För en månad sedan beslutade president Barack Obama att avskeda befälhavaren för de amerikanska trupperna i Afghanistan, general Stanley McChrystal. Orsaken var dennes hårda och hånfulla offentliga kritik av presidenten och några av hans nära medarbetare. Händelsen kastar ljus över en inbyggd säkringsmekanism i den amerikanska grundlagen. USA:s högsta militära befälhavare är landets president. Beslutet att starta krig kan endast fattas av kongressen. Konstitutionen markerar på detta sätt det civila samhällets kontroll över krigsmakten. Det är därför logiskt att frispråkighet hos höga amerikanska militärer i några fall har fått dramatiska följder. General George S Pattons livsöde ger en tydlig illustration av hur denna säkringsmekanism fungerar.

Patton utgör ett av flera exempel på hur oöverlagt handlande eller olämpliga uttalanden från en hög amerikansk militär har lett till konflikt med den politiska makten. En av Abraham Lincolns generaler under det amerikanska inbördeskriget – George McClellan – var öppet kritisk till presidenten och behandlade honom dessutom nedlåtande när de möttes. McClellan hade emellertid till skillnad från Patton påtagliga brister som befälhavare, och beslutet att skilja honom från hans befäl över den strategiskt viktiga Potomac Army var troligen inget som Lincoln behövde våndas över. McClellan var lätt att ersätta.

General Douglas MacArthur blev som befälhavare för de allierade styrkorna i Stilla havet en av andra världskrigets mest hyllade hjältar. Under Koreakriget tvingades han 1951 att lämna sin post som överbefälhavare för FN-trupperna. Han hade nämligen öppet förordat kärnvapenkrig mot Kina – och dessutom offentligt hävdat att president Truman genom sin strävan att begränsa krigföringen gått världskommunismens ärenden. MacArthur hade därmed försvårat presidentens försök att vinna det kommunistiska Kinas förtroende. Samtidigt var han utan tvekan den bästa tänkbara befälhavaren och något av en nationalsymbol. Truman torde ha fattat sitt beslut om avskedandet under avsevärd vånda. I en intervju långt senare konstaterade Truman: ”Jag avskedade inte MacArthur för att han är en dumskalle – vilket han är – men detta är ju inget brott när det gäller generaler. Hade det varit det, hade de suttit i fängelse allihop”.

Pattons fall skiljer sig en hel del från de båda ovanstående. Även här handlar det visserligen om en general som blivit en legendarisk folkhjälte genom sin unika förmåga som ledare i strid. De uttalanden och handlingar som gjorde att Patton fråntogs sitt befäl ter sig emellertid mindre spektakulära än det agerande som fällde MacArthur. Dessutom var den överbefälhavare som tvingades skilja Patton från hans befäl hans gode vän och vapenbroder Dwight D Eisenhower. Patton fick flera ”andra chanser” innan hans karriär var ohjälpligt spolierad.

Under andra världskriget växte Patton gradvis till en kraftfull symbol för den amerikanska stridsviljan. Med sinne för teatrala effekter spred han uttalanden som snabbt kom att bli flitigt citerade aforismer – visdomsord av typen ”ett ounce svett sparar en pint blod”. Han höll gärna långa tal till sitt manskap och uppträdde i egenhändigt designade uniformer, ridbyxor och blankpolerad hjälm. Hans ”struttiga” framtoning bidrog till hans låga popularitet bland amerikanska journalister.

Det fanns emellertid rejäl militär substans bakom Pattons höga profil. Han förde befäl över Sjunde armén under den framgångsrika offensiven mot tyskarna i Nordafrika. Han trotsade Eisenhowers order genom att gå iland med sin armé på Sicilien, som var ockuperat av tyska trupper. Där ledde han erövringen av Messina och Palermo. Den uppgift han beordrats att sköta var anfall av tyskarnas flank, medan den brittiske generalen Montgomery skulle dirigera huvudangreppet. Nu kom istället Patton att framstå som Siciliens befriare. I augusti 1943 var han USA:s mest firade general, en hjälte av nästan mytiska proportioner.

Under sensommaren 1943 på Sicilien gjorde Patton till vana att besöka de fältsjukhus där sårade amerikanska soldater vårdades. Han tröstade, delade ut cigaretter och gav medaljer till soldater som visat mod och sinnesnärvaro under strid. Vid ett sådant besök den 2 augusti stannade han vid en soldat som iklädd full uniform och hjälm satt och grät på sin brits. När Patton böjde sig ner och frågade varför mannen grät, fick han svaret att denne drabbats av nervös utmattning under strid. Patton blev rasande och delade ut en serie örfilar. Samtidigt överöste han soldaten med skällsord och anklagelser för feghet. Han beordrade därefter de medföljande officerarna att återföra soldaten till hans förband och sparkade slutligen ut honom ur tältet. Drygt en vecka senare orsakade Patton en liknande scen i ett annat fältsjukhus.

Båda incidenterna rapporterades av de medicinskt ansvariga till general Eisenhower, vilken beslutade att Patton måste be soldaterna och deras familjer om ursäkt samt förklara incidenten inför sitt eget manskap. Han skulle med ett nutida begrepp ”göra en pudel”. Nyheten om incidenten hade läckt ut bland de krigskorrespondenter som var stationerade i de allierades högkvarter. I samråd med Eisenhower bestämde dessa kollektivt att de skulle avstå från publicering av händelsen. Liksom Eisenhower visste de att Patton var svår att ersätta på krigsskådeplatsen. Allt verkade för en tid lugnt – tills blixten slog ner i början av november. Då presenterade en radiojournalist vid namn Drew Pearson historien om Pattons utbrott som sitt eget ”scoop”. Därefter startade ett mediedrev som inte stod vår tids mediala klappjakter efter.

Ett antal senatorer och kongressmän krävde nu Pattons omedelbara avsked. Eisenhower anklagades för att ha mörklagt hela historien och en av de hätskaste kritikerna liknade Patton vid Hitler. President Roosevelt gjorde klart att Patton måste avskedas som befälhavare för Sjunde armén och ges ett uppdrag utanför krigsskådeplatserna. Han förflyttades därför diskret till England och gavs där befälet över en armé som i själva verket inte existerade. Den allierade stridsledningen försökte på detta sätt lägga ut ett villospår för det tyska spionaget. Man ville ge intrycket att den planerade invasionen av det ockuperade Frankrike skulle ledas av Patton, vilket var logiskt. Han var den i särklass bäst meriterade för uppdraget. Genom att placera honom och hans fiktiva armé nära Engelska kanalens smalaste ställe, ville man ge tyskarna intryck av att den planerade invasionen skulle ske via Calais.

Patton beordrades nu att under alla omständigheter avstå från varje form av uttalande. Han fick totalförbud när det gällde anföranden, presskonferenser och intervjuer. Däremot skulle han vara ”lagom” synlig för att bekräfta sin fortsatta närvaro i England. Vid invigningen av ett marketenteri för de engelska och amerikanska soldaterna bad arrangörerna honom att hålla ett litet invigningsanförande. Vänliga, ideellt arbetande äldre damer försäkrade att inga journalister var närvarande. Lättad över detta höll Patton ett kortfattat tal. Som slutkläm konstaterade han att det var bra att amerikanska och engelska soldater lärde känna varandra. När kriget väl var slut ”skulle de ju behärska världen tillsammans”.

Pattons uttalande läckte på flera vägar ut till pressen, och ännu en gång brakade den mediala orkanen lös. Patton kallades nu till London för att möta sin chef och personlige vän Eisenhower. När han kom in i dennes arbetsrum fick han vänskapen till trots ta emot en rejäl utskällning. Utan att svara gick han långsamt fram till Eisenhower och la sitt huvud mot hans skuldra. Pattons hjälm gled av och rullade ut över golvet. Senare skrev Eisenhower att han undrade hur en person som kommit in i rummet just då skulle ha reagerat. Med en barsk uppmaning att under alla omständigheter ”hålla käften” skickades Patton tillbaka. Eisenhower visste att hans vän skulle bli oersättlig under de operationer som väntade i Frankrike.

Landsättningen i Normandie den 6 juni 1944 blev en dyrköpt framgång för de allierade. Nu kom det ögonblick då Patton på nytt behövdes på krigsskådeplatsen och politiska hänsyn måste skjutas åt sidan. Han utnämndes till befälhavare för Tredje armén och genomförde en mycket framgångsrik pansaroffensiv mot tyska ställningar. Han ville fortsätta offensiven, men tvingades istället till en tid av frustrerande väntan på grund av brist på drivmedel. I mitten av december 1944 ansåg den allierade stridsledningen att tyskarna i princip var slagna. Patton var en av de få som betvivlade detta. Efter förhör med ett stort antal tyska krigsfångar anade han ett en sista desperat tysk offensiv var att vänta.

Pattons oro var välgrundad. Den 16 december inleddes en kraftfull tysk offensiv över Ardennerna i Belgien. Patton fick drivmedel och påbörjade en motoffensiv som skulle resultera i den moderna krigshistoriens blodigaste och mest omskrivna slag – senare en inspirationskälla för ett antal filmer och dataspel. Tredje arméns snabba uppmarsch för att möta tyskarnas offensiv och den heroiska undsättningen av ett amerikanskt förband som inringats av tyskarna förstärkte Pattons symbolvärde. Efter att ha fortsatt den framgångsrika offensiven med glödande energi kunde Patton några månader före krigets slut blicka ut över Rhens glittrande vatten.

Vid krigsslutet tilldelades Patton en befattning som militärguvernör i Bayern. Den amerikanska militärledningen ville hålla honom sysselsatt, men samtidigt avlägsna honom från mediernas uppmärksamhet. Liksom i övriga Tyskland hade många bayerska tjänstemän varit aktiva nazister. Patton tvingades behålla dem i tjänst för att viktiga funktioner i samhället inte skulle kollapsa, och han kritiserades för detta i amerikanska medier. På en presskonferens frågade en kritisk journalist om Patton betraktade de tidigare medlemmarna i nazistpartiet som harmlösa motsvarigheter till amerikanska demokrater eller republikaner. En irriterad Patton fräste tillbaka, och konstaterade att ”ungefär så kunde man nog se det”. Reaktionen i medierna blev explosiv. Republikanska tidningar basunerade ut att Patton jämställt republikanerna med Hitlers nazister, medan deras demokratiska presskollegor förfasade sig över motsvarande jämförelse med demokraterna.

Nu var Pattons karriär bortom all räddning. Han förflyttades snabbt till Heidelberg, där han blev chef för den enhet som skulle dokumentera andra världskriget för kommande historieskrivning. Han var för första gången i sitt liv en bruten man. För att muntra upp honom brukade hans stab arrangera fågeljakt utanför staden. En gråkall morgon den 9 december 1945 fick Patton dödliga skador i en bilolycka på väg ut till en fasanjakt. Drygt en vecka senare avled han. Han var för kontroversiell för att – i enlighet med praxis för krigshjältar – begravas på Arlington-kyrkogården i Washington DC. Han fick vila bland sina män på en amerikansk krigskyrkogård i Luxemburg.

Patton var en komplex personlighet med väl dokumenterade mörka sidor. Till dessa hörde en uttalad antisemitism, emotionell instabilitet, självförhärligande och bristfällig impulskontroll. I krigets slutskede förunnades han att utföra den uppgift som han själv menade att Gud hade ämnat för just honom. Ändå slutade han sitt liv som en tragisk hjälte, en man vars slutliga öde till synes oundvikligt formats av de dominerande dragen i hans egen karaktär.