterna påverkades vid specifika prisbeslut, där den nominerade endast kunnat läsas i översättning. Låt oss se på några fall från 1900-talets första decennier där översättningar avsevärt tycks ha bidragit till att stjälpa fyra av fem lovande kandidater.

Fall 1: Stefan Żeromski (1864–1925). I 1922 års utlåtande skriver ordfö­randen Per Hallström följande om den – för andra gången – nominerade polske poeten (”Nobelpriset i litteratur. Nomineringar och utlåtanden”, Del II, 1921–1950, red Bo Svensén): ”I översättning verkar han obalanserad, överspänd, oklar om mål och medel, ja virrig och tröttande, trots en och annan genom glans och fart medryckande episod. Hans tankar, vilka i hemlandet tyckas verka djupt och skakande, förefalla ofta försträckta och dunkla och snarare präglade av starkt känsloliv än av stark intelligens. Hans komposition tycks vara byggd på stundens ingivelser och hugskott, och hans karaktärsteckning förefaller att vara hemma i en längesedan övervunnen smakriktning av nästan vulgärromantisk art.”

Det kanske mest frapperande är att Hallström här talar om – och ”sågar” – en författare, vars verk han tagit del av endast genom översättningar.

Visserligen påpekas det att det kan vara översättningen som ger författarskapet ett ”obalanserat, överspänt” intryck, och så vidare, men likväl ser sig Hallström&Co uppenbarligen obehindrade att ge besked om författarens stilistiska kvaliteter. Det intressanta, och betänkliga, är att utlåtandets avslutande formenliga rekommendation – ”Detta förslag till Nobelpris torde icke vara att ta fasta på” – förmodligen beseglade Żeromskis öde som en av de pris­lösa. Inte desto mindre gav den polske diktaren anledning till upprepade ställningstaganden: han hade nominerats redan året innan, och nominerades på nytt de två följande åren.

Vid samtliga tillfällen diskuterar man Żeromskis verk utan att direkt referera till dem som översättningar; man åberopar i synnerhet sakkunnigutlåtandet (av Alfred Jensen, 1921) och dess negativa omdömen. I utlåtandet från 1924 konstaterar Hallström bland annat ”den beklagliga oöver­ensstämmelsen mellan främmande läsares omdöme om hans litterära rang och de hänförda landsmännens beundran för honom”. Intressant nog ställs Żeromski nu mot en landsman (sedermera det årets pristagare), prosaförfattaren Władysław Reymont, mest känd och även belönad för romansviten ”Bönderna”. Hallström skriver bland annat: ”Det som gör en kall för denne polack, – i motsats till hans rival, Reymont –, tycks nämligen mindre vara, att några egenartade finheter i känsla och utformning undgå den främmande, än att en hel del av vad man klart uppfattar och ser verkar beklämmande.” Jämförelsen utfaller alltså till Żeromskis nackdel. Nobelkommitténs ordförande avvisar härmed en kandidat dels på grundval av den sakkunniges utlåtande, och dels alltså på sina egna läsningar av – översättningar.

Något snarlikt påträffas i fallet kring en annan samtida nominering, fall 2: Konstantin Balmont (1867–1942). Den ryske poeten nominerades 1923, i ett samfällt prisförslag som även gällde Maxim Gorkij och Ivan Bunin. Också visavi ryska hade ledamöterna att förlita sig dels på sakkunnigutlåtanden, dels på tillgängliga översättningar (här, som ofta under aktuellt tidsskede, framför allt frans­ka). Hallström kontrasterar Balmont med Bunin, vilket uppenbarligen utfaller till den senares fördel.

Intressant att notera är hur Hallström delvis – inom parentes – ändå väljer att poäng­tera översättningsproblematiken: ”Verserna lära vara formellt ytterst märkliga; (de franska översättningarna ge, som vanligt, ingen föreställning om originalen); men deras innehåll tycks sällan vara i vidare mån njutbart för människor, vilka ej äga Balmonts salamandernatur /…/ De genom fransk översättning tillgängliga reseböckerna ge intryck av avsevärd talang i färgstark skildringskonst och av ett begripligare känsloliv, än vad som tycks prägla dikterna; men mänskligt tilltalande äro egentligen icke heller dessa verk.”

I och med det var Balmont i princip ute ur leken, vilket knappast kan sägas om fall 3: Ivan Bunin (1870–1953).

Två år innan Bunin blev den första ryskspråkige författaren att tilldelas priset 1933, omfattades hans kandidatur av ett intresse som pendlade mellan beundran och ambivalens. Sistnämnda bland annat på grund av att Akademiens ledamöter inte kunde ta del av författarens verk i original. Hallström berör detta predikament i kommitténs utlåtande 1931: ”Den i originalspråket okunnige läsaren låter gärna övertyga sig om, att den tveksamhet i uppskattningen, som de tillgängliga översättningarna hos honom kvarlämnat, till väsentlig del måste bero på alla tolkningars otillräcklighet att återge den vid det ursprungliga uttrycket bundna kvintessensen av diktarens konst. Denna otillräcklighet framträder särskilt skarpt inför en så utsökt och egenartad personlig stilist som Bunin. Hindret bör ej få tillmätas alltför stor betydelse, då ju den ifrågasatta utmärkelsen skall gälla verken, sådana de föreligga på originalspråket, och då det kultiverade ryska omdömet, både i emigrationen och i hemlandet, tycks vara enigt i sin beundran av Bunins mästerskap.”

Man fäster sig särskilt vid sista meningens framhävande av prisbeslutens föregivna riktpunkt – ”utmärkelsen skall gälla verken, sådana de föreligga på originalspråket”. Här möter vi sålunda en uttalad ambition att fokusera källtextens kvaliteter, och dess status i källkulturen. I detta fall var det tydligen ett avgörande skäl till att Bunin ett par år senare fick Nobelpriset. I fråga om en mängd andra nomineringar ställer sig kommittén, och med den oftast resten av Akademien, emellertid tveksam trots att kandidaterna uppbär betydande ryktbarhet i vederbörlig nationell eller språklig kontext.

En av de återkommande nomineringar som föranledde kommittén flera års omständliga diskussioner och utredningar – till slut ändå resulterande i avslag – gällde fall 4: Kostís Palamás (1859–1943). Den grekiske poeten omfattas initialt av stort intresse i flera år. Men ledamöterna inser efter hand att alla de översättningar som varit tillgängliga för bedömning ändå inte riktigt svarar mot de lovord som kandidaturen omgärdas av från förslagshåll och i sitt hemland. I utlåtandet 1930 summerar Hallström det problematiska ­läget: kommitténs ledamöter har ”blivit betänksamma att intet tolkningsförsök bland så många förmått gripa och fängsla dem med någon fläkt av omisskännlig storhet” – trots att man av erfarenhet uppges ha tagit hänsyn till ”hur mycket vers så gott som alltid förlorar vid överflyttning till annat språk”.

Upptakten till den definitiva slutstöten kan skönjas i följande, i sig märkvärdiga, mening: ”Även den som från början ställt sig mest tillmötesgående att tyda till det bästa vad kopian lät ana, finner sig mer besviken, ju rikhaltigare materialet blivit, emedan den skaldepersonlighet, som däri allt tydligare röjer sig, visar en del drag, vilka synas svårförenliga med enkel och äkta poesi.”

Det sista fallet som här ska tas upp är på sätt och vis än mer intressant, men sam­tidigt rätt frustrerande: Taha Hussein (1889–1973). Om den första seriösa arabisk­språkige kandidaten lät det på följande vis 1949, den gången i ordförande Anders Öster­lings nedteckning: ”Enligt sakkunnigutlåtandet intager denne egyptiske humanist en så framstående plats i sitt lands litteratur och överhuvud i den moderna muhammedanska kulturvärlden, att förslaget förtjänar allvarligt beaktande. Då de kommitterade blott kunnat taga del av Taha Husseins i fransk och engelsk översättning tillgängliga självbiografi, har de likväl ingen möjlighet att enbart på denna grund förorda förslaget, hur vacker och gripande ifrågavarande skildring än är.”

Det frustrerande är att Hussein troligtvis även förekommer, och då sannolikt mer utförligt, som kandidat i de utlåtanden som döljs av sekretessen. Man lämnas att spekulera kring om Hussein någon gång kom att jämföras med den författare som 1988 blev den första arabiskspråkige pristagaren, den drygt 20 år yngre landsmannen Naguib Mahfouz, och i vilken grad det då involverade översättningsfrågor. (Genom en ”indiskretion” av Artur Lundkvist – påtalad av Espmark i hans bok ”Litteraturpriset. Hundra år med Nobels uppdrag” – vet vi att Mahfouz åtminstone på 80-talet konkurrerat med Adonis. Indirekt antyder Espmark att även författare som Mohammed Dib och Tahar Ben Jelloun ”inte legat utanför horisonten”.)

Samtliga ovanstående fall har det gemensamt att de att döma av utlåtandena föranlett medvetna utläggningar och diskussioner kring översättning inom Nobelkommittén. En av kandidaterna, Bunin, sticker av givna skäl ut genom sitt pris.

En fråga som man gärna ställer är huruvida översättningar spelat in i sammanhanget, med andra ord: kan man visa om och i så fall beskriva hur översättningsaspekter inverkade på Bunins väg mot Nobelpriset? Frågan ansluter till en mer övergripande problematik, vars två centrala begrepp är ”o-/översättbarhet” och ”universalitet”.

I det avseendet är det intressant att notera Horace Engdahls uttalande i en intervju för Le Monde (20/12 2007), på tal om den anglosaxiska dominansen på litteraturfältet: ”Litteraturens enda universella språk är översättning.” Intuitivt instämmer nog många i formuleringen (förmedlad genom franskt journalistraster, och i min översättning). Dock får man därvid hålla i minne att det ”universella” (utöver att vara en idealiserad chimär), i grund och botten är subjektivt och partikulärt.

Klart är i varje fall att adekvata frågor kring översättning förefaller kunna leda till spännande observationer av en väsentlig komponent i arbetet med det litterära Nobelpriset. Om inte annat så problematiseras här på olika sätt översättningsforskaren André Lefeveres både tvetydiga och självklara yttrande om att översättningar ”endast kan bedömas av dem som inte behöver dem”.

På grund av sekretessbestämmelserna kan man tyvärr inte följa utvecklingen fram till våra dagar. Men även en rapsodisk redogörelse synliggör något av en problematik, som rimligen borde vara än mer påfallande sedan priset med tiden alltmer fyllt de globala mått som i begynnelsen troligen föresvävat Alfred Nobel.