Från Hamlets ångestladdade borg i Helsingör är utsikten strålande. I norr lockar det blåskimrande Kullaberg, i söder ligger ön Ven med sina minnen av Tycho Brahe och där bakom ringlar sig de välgödda själländska och skånska kusterna ned i diset mot Köpenhamn och Malmö. Om dagen hade varit ännu lite klarare hade man kunnat skymta Barsebäcks numera sysslolösa skorstenar liksom Turning Torsos futuristiska kontur i Malmö.
Mitt emot Helsingör ligger förstås också Helsingborg. Inte mer än runt fyra kilometer är det dit, sträckan är kort. Genom att samarbeta med varandra, det insåg Erik av Pommern på 1400-talet, kunde de två städerna kontrollera sjöfarten ut och in genom sundet. Och det var inte vilken sjöfart som helst - här börjar och slutar hela Östersjövärlden - varvid Öresund i såväl hydrologisk som militär och handelspolitisk mening blir till nålsögat genom vilket Östersjöns känsliga vatten, varor, idéer och människor har passerat och fortsätter passera.

Sedan ett par decennier tillbaka är det dock
inte främst strömmarna genom Öresund som står i fokus vad gäller politiska, ekonomiska och kulturella intressen. I stället är det förbindelserna över sundet som har hamnat i blickfånget, liksom samarbetet mellan olika aktörer på ömse sidor om det dansk-svenska sundet. I själva verket fanns det redan i den skandinaviska industrialismens barndom långtgående planer på att knyta samman Malmö och Köpenhamn - alternativt Helsingborg och Helsingör - med hjälp av en järnvägsförbindelse. Men det var först under 1950-talet som föreställningen om Öresundsregionens samlade potential började ta form på allvar, varvid storslagna visioner om en sammanväxt svensk-dansk stadsregion runt vattnet målades upp. Särskilt perioden 1959-69 framstår i efterhand som en första guldålder för Öresundsvisionärerna.

Nyckelprojektet, den fasta förbindelsen över Sundet, kom dock inte att förverkligas den gången. Miljödebatten som tog fart på 60-talet i spåren av Rachel Carsons bok ”Tyst vår” talade mot den expansiva urbanisering som Öresundsregionen uttryckligen sade sig representera och förespråka, och 70-talets oljekriser och oroväckande haverier i den fordistiska moderniseringsivern gjorde sedan sitt för att lägga utvecklingen på is.
Men visionerna om Öresund skulle inte dö. Under ett par årtionden kom de att föra en slumrande tillvaro som sedan med desto större kraft skulle gripa möjligheten när den åter gavs. Ty framåt 80-talet fick drömmen om regionen ny näring. Pehr G Gyllenhammar med sitt European Roundtable of Industrialists identifierade Öresundsförbindelsen som en viktig felande länk i Europas nya ekonomiska geografi och från Bryssel anade Öresundsvisionärerna, i egenskap av förespråkare för en transnationell region, potentiellt EG-stöd baserat på Öresunds roll i den fördjupade europeiska integrationen.
Den allmänna trenden med ”Regionernas Europa” och de starka nyliberala politiska strömmarna under 80-talet som omyndigförklarade nationalstaten följdes av Berlinmurens fall vilket i sin tur orsakade explosivt
tilltagande aktiviteter ifråga om att bygga metaforiska broar mellan öst och väst. I en sådan tid skulle det väl vara möjligt att äntligen förverkliga visionen om en bro som förenade Öresund?
Ja, visst var det möjligt! Danmark prioriterade visserligen sin egen bro över Stora Bält, vilken fick klartecken 1987, men redan ett par år senare, 1991, togs det svensk-danska beslutet att bygga Öresundsbron. 1995 påbörjades bygget, och trots att det kom att bli föremål för kraftiga protester från miljörörelsen kunde bron högtidligen öppnas planenligt den 1 juli år 2000. I dag kan vi alltså fira femårsjubileum.
Detta jubileum kan vara ett lämpligt tillfälle att fråga sig vad brobyggandet, regionaliseringen och allt däromkring egentligen handlat om och vad det fortsätter att betyda när bron nu finns på plats. Två doktorsavhandlingar har närmat sig dessa frågor från olika synvinklar.

I kulturgeografen Richard Eks avhandling Öresundsregion - bli till! De geografiska visionernas diskursiva rytm (Institutionen för
kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet, 370 s) är det själva visionerna om Öresund som står i fokus, tillsammans med de ”aktörsallianser” som med växlande uppfinningsrikedom genom åren har producerat och utnyttjat dessa visioner för sina olika syften. Baserat på ett ganska explosivt myller av dokumentärt material och mängder av citat i kombination med visualiseringar av Öresundsdrömmen visar Ek hur visionärerna och visionerna med tiden har kommit att sugas in, på alla upptänkliga sätt, i senmodernitetens malströmmar.

Särskilt intressant blir i Eks avhandling det historiska språnget mellan visionerna om ”Örestad” från perioden 1959-1969 och visionerna om ”Öresund” på 90-talet.
I det första fallet produceras de geografiska visionerna i en tid av fordistisk utvecklingsoptimism där det förefaller självklart att städerna bokstavligen kommer att expandera in i varandra och Öresundsbron helt enkelt blir en nödvändig länk i den ”dansk-svenska storstadens” urbana infrastruktur. Nödvändig inte
bara för handeln, utan också för att möjliggöra ett gott liv i en tid då den tekniska utvecklingen skapat större utrymme för fritid - transportlänkarna behövs för att människor på ett smidigt sätt skall kunna ta sig från arbetet hem till familjen och ut på landet. Särskilt skulle danskarna behöva Öresundsbron för att med hjälp av Skåne avlasta det alltmer trångbodda Själland. Vägarna leder någonstans, förverkligandet av regionen har ett meningsfullt och begripligt mål. En särskild inspirationskälla blir San Francisco-bukten, men kryddad med en extra utmaning: att lära sig handskas med och helst utjämna språk- och kulturskillnaderna mellan den svenska och den danska sidan.
På 90-talet är världen en annan. Här handlar det egentligen inte främst om att bygga ett bättre samhälle, utan om att hävda sig i den globala innovationsbaserade ekonomiska konkurrensen, om att låta sig fångas av svindlande hastigheter och ett krympt rum, och om att lära sig styra den Öresundsregionala befolkningen till insikt om att
de måste integrera sig socialt och kulturellt för att regionen skall överleva ekonomiskt.
På tidstypiskt sätt tycks skapandet av regionen inte längre ha något egentligt mål bortom den ekonomiska tillväxtens, och Öresundsbron, som den marknadsförs av visionärerna, byggs mest för att man skall kunna färdas över den och njuta av hur snabbt det går och hur mycket tid man tjänar. Öresund är helt enkelt tänkt som en ”upplevelse”.

De geografiska visionerna domineras under denna tid av ”time-space compression”, där tidsvinsten enligt den moderna fysikens principer lätt kan omvandlas till en krympning av rummet. Köpenhamn kommer tack vare Öresundsbron 15 mil närmare Malmö! Till skillnad från 50-och 60-talsvisionerna figurerar i diskussionen på 90-talet massor av Europakartor för att framhäva Öresund i en konkurrensvärld med andra regioner, där bara den starke överlever. Genom den fasta förbindelsen kan Öresund ta form som ett verkligt ”kraftcentrum” i norra Europa och på allvar ta upp kampen med Hamburg, Berlin och Stockholm samtidigt som bron stärker Köpenhamns förståelse av sig självt som hela Östersjövärldens nav.
Vad detta egentligen innebär för människorna och livet i regionen är mer osäkert. Det ligger någonting kusligt och kallt i visionärernas sätt att vädja till förståelse för behovet av Öresundsbron och Öresundsregionen i den ekonomistisk-darwinistiska utvecklingskampen. Invånarna uppmanas ta de oanade möjligheterna i egna händer, bara fantasin sätter gränserna för framtiden, var och en avgör själv sitt öde. Men i slutänden är det som om frambesvärjandet av regionen bara vore en desperat försvarsåtgärd mot den globala ekonomins tvingande krav. Öresund blir en ”reaktion snarare än en aktion” och samtidigt en dystopi snarare än en utopi i en moraliskt förvirrad och stressad värld. Vid sitt besök på Öresundsutställningen i Malmö strax innan broinvigningen står Ek i slutändan snopen inför datorns simulering av den monotona och ensamma färden över Öresundsbron, där regionen förvandlats till ett ökenland med vilsna, robotliknande invånare, utan verkligt, organiskt liv.

Medieforskaren Jesper Falkheimer kommer i sin avhandling Att gestalta en region. Källornas strategier och mediernas föreställningar om Öresund (Makadam förlag/Centrum för Danmarkstudier, Lunds universitet, 244 s) till slutsatser som kompletterar men inte nödvändigtvis motsäger Eks rön. Falkheimer frågar sig hur Öresundsregionen har gestaltats av medier och olika Öresundsrelaterade organisationer under 90-talet. Frågan är intressant inte minst eftersom det på 90-talet restes höga förväntningar på medierna som en stark kraft i den transnationella integrationen mellan Sverige och Danmark.
Falkheimer finner dock att dessa förväntningar inte alls har infriats. Medierna tog sig till en början visserligen entusiastiskt an Öresundsintegrationen som ett slags upplysningsprojekt och såg sig själva som drivande aktörer i skapandet av regionen. Under några få utopiska år spirade en flora av regionala Öresundsmedier, tänkta för en gemensam
svensk-dansk publik. Men i typfallet har dessa projekt lagts ned redan efter något år. Det finns undantag, till exempel etermedieprojekt som startats med EU-medel, men de flesta satsningar har ”runnit ut i sanden intill Öresundsbron”. Dessutom, menar Falkheimer, har Öresundsmedierna motverkat sitt eget syfte. De har förblivit starkt förankrade i nationella stereotyper och förklaringsmodeller, och de nationella skillnaderna har snarast förstärkts och reproducerats, inte tvärtom. Framför allt har man misslyckats med att göra Öresundsregionen till någonting som naturligt kan integreras i det danska respektive svenska medielandskapet. Just genom att skapa speciella bilagor och program med Öresundsinriktning har integrationen över sundet fått något exotiskt och vardagsfrämmande över sig, medan de ”normala” nyheterna och händelserna skildras någon annanstans.

Allvarlig är också Falkheimers slutsats att den kritiska, heterogena debatten om regionen helt har kommit bort. Befolkningen får visserligen då och då
svara ja eller nej på frågan om de ”tror” på Öresundsregionen, men samtalet som förs i medierna och av Öresundsaktörerna är i grunden en elitär diskurs som på habermasianskt vis fjärmar sig från livsvärlden och demokratin. Konfliktlinjer döljs i det regionalpatriotiska kravet på konsensus och samling i kampen mot en fientligt inställd omvärld, framför allt representerad av den svenska centralmakten i Stockholm, varvid endast ett fåtal snäva diskurser har tillåtits dominera.
I slutänden ansluter sig Falkheimer till Eks senmoderna observation: det saknas tydliga mål, hjältar och en central mening med regionaliseringen. Vad gäller Öresundaktörerna finner han att de i hög grad lever sitt eget liv med en endast diffus förankring i verkligheten. De ”kommunicerar mer med sig själva och allierade organisationer än med någon form av offentlighet utanför den egna sfären”, och deras syfte är i slutänden att själva överleva och växa, snarare än att bygga en bättre region. Varje aktör är helt uppslukad av att försöka gynna sin egen position, existens och tillväxt. Öresundsregionen speglar på så vis mest av allt det demokratiska samhällets kris och den kapitalistiska ekonomins inneboende cynism.

(under strecket 2005-07-01)