Varje hierarkiskt ordnad kultur har sina mer eller mindre erkända inträdesbiljetter till olika platser på fåfängans marknad. I Frankrike ansågs på sin tid en någorlunda vederhäftig uppgift om att en släkt deltagit i korstågen vara en giltig biljett till första parkett. En någorlunda trovärdig härstamning, om än aldrig så slingrande, från Karl den store gav plats i avantscenlogerna. I England har styrkt närvaro vid Hastings 1066 en liknande funktion. I det minnesgoda antika Hellas gällde det för ätter med anspråk att finnas med i den förteckning över deltagare i tåget mot Troja som brukar kallas skeppskatalogen. Den förekommer i Iliadens andra sång och räknar på 265 rader upp den grekiska invasionshärens hövdingar och de städer de härskade över. Sex befälhavare ledde den beotiska kontingenten, vars hemvist – närmare 30 städer – presenteras med samma noggrannhet. De bodde bland annat ”i Eutresis och Kopai och Thisbe, som vimlar av duvor; / somliga bodde de ock i Plataiai och ängden vid Glisas”.
Det är om Plataiai som denna betraktelse skall handla. Staden låg mitt i det nuvarande Grekland, i södra Beotien, på bergsryggen Kithairons skogiga nordsluttning, i en trakt rik på källor och sägner. Längs Kithairon, som på det högsta stället når mer än 1400 meter över havet, löpte gränsen mellan Attika och Beotien. Det var här den nyfödde Oidipus blev utsatt med genomborrade fötter men räddad till vad som skulle bli ett olyckligt liv. För andra gick det illa redan i skogen: här slets kung Pentheus av Thebe ihjäl av vilda bacchanter därför att han velat förbjuda kulten av vinguden, och jägaren Aktaion dödades av sina egna hundar därför att han av en slump råkat se jaktgudinnan Artemis i badet. Men inte heller staden Plataiai hade någon lycka med sig.
Av Plataiai återstår i dag – enligt säkra skriftliga källor – en illa faren mur, som härrör från skilda epoker, och en tidig tempelgrund. Om monument saknas, har i gengäld historikerna åtskilligt att berätta om platsen. Mest finns att hämta i Thukydides historia om det peloponnesiska kriget (431–404 f Kr), som utgör en så nyttig läsning, inte minst för politiker, och alldeles särskilt för försvarspolitiker, att en hanterlig Thukydides-antologi borde vara obligatorisk kursfordran för riksdagskandidater.
Thukydides var en athensk aristokrat, som levde mellan cirka 460 och cirka 399 f Kr. Hans storverk om kriget mellan Athen och Sparta, det så kallade peloponnesiska kriget, är digert men inte omöjligt att smälta. Det finns en god och nyligen (2006) omarbetad svensk översättning: ”Kriget mellan Athen och Sparta”, gjord av Sture Linnér. Thukydides är inte rädd för detaljer, och det finns ställen som inger en molande känsla av tröstlöshet: sommar efter sommar tågar athenare och spartaner i fält, förhärjande varandras områden, med en särskild förkärlek för den långsiktigt destruktiva åtgärden att hugga ned varandras olivträd; sådana tar lång tid på sig för att bära frukt. Athenarna föredrog att slåss till sjöss och lät sig också luras till ett fälttåg till Sicilien som slutade med en fullständig katastrof.
Alltsomallt är Thukydides historieverk en djupt nedslående berättelse. Den blomstrande hellenska småstatsvärlden, som ett halvt århundrade tidigare hade förmått slå tillbaka det väldiga perserrikets anfall, bereder sin egen undergång i oupphörliga strider mellan städerna, och under de långa krigsåren urholkas trohet och moral också inom dessa samhällen; hjälpligt behärskade klassmotsättningar flammar upp i brutal och våldsam konflikt, partigrupper söker stöd utanför hemstaden och förråder den när det tycks lönande. Men av denna mörka saga gör Thukydides ett mäktigt prosaverk. Hans språk är raffinerat och krävande, men han berättar med lugn andhämtning och analytisk skärpa. Motiv och syften med de stora politiska och militära besluten utvecklas i de tal som han låter ledande statsmän, fältherrar och sändebud hålla. Hans egna kommentarer är få, korta och torra. Han ser ledare och härar stupa utan klagan. En enda gång uttalar han sitt beklagande över en fallen; det är den athenske politikern och fältherren Nikias, som snabbt avlivas efter att ha tagits till fånga vid Syracusa; han var en god man, säger Thukydides, och hade gjort Athen stora tjänster. Och en enda gång träder historikern själv fram, utan kommentarer, i en enda mening; han för befälet över en athensk eskader utanför Mindre Asiens kust och tar del i en större operation, som han på vanligt objektivt sätt redogör för.
Det kanske allra främsta av de mäktiga talen är det liktal med vilket Perikles hyllar de athenare som fallit under det första krigsåret. Vältaligt men sakligt framhåller Perikles sambandet mellan kulturell och politisk blomstring. Det är inte minst detta – vid sidan av den skoningslösa realismen i analyserna – som gör Thukydides till lämplig läsning för eftertänksamma politiker.
Till de delar av Thukydides historia som med särskild tydlighet skildrar en värld utan nåd hör berättelsen om småstaden Plataiais öden. Thukydides något äldre historikerkollega Herodotos tecknar en bakgrund. Folket i Plataiai hade vägrat att sluta förbund med Beotiens ledande stad, Thebe, och när thebanerna angrep dem, sökte de först stöd i Sparta, som avvisade dem, och därefter hos athenarna, där de hade bättre lycka. Athen lämnade den begärda hjälpen i form av en truppstyrka, som snabbt marscherade till platsen, –ett tiotal mil – och mötte en thebansk armé utanför staden. Den hotande striden mellan de båda härarna avvärjdes av några män från det rika och mäktiga Korinth, som råkade finnas på plats och som lyckades få till stånd en uppgörelse. Den innebar att de beotiska städer som inte ville ansluta sig till det thebanska förbundet skulle vara fria att stå utanför. Athenarna vände hemåt men överfölls under marschen av de besvikna thebanerna, som emellertid led ett svidande nederlag. Uppenbarligen fortlevde misstämningen mellan Plataiai och Thebe. Man hade gott minne, och tiden flöt långsamt.
Sitt goda minne och sin tacksamhet mot Athen visade folket i Plataiai 20 eller möjligen 30 år senare – dateringen av den athenska hjälpexpeditionen är osäker –när athenarna stod mot den persiska övermakten vid Marathon år 490 f Kr. Plataiai sände hela sin här; den ställde sig under athenskt befäl och bidrog verksamt till segern. Hur stor den plataianska styrkan kan ha varit vet man inte, men om stadens totala befolkning ett halvt århundrade senare vågar man med ledning av uppgifter hos Thukydides göra den grova beräkningen att det måste ha handlat om minst ett tusental, sannolikt mer.
Tio år senare vällde Xerxes perser in över Beotien på väg mot Athen. Thebe hade ställt sig på persernas sida och upplyste dem om att Plataiai hörde till fienden. Staden brändes i grunden. Ett år senare – när athenarna slagit Xerxes vid Salamis och de förenade grekiska styrkorna förföljde perserna – var Plataiai åter i stridslinjen. Den athenske befälhavaren, som var den för sin rättrådighet prisade Aristides, tvekade inför den avgörande drabbningen; ett orakelsvar hade sagt honom att han skulle segra endast om han stred på egen mark. Den plataianske ledaren föreslog då sina landsmän att man skulle frivilligt avträda en taktiskt gynnsam landremsa åt Athen. Därmed skulle orakelsvarets villkor vara uppfyllda, och slaget vid Plataiai (479) blev mycket riktigt en lysande seger. Den gav Plataiai ett hedrat namn bland hellenerna, men det skulle dröja många år och flera bränder innan den hedern bar ätbar frukt.
År 431, i början av den krigsperiod som Thukydides skildrar, gjorde thebanerna ett misslyckat angrepp på Plataiai; återigen ingrep Athen, som för säkerhets skull lade in en besättning i staden. Ett par år senare inledde Thebe en regelrätt belägring, som skulle vara i två år och som genomfördes med häpnadsväckande grundlighet och arbetsinsats. Runt staden byggdes en hög dubbel mur med vakttorn och tak över mellanrummet. När livsmedlen började tryta i den inneslutna staden beslöt en grupp av 200 man att försöka lämna den med hjälp av stegar och i skydd av storm och mörker. Thukydides beskrivning av denna minutiöst planerade och med precision genomförda utbrytning, i vilken varken falska ljussignaler eller välvalda villospår saknas, förtjänar att läsas långt utanför försvarspolitikernas led. De 200 kom lyckligt fram till bundsförvanten Athen.
Sämre gick det för dem som blev kvar. Svälten tvang dem till slut att dagtinga, och för att inte falla räddningslöst i de thebanska fiendernas händer kapitulerade de till Sparta. Det var år 427. Men småstaden var nu inne i det storpolitiska spelet. Plataianerna var Athens vänner, Athens fiende Sparta hade intresse av att hålla sig väl med den beotiska storstaden Thebe. Den någorlunda rättvisa behandling som förlorarna hoppats på blev en skenrättegång, där utgången från början var klar. Thukydides låter plataianerna med bitter vältalighet utveckla sin sak inför de spartanska delegater som hade i uppdrag att besluta om deras öde. Thebanerna svarar vidlyftigt. Spartanernas beslut är kort och klart. De 200 män som blivit kvar i staden avrättades utan undantag, kvinnor och barn såldes som slavar, och stadens murar revs.
Här skils historikern Thukydides från Plataiai. Staden finns inte mer i hans historia. Bland de många mörka kapitlen i verket är den långa berättelsen om den utplånade småstaden ett av de mest nedslående. Staden förföljer läsaren.
Var finns då den i rubriken aviserade ljusglimten? Thukydides talar om de viktiga händelserna, de stora härarna. Lyckligtvis finns källor också om det lilla livet. Till de mest detaljrika hör de athenska rättegångstalarna. Det är under ett slumpmässigt strövtåg till en av dem, Lysias, som den bekymrade läsaren till sin förvåning och lättnad stöter på nytt liv i den utplånade staden. I ett tal som daterats till omkring 387 f Kr berättar Lysias (på sin klients vägnar) om en i allo trivial tvist med en tvivelaktig hantverkare vid namn Pancleon, som hade påstått sig vara medborgare i Plataiai. Efter att ha utfrågat plataianer i Athen fick käranden beskedet att om han ville veta något om Plataiai var det bästa att bege sig till staden den sista dagen i varje månad. Då hölls nämligen marknad för försäljning av färskost på stadens torg, dit kom alla och där kunde man få veta allt om alla plataianer, äkta och falska. Kontrasten mellan den mörka berättelsen om stadens utplånande år 427 och bilden av köpslåendet och skvallret på något så livsbejakande som en marknad för färsk ost var överväldigande. Den lilla historien återfödde det liv som den stora dödat.
De flesta historier har en epilog. Redan när Lysias höll sitt tal i Athen hade politiken snurrat många varv, och någon gång omkring 380 hade spartanerna tydligen intresse av att hjälpa de plataianer som fanns kvar att bygga upp sin stad igen. Ytterligare sju år förgår, och thebanerna river ned de nya murarna.
Men sent omsider skall det hedersamma deltagandet i perserkrigen bära frukt. Filip av Makedonien bygger upp Plataiai år 338, hans son Alexander hyllar den stad som uppoffrat sin egen mark för att ge hellenerna seger över perserna. Sedan tycks osthandeln ha fått bedrivas i relativ fred. Kejserlig nåd faller över småstaden ett par gånger: Hadrianus gör den någon gång efter år 100 e Kr till ”fri kommun” och instiftar en högtid till det stora perserslagets åminnelse. Justinianus bygger ännu en gång upp stadsmuren 400 år senare. Sedan är det tyst.
