Människor tycker inte om att leva i osäkerhet, hävdar den ryktbare brittiske sociologen Zygmunt Bauman i sin senaste till svenska översatta bok, Det individualiserade samhället (Daidalos, 299 s, översättning: Sven-Erik Torhell), en i den långa raden av dennes numera närmast årligen utkommande och enligt förlagsreklamen alltid lika förunderligt nydanande böcker. Förra året kom ”Society under Siege”, en ”märkvärdig bok”, i år kommer en ”viktig ny bok” med titeln ”Liquid Love”, och nästa år utges ”Wasted Lives”, en studie avfattad med en för Bauman ”karakteristisk briljans”, allt enligt foldern från Polity Press.
Osäkerheten är det ämne som binder samman de arton artiklarna i ”Det individualiserade samhället”, vilka ytligt sett handlar om allt från arbetets uppgång och fall till nyttan av fattigdomen, postmoderna bruk av sexualiteten och andra civilisationsexistentiella ting som sammanhänger med den moderna tidens övergång i den postmoderna, den kollektivistiska välfärdsstatens upplösning i individualistisk hedonism och den nationella
kapitalismens övergång i den globala råvarianten.
Att döma av Baumans sätt att närma sig osäkerheten förstår man att han är angelägen om att tala om den, varna för den, söka bot mot den. Han skräder inte orden. ”Att leva i ett tillstånd av överväldigande, ständig och självförevigande osäkerhet är en förlamande upplevelse”, säger han. Ja, ”man ryser inför de oändliga möjligheterna precis som man tvekar när man ställs inför ett val; man darrar vid tanken på att dagens förnuftiga skäl i morgon kan visa sig vara dyrbara misstag”. ”Osäkerhet”, fortsätter han, liksom ”tvekan, brist på kontroll - allt leder till ängslan”.
Det är starka ord, manande till omedelbar handling, särskilt som den förödande osäkerheten är Baumans skräckvision, inte av en hotande framtid, utan av det nuvarande tillståndet i vår del av världen. Till följd av den genomgripande osäkerhet som härjar mitt ibland oss bevittnar vi en ”aldrig förut skådad vanmakt” hos medborgare som alltmer reduceras till maktlösa individer.
Så kan det ha blivit. Och det är förstås tråkigt att leva i ett konstant tillstånd av ”rastlöshet och oro” inför livets alla möjligheter, tråkigt att vara rådvill av överflödet och samtidigt känna otillfredsställelsen över alla nya önskningar som oavlåtligt anmäler sig och lika oavlåtligt leder till besvikelser därför att de aldrig förverkligas enligt förväntningarna hos den (post)moderna människan som enligt Bauman ständigt måste ”ligga före sig själv”, vad han nu menar med det riktigt.
Visst, det är tråkigt. Samtidigt finns väl värre öden, kan tyckas. Men säg inte det. Sedd från individens privata synpunkt är friheten visserligen större än någonsin. Vi föds inte längre till bestämda uppgifter som andra har lagt på oss och inte till att tjäna Gud och överheten, utan vi kommer till världen med friheten att göra oss till särpräglade individer enligt eget tycke och på så sätt förverkliga oss själva. I den andan träffar vi val som aldrig förr och tillerkänns och tillerkänner varandra ett slags rätt till självhävdelse som ser ut att sakna motstycke i historien, menar Bauman. Det är en självhävdelse som särskilt förverkligas via hedonistisk konsumtion av ett ständigt varierande varuflöde och via mer och mindre energiska försök att synas - helst i tv men annars varhelst det går att låta exponera sig för andra.
Men det är just det som traumat, ty allt detta sammanhänger med den enligt Bauman välgrundade känslan att otrygghetens obehag blivit större än frihetens behag, med det att så mycket i det dagliga livet ändrar sig så ofta och så oförutsägbart. Det är det som förlamar och får oss att rysa, med mera. Och vad hjälper överflödet mot det?
Så sett är det som om Bauman resonerar i en cirkel: osäkerheten är obehaglig på grund av ... osäkerheten. Men det ska samtidigt erkännas att han gör vad han kan för att konkretisera sin allmänna bild av samtiden. Med sporadiskt och impressionistiskt stöd av tänkare och forskare runtom i västvärlden spårar han dess yttringar på många livsområden: i yrkeslivet som privatlivet, i politiken som vetenskapen. En yttring av det osäkra tillståndet är att alltfler människor under sitt (relativt sett allt kortare) yrkesliv stannar en allt kortare tid i en viss verksamhet, och därför ständigt upplever att de är potentiellt överflödiga. På motsvarande sätt är det med de privata eller intima relationerna, som erotiserats och frikopplats från kärlek och barnalstrande och på så sätt från sådana inslag som binder människor långsiktigt till varandra. Potentiellt överflödiga såväl hemma som borta - sådana är betingelserna för nutidens arma människor.
Ytterligare en yttring av tidens osäkerhet är att individerna i det Bauman kallar det ”oinbäddade” postmoderna samhället själva i allt högre grad måste sörja för de angelägenheter som förut stundtals auktoritära institutioner tog hand om. Förut leddes medborgarna aktivt in i samhällsgemenskapen genom ideologisk ”indoktrinering”. Men de kunde också hävda sig som ett medborgerligt kollektiv, söka gemensamma politiska lösningar på individuella problem. Den postmoderna formen för integration har gjort sådan indoktrinering och övervakning överflödiga, och individerna är nu prisgivna åt individuella om än fåraktigt snarlika lösningar på sina problem. Nu sker socialiseringen med hjälp av förförelsekonster riktade till individer, suktande efter självförverkligande och en plats i solen i stället för som förut efter medborgerlig gemenskap, tror Bauman. ”Gärna pension, men först vill jag vara med i en rejäl dokusåpa!”
Som så många andra tror Bauman att mycket av tidens osäkerhet är följden av den alltmer globaliserade kapitalismen. Det gäller till exempel såväl politikens och de offentliga omsorgernas nedrustning som otryggheten i arbetslivet. Medborgarnas osäkerhet har ökat i takt med att det internationella kapitalet, till följd av ett allt mindre beroende av den särskilda platsen, alltid kan flytta på sig och på så sätt ständigt gäcka alla försök till kontroll och politiska begränsningar. Som Bauman ser det tenderar den platsbundna politiken att reduceras till att bli ett slags polisiär garant för det fritt flytande kapitalet.
Bauman är alltså missnöjd med sakernas osäkra tillstånd - milt uttryckt. Men på samma gång bygger han sin betraktelse på en kulturteori som gör människan dömd att alltid vara missnöjd med alla tillstånd i alla tider, med eller utan global kapitalism eller dokusåpor på tv. Antingen är tryggheten för stor, eller också är den för liten. Det blir aldrig lagom. Och varför?
I Baumans konception är kulturen den dödliga människans försök att överskrida sin dödlighet. Den är ”kortsiktighetens transcendens”, som han säger. Sin egen dödlighet kan hon inte bortse ifrån; den ter sig lika ofrånkomlig som den faktiskt är. Medlet att kringgå döden är i stället att skapa en känsla av ordning och förutsägbarhet och, ja, odödlighet i de omständigheter som den dödliga människan lever i. Som Bauman ser det är samhället huvudsakligen en enda stor meningsfabrik där huvudsyftet är att skapa eviga värden, något bestående gentemot förgängligheten i det egna livet.
Som jag fattar Bauman ser han familjen som basenheten för kulturen, liksom sexualiteten med sin ”överskottsenergi”, manifesterad i en uppslagsrik erotik, är det materiella underlaget för produktionen av odödlighet. Som koncentriska ringar bygger människor sedan större, bestående gemenskaper utanpå familjen, från byn till nationen och vidare utåt och uppåt.
Nu vill människan inte bara vara trygg mot dödens härjningar, utan också fri. Det är ur den aldrig avgjorda kampen mellan trygghet och frihet som det eviga missnöjet alstras, enligt Baumans teori. Men det är också därur som den kulturella dynamiken föds, ty missnöjet med alla existentiella kompromisser ger ständigt upphov till nya så kallade transcendensstrategier. Om förut tryggheten var det stora problemet, skulle det nu vara friheten, enligt Baumans samtidsbetraktelse.
Det är inte svårt att rekonstruera Baumans tankar om det individualiserade samhället; de hänger väl samman trots att bokens essäer rör blandade ämnen. Det är dock inte detsamma som att han har goda grunder för sina idéer eller att jag vill ge honom rätt i hans samtidskritik. Jo, somligt förefaller rimligt, som hans iakttagelse av den globaliserade kapitalismens och överflödstristessens destruktiva inverkan såväl på politikens möjligheter som på intresset för kollektiva strävanden hos medborgarna. Somligt förefaller dock groteskt överdrivet, särskilt den centrala tesen att människor i vår tid och i vår del av världen skulle leva i en osäkerhet utan motsvarighet i tid och rum. Här visar Bauman prov på en närmast upprörande blindhet för den basala otrygghet som präglar livet bland människor bortom västerlandet och som i tidigare faser av historien präglade livet också här. Vad är vår embarras du richesse mot den dagliga ovissheten bland världens fattiga om det över huvud taget ska finnas medel att säkra överlevnaden med?
Banbrytande är Baumans idéer knappast, inte heller välgrundade. Vad han har att säga, ömsom förnuftigt, ömsom mindre förnuftigt, känns igen från kaffepauserna i forskarsamhället eller från kaffepauser var som helst. Det är ett väl turnerat allmängods han ger spridning åt, synbarligen byggt på vad författaren har inhämtat i några böcker, i samtal med andra och ur sitt eget huvud. Men några egna undersökningar redovisar han inte som stöd för sina idéer. Och hur skulle han hinna det, så upptagen som han är av att ge ut den ena essäboken efter den andra?
Man kan undra varför han håller på på det där sättet, att i likhet med så många andra ständigt meddela sig med omvärlden vare sig han har något verklig nytt att komma med eller ej, Bauman som tidigare i ett lugnare tempo gav ut solida böcker. Är han själv ett offer för sin iakttagelse att människor i den postmoderna tiden måste synas hela tiden?
Kanske det. Eller har han bara fallit för den allmänmänskliga frestelsen att fortsätta göra just det som får en människa att känna sig behövd och älskad?
Det kan vara för honom som för (oss) andra. Så här. I början förtjusning, men strax förfäran. Förtjusning över att de fäster avseende, förfäran över att de fäster så stort avseende, att bara alltför många tar på sådant allvar och har så lätt att kritiklöst tro på de idéer man dristat sig att föra till torgs.
Den häpnadsväckande tilltron till det man försynt har framfört på förslag får allt att gunga, ty om dessa, som skulle gälla för omdömesgilla människor, har så lätt att tro, hur osäkert är då inte allt man hittills hållit för säkert?
Förtjusningen över det oväntade gensvaret visar sig dock större än förfäran. Så man fortsätter, och redan nästa gång med viss förväntan och med lite större mod. Om inget ställer sig i vägen övergår den skräckblandade fascinationen med tiden i en smygande tillvänjning till sakernas behagliga tillstånd. På så sätt bygger och underhåller man illusionen att det som egentligen vilar på osäker grund förmodligen är just så tillförlitligt som de andra tror, och på så sätt kan man också göda föreställningen om sig själv som den auktoritet dessa vill tro att man är.
Man borde ana oråd över en sådan benägenhet hos sig själv att låta andras bifall döva den gnagande osäkerheten över giltigheten i de egna orden. Men bifallet är så sockersött och ger sådan kompensation för alltings ovisshet, och så fortsätter man att röra sig längs de lutande planet ända till den punkt då förväntan om bifall blir en viktigare drivfjäder en önskan om kunskap, effekten viktigare än saken som en gång var så angelägen.
Att ständigt behöva slå världen med häpnad kostar på i längden. Det är en övermäktig uppgift att ideligen lansera nya, banbrytande idéer, särskilt som idéproduktionen till sist måste ställa sig i vägen för de undersökningar som skulle behöva göras för att pröva om allmänhetens applåder har något berättigande.
Om Bauman stämmer in på den här beskrivningen vet jag förstås inte. Men skulle han göra det är han väl inte mer postmodern än andra för det, lika lite som vår tid är mer postmodern än någon annan. Han är bara mänskligt svag, som vi andra och som människor varit i alla tider.
