Victoria Milans reklamkampanj i Stockholm.
Foto: Lars Pehrson
Reklamkampanjen för sajten Victoria Milans otrohetsförmedling – ”Är du gift? Gör livet levande. Ha en affär” – har som bekant satt känslorna i svallning. Själva tjänsten har fördömts i drastiska ordalag (”Alla som träffas här borde ses vid tippen för brännbart”, har det hetat på Youtube), den har försvarats och den har diskuterats som ett livsstilsfenomen. Det enda som entydigt står klart är dels att den omedelbart blev mäkta populär, dels att den inte är olaglig. Den kommer därför att följas av åtminstone en till, Ashley Madison, vars Europachef Constantin Dietrich redan förkunnat: ”Monogami är ute, det är nya tider nu.”
För Expressen förklarade norrmannen Sigurd Vedal, som lanserat Victoria Milan: ”Vi blir syndabock för något som alltid har existerat. 50–60 procent av dem som är i ett förhållande kommer att vara eller har varit otrogna.” Det är möjligt att han slirar på siffrorna men han har naturligtvis rätt i sak. Redan de gamla grekerna var otrogna och framför allt var deras gudar det. Åtskilligt i den grekiska mytologin handlar om himmelsguden Zeus kärleksäventyr och – intressant nog med tanke på Victoria Milan – kunde de som bidrog till de utomäktenskapliga kontakterna råka illa ut: nymfen Eko som stod på vakt vid en av Zeus herdestunder blev av hans rasande gemål Hera berövad sitt eget tal och kunde därefter bara upprepa vad andra sagt.
Men för den som studerat litteraturens klassiska otrohetsskildringar är det intressantaste i Victoria Milans reklamkampanj uttrycket ”Gör livet levande!”. Jag letar fram Tjechovs ”Damen med hunden” från 1899. När den ännu inte 40-årige gifte tjänstemannen Dmitrij Gurov på en semester i Jalta träffar den betydligt yngre, långt mer oskuldsfulla Anna Sergejevna – också hon gift – tänker han sig bara en sommarflirt: han har sedan länge ledsnat på sitt konventionella äktenskap och är rutinmässigt otrogen. Närmast motvilligt blir han förälskad och under åren som följer kommer Anna regelbundet resande till Moskva för att träffa honom.
”Han levde två liv”, heter det, ”ett öppet, som alla som det angick såg och kände till, fyllt av konventionell sanning och konventionellt bedrägeri, fullständigt likt det liv hans vänner och bekanta levde, och så ett annat – som förlöpte hemligt. /…/ allt det som för honom var viktigt, av intresse och nödvändigt, som han var ärlig och inte bedrog sig själv i, som utgjorde själva kärnan i hans liv – allt detta försiggick hemligt för andra.” Det är otroheten som gör livet levande, det är i otroheten han är mest sig själv. Samtidigt är det otänkbart att han skulle bryta upp ur sitt äktenskap och det troligen inte bara av konventionella skäl: man anar att autenticiteten bara är möjlig i det hemliga livet utanför alla sociala sammanhang.
I litteraturen är otroheten ofta dödlig. Det är den för Dantes Paolo och Francesca som förenades först i helvetet, och för Tristan och Isolde vars kärlek stegras av hinder men som inte alls kan hantera vardaglig samvaro. När de rymt till skogs, när de verkligen fick vara tillsammans dag och natt, står de inte ut. Eller som den schweiziske idéhistorikern Denis de Rougemont formulerat det: ”Tristan och Isolde försummar inget tillfälle att skiljas.” Dödlig är otroheten också för Emma Bovary och för Anna Karenina.
Det är naturligtvis ingen slump att den historiskt sett varit dödligare för kvinnor än för män: på ett helt annat vis än en man riskerade en kvinna sitt rykte, om hon blev ertappad dog hon åtminstone en social död. Emma Bovarys längtan och drömmar är visserligen mer gottköpsmässiga än Anna Kareninas men för båda – och för åtskilliga andra romanhjältinnor från 1800-talet – blir kärleken också själva livsmeningen och eftersom de lever i tidstypiska resonemangsäktenskap måste de söka kärleken utanför äktenskapet och sedan smyga med den.
Det är ingen tillfällighet att det i så många romaner finns en scen där de utomäktenskapligt älskande möts på operan: dels är operan som konstform präglad av spänningen mellan passion och konvention, dels är själva operasalongen ju en miljö där man spelar ett socialt spel, visar upp sig och samtidigt döljer sig. Att Emma Bovary och Anna Karenina tar sina liv beror på att de blivit i grunden desillusionerade – på kärleken och därmed på livet eftersom det var i kärleken de hade sin varelse. De dör därför att de inte längre känner sig levande.
När det gäller passion är det bara i modern triviallitteratur som kvinnor kan äta sin kaka och ha den kvar. I Robert James Wallers storsäljare ”Broarna i Madison County” (1992) drabbar kärleken den redan medelålders Francesca när hennes man – en farmare i Mellanvästern – är bortrest till den årliga marknaden för att visa upp familjens prisbelönta tjur, ”som fick mer uppmärksamhet än hon”. På farmen är hon en främmande fågel eftersom hon är italienska, uppväxt i Neapel. I sin ohöljda narcissism liknar hennes drömmar Emma Bovarys: ”inom henne fanns fortfarande en annan person som ville bada och parfymera sig, och som ville bli erövrad, hänförd och blottad av en kraft vars existens hon visserligen anade men aldrig riktigt hade erkänt, inte ens för sig själv.” När kärleken kommer heter han Robert Kincaid och är ett slags manlighetens tulipanaros: han kan både citera romantiska dikter av Yeats och dominera Francesca med en kropp som gång på gång omtalas som ”hård”. Otroheten blir också i den här romanen en livsavgörande upplevelse.
Flaubert fick nöja sig med att mera indirekt visa att hans Emma var het på gröten – hon sliter otåligt kläderna av sig – men vad den uppflammande erotiken ger Francesca görs explicit: den ger lust – ”Nu är han naken”, tänker hon när hon hör Kincaid duscha, ”och det pirrade i underlivet” – och den ger samlag som överträffar allt hon tidigare upplevt: ”De brukade älska i sådär en timme, innan han långsamt drog sig ur henne. /…/ Hon som hade slutat få orgasm för flera år sedan, fick nu den ena efter den andra i långa sekvenser.”
Det är för övrigt ingen slump att Kincaid är fotograf, för hans allra viktigaste egenskap är att han ser henne, smickrar henne, bekräftar henne. Till skillnad från Emma Bovary och Anna Karenina behöver hon emellertid inte dö, för trots att älskaren vill att hon ska följa honom ut i vida världen låter hon honom resa och stannar själv kvar. Hon väljer alltså att avstå – av romantiska skäl snarare än moraliska, och för hans skull: hon ser honom som en fri ande som inte får bindas – och eftersom hon avstår blir otroheten aldrig ett problem vare sig för henne själv eller för läsaren.
Som belöning förunnas hon dessutom vetskapen att hon upplevt Den stora kärleken, en kärlek som aldrig kan förändras därför att den mest kommer att bestå av minnen, längtan och fantasier. Också i de brev han skriver efter att de skiljts åt odlar Kincaid oförtrutet en romantisk retorik och talar om deras kärlek som öde, som en instinktiv, obetvinglig kraft: ”Likt två ensliga fåglar som med hjälp av himmelsk navigation flyger över prärieviddarna har vi rört oss i riktning mot varandra under alla dessa livstider och år.”
Men vilken betydelse har det existentiella allmänt taget när människor är otrogna i dag? Jag tror att det fortfarande är många – både kvinnor och män – som i likhet med Tjechovs Gurov upplever att det är i ett utomäktenskapligt förhållande som de är mest levande, som de kan vara sitt öppnaste, sitt mest autentiska jag. En del av otrohetens lockelse ligger i att den utgör en lösning på den ambivalens de flesta av oss har åtminstone en släng av, nämligen spänningen mellan å ena sidan drömmen om att vara riktigt nära en annan människa, kanske rentav leva i symbios med henne, och å andra sidan behovet av autonomi.
I ett utomäktenskapligt förhållande kan man komma en annan människa ända in på livet – och sedan gå till sitt, det vill säga, det gamla vanliga, ett äktenskap som lunkar på, som är tryggt, där man inte längre med otålig nyfikenhet kräver att få veta allt om varandra. Det är också många som mindre älskar sin utomäktenskapliga partner än de älskar själva kärleken. Sexberoende talar man gärna om i dag – som i fallet Tiger Woods – men det behöver inte handla enbart om sex, det kan också handla om – ja, att göra livet levande…!
I själva verket går det erotiska och det existentiella inte nödvändigtvis att skilja åt. Fransmannen George Bataille har hävdat att det både för män och kvinnor finns något i erotiken som förutsätter ett brott mot de sociala normerna: ”För det mesta respekterar vi de etablerade tabuna och lyder det sociala kontraktets rutiner som skyddar oss mot kaos. Vi når fram till etablerade spelregler som vi kallar för historia, lag, medicin, ekonomi, religion. Bara i det gränsöverskridande ögonblicket kan vi åtskilda mänskliga varelser släppa de sociala identiteter som ger oss vår individualitet och skiljer oss från Eros’ vilda animaliska kraft som förenar allt levande.” Genom att i erotiken överskrida gränserna för det socialt tillåtna kan vi alltså – tillfälligt – överskrida gränserna för det egna jaget.
Under de radikala 60- och 70-talen gjordes fri kärlek som bekant till ett politiskt program och svartsjuka misstänkliggjordes som kränkt äganderätt och därmed som en kapitalistisk känsla: Suzanne Brøgger – superstjärnan bland Danmarks feminister – förklarade att det borde vara varje troende feminists mission att spräcka äktenskap. Från och med 80-talet talades det igen om betydelsen av att vårda äktenskapet och en del av vården var sexuell. En bok vars titel talar för sig själv är terapeuten Dagmar O’Connors bok ”Att älska med samma person livet ut – och tycka om det” som utkommit i flera upplagor. Man har också velat göra den äktenskapliga sexualiteten gränsöverskridande.
I en artikel i Aftonbladets söndagsbilaga sommaren 1996 uppmanades hustrun att packa picknickkorgen inte bara med mannens favoriträtter utan också med porrtidningar medan mannen skulle ”ta henne på köksbordet”. Med en saklighet som kunde gälla konsumenttips om diskmaskiner rekommenderas hustrun att ytterligare hjälpa mannen på traven genom att ta till massageapparaten eller analvibratorn eller att skaffa ”lite rep och ögonbindlar”: ”Särskilt om han har god ekonomi. En undersökning visade att välsituerade män hade större erfarenhet av S/M. De flesta, oavsett ekonomi, blir tända av att då och då kombinera njutning och lidande.”
Här kan man sannerligen säga att ordet passion avförtrollats, rutiniserats – både i bemärkelsen kärlek och i bemärkelsen smärta. Artikeln är illustrerad med en bild som antyder – inte föreställer – cunnilingus, sköteskyssen, och är försedd med den pedagogiskt övertalande bildtexten ”Åjo, erkänn att det här ser lite lockande ut.”
Det är en mycket svensk artikel. Inte nog med att ingenting får vara farligt på riktigt, helst ska det också vara nyttigt. Det mest paradoxala är kanske ändå att artikeln å ena sidan predikar spontanitet men å andra sidan betonar betydelsen av planering: ”Bra sex kommer inte av sig självt. Det kräver förberedelse och omsorg.”
Om det var så man på 90-talet ville göra det äktenskapliga (sam)livet levande är det inget under att en sajt som Victoria Milan nu tagit sig an otroheten och fört in den planerade spontaniteten även där. ”Gör livet levande! Ha en affär!” är en slogan för alla som är rädda för att vården av äktenskapet kan bli långvård. För egen del undrar jag mest vart längtan har tagit vägen.
