Gotland har i sommar varit ovanligt välbesökt. Enbart under juli månad färdades drygt 400000 personer med Gotlandsfärjorna, till eller från ön. Almedalsvecka, Stockholmsvecka och medeltidsvecka, det ena jippot efter det andra har avlöst varandra. En kanske mindre men kulturmedveten del av publiken brukar också stanna upp och studera öns medeltida kyrkor, som ju bildar ett eget universum av former och färger och ofattbart rik historia. Tjänstvilliga Visbyguider brukar då gärna berätta om Swertingska kapellet i domkyrkan eller om Helge Ands ruin, som de utpekar som en medeltida hospitalskyrka.

Visbybor och tillresande turister tror sig alltså veta vad som menas med Swertingska kapellet och Helge Ands medeltida kyrka. Men pyttsan! Ifall de bekvämar sig till att läsa den praktfulla volym som i sommar utkommit under redaktion av Lundahistorikern Per Stobaeus, Kust och kyrka på Gotland. Historiska uppsatser, får de minsann lära annat. Den digra, vackert illustrerade boken är utgiven som nummer 7 i det gotländska landsarkivets och Gotlands kommuns skriftserie ”Arkiv på Gotland”.

Nog för att Swertingska kapellet ligger ungefär där vi alltid trott att det skall ligga, det vill säga i den vackra utbyggnad som på sydsidan pryder Sankta Maria domkyrka i Visby. Men det tycks vara enbart Stora kapellets östra sida, den som vetter in emot Klinten och Brudportalen, som egentligen gör skäl för namnet. Det är där, i det så kallade Hansakoret, som en replik hänger av den Swertingska vapenskölden, originalet finns i Gotlands museum. Och Per Stobaeus åtar sig, för säkerhets skull, att berätta om vilken roll altartjänsten i detta kapell spelade i senmedeltidens invecklade kyrkopolitik.

Herman Swerting var en Visbyborgmästare av tysk härkomst som 1342 halshöggs av Visbyborgarna, eftersom han varit oförsiktig nog att betala ledungsavgift till den svenske kungen Magnus Eriksson, något som betraktades som nära nog landsförräderi av Hansastadens inbyggare. Med tiden fick han upprättelse och hans söner tillerkändes skadestånd, i det att ett prebende inrättades för läsande av mässor för den avlidnes själ, något som kunde bidra till att förkorta hans uppehåll i skärselden.

Nu hör det till saken att sådant läsande av mässor under medeltiden ingalunda behövde bedrivas av någon präst som bodde på orten. Det kunde auktioneras ut till underordnade personer, till exempel någon munk ur tiggarordnarna. Men själva befattningen var i sig hyggligt inkomstbringande och åtråvärd, allrahelst som tillstånd att inneha den utdelades av påven själv. Alltså låg unga svenska teologer i Rom och konkurrerade med varandra om att förvärva påvens gunst och samla på tomma ämbeten. Per Stobaeus visar i en faktaspäckad uppsats hur den Swertingska befattningen valsade runt bland den tidens unga teologer, samtidigt som själva det ekonomiska underhållet sköttes från en by i Tyskland. Om det sedan var Gud eller Mammon som främst betjänades genom denna ämbetshandel förmäler förstås inte historien.

Med Helge Ands ruin förhåller det sig så, att ingen alldeles säkert känner dess historia under senmedeltiden. Men Sven-Erik Pernler, Lundadocent i kyrko- och samfundsvetenskap och före detta katolsk pater i Visby, vet mer än de allra flesta och är nästan säker på att kyrkan under senmedeltiden varit en stormanskyrka och inte något helgeandshuskapell. Med stor sannolikhet hette den då S:t Jakobs kyrka och tillkom på initiativ av biskopen i Riga. Den ingår därmed i den rad av Jakobskyrkor som särskilt ute på Gotlands landsbygd spelat en stor roll i bygdens liv.

Än i denna dag kallar bönderna det höga tornet i Rone kyrka ute på öns sydöstra del för ”Lang Jaku”, det vill säga ”Långe Jakob”. Det 60 meter höga tornet syns vida över slätten, när man med bil lämnat Stånga och närmar sig Hemse. Och ute till havs utgör Rone-Jakobs höga torn förstås ett viktigt landmärke.

I Nya Testamentet är aposteln Jakob till yrket fiskare. Genom legendbildning blev han föremål för intensiv kult, inte minst sedan hans stoft överförts till Santiago di Compostela i Spanien och där blivit mål för otaliga pilgrimsvandringar. Det är fullt logiskt att han i Gotlandskyrkorna tjänar som en fiskets och sjöfartens särskilde beskyddare. Pernler räknar med att Gammelgarn och troligen även Ala och Väskinde kyrkor varit typiska Jakobskyrkor. I Gammelgarns sköna altarskåp står en välskuren Jakob centralt placerad, vilket svarar mot medeltidens normala rangordning. Ofta räknades Jakob nämligen som nummer tre i den heliga hierarkin, närmast efter Kristus och Maria. I kustsocknar som Rone och Gammelgarn, med fiske och sjöfart som viktiga näringsfång, hade sankte Jakob sin givna plats också nära sockenbornas eget hjärta.

Men det fordras att man håller tungan rätt i mun när man umgås med öns alla helgon från den katolska tiden. Pernler ger Johnny Roosval och andra forskarkollegor smäll på fingrarna, när de felbedömer vissa träskulpturer i Gotlands Fornsal såsom föreställande den heliga Birgitta av Vadstena. Istället rör det sig i några fall sannolikt om en äldre Birgitta, nämligen den irländska Brigida av Kildare, boskapsskötselns särskilda skyddshelgon, avbildad med en ko nere vid fötterna som stående emblem. Lite varstans i Eke, Anga, Vallstena, Hangvar och Bäl tycker sig Pernler finna spår av henne.

En av Gotlandsforskningens centralgestalter och det gotländska landsarkivets ålderman, förre landsarkivarien Tryggve Siltberg, kretsar i en hel svit av uppsatser kring den omdebatterade frågan om gotlänningarnas biskopstionde. Han lyckas visa att redan under Søren Norbys hårdhänta regemente på Visborgs slott tvingades öborna betala uppemot 165 tunnor råg årligen till biskopen. Men om Søren Norby sedan verkligen överlämnade inkomsterna till biskopen i Linköping, under vilken Gotland på den tiden hörde, är förstås mera ovisst. I alla händelser går det en rak linje från detta senmedeltidens danska uppbördssystem fram till Kungl. Maj:ts tionde 1574, vilket med vissa förändringar sedan också övertogs av svenskarna efter freden i Brömsebro 1645. Och genom att studera hur biskopen (superintendenten) Jöran Wallin för sin gotländska historia 1743 knöt kontakt med den danske riksarkivarien Hans Gram och lyckades få fram avskrifter av tidiga danska källor rörande tiondelängderna, kan Siltberg rulla upp väsentliga sidor av Gotlands ganska okända äldre ecklesiastika historia, inte minst dess prästers. Om redovisningen ibland blir en smula svårtillgänglig, sammanhänger det säkert med att den är så expertbetonad. Den detaljerade diskussionen av olika arkivhandlingar, hur de uppdagats och deras tidigare öden, deras tillkomst, datering, handstil och omfång må för arkivfolk och professionella källforskare vara av största vikt och värde. Men för lekmannaläsaren är det förstås roligare att få veta vad som står i handlingarna och vad innehållet kan ha för betydelse för skeendet i stort.

Då är Siltbergs uppsats om de gotländska lanthamnarna lättare att ta till sig och bli fängslad av. I början av 1600-talet fanns åtta större lanthamnar på ön med utsedda hamnfogdar, som hade att svara för ordningens upprätthållande och beivrande av all olovlig handel: Burgsvik, Fröjel, Västergarn, Hall, Bunge, Slite, Östergarn och När. Men där fanns också en lång rad andra fiskelägen, där det fiskades och i vissa fall bedrevs köpenskap med främmande länders skeppare. Ända tillbaka till 1600-talet och ibland långt ner i medeltiden kan man skymta fiskelägenas historia, som till exempel Gnisvärds, Djupviks i Kräklingbo eller Lickershamns. Siltberg räknar med att den berömda konflikten mellan bönder och borgare, landsbygd och stad år 1361 kan ha sammanhängt med att den livliga handeln i lanthamnarna stått i strid med Visbyborgarnas ekonomiska intressen. Att utreda hamnrätt, äganderätt till stranden och beskattningen av fisket är hur som helst väsentliga uppgifter för belysningen av hur det gutniska bondesamhället fungerade i äldre tid. Och att främmande länders skeppare ännu långt fram på 1700-talet lämnat märken efter sig på ön visas av Rute och Hellvis kyrkor, där skeppare från Sønderborg i Slesvig kvarlämnat målade panel och läktare med namninskriptioner, ibland på plattyska. Volymens ende tyske medarbetare Jürgen Beyer skriver, fastän på danska, om dessa märkliga ting, men så är han till vardags också verksam vid Köpenhamns universitet liksom Tartus.

Kusten och kyrkorna, de två bildar ofta en åtminstone symbolisk enhet på Gotland. Mot ett blånande eller skummande hav vidgar sig inte sällan utsikten från kyrktornen på öns nästan hundra 1200-tals- eller 1300-talskyrkor. Sambandet är märkbart också i föreliggande överdådigt vackra volym, där redaktören Per Stobaeus bidragit med läckra fotoillustrationer. När Karlsöarna skimrar längst bort i bakgrunden från Fröjels kyrktorn kan läsaren lätt börja kippa efter andan. Men för att ta ner honom på jorden, passar Stobaeus på att också utreda namnet Karlsöarna samt att försöka fastställa hur fågelnamnen på Karlsöarna uppkommit. I det sistnämnda fallet tycks Carl von Linné ha betytt åtskilligt för namnen på de exotiska alkfåglarna. Men också den professionella ortnamnsforskningen har fått sitt, när Umedocenten Evert Melefors tolkar de många gårdsnamn på Gotland som slutar på ordet -arve. I namn av typen Larsarve är saken klar, -arve betyder här helt enkelt Lars ”arvinge”. Men när ändelsen också förekommer ifråga om enskilda ägor, till exempel åkrar och ängar, blir problemet knivigare. Genom vidsträckta undersökningar, bland annat med datorteknikens och gamla lantmäterikartors hjälp, anser sig Melefors kunna fastslå att namntypen här ”smittat av sig” från gård till ägor, genom så kallad analogibildning.

Med någon överdrift kan man påstå att mycket i boken utgör avkastningar av eller sidostycken till Per Stobaeus forskningar rörande den katolske Linköpingsbiskopen Hans Brask, Gustav Vasas vän och med tiden – allt eftersom reformationen fortskred − fiende. På Brasks tid och tänkesätt har Stobaeus disputerat och i ännu en stor bok över samma ämne har han närmare presenterat den mångsidige prelaten, som med lika stor energi verkade som politiker och godsherre, andlig ledare och driven ekonom. In i det längsta försökte Brask från biskopsstolen i Linköping behålla kontrollen över Gotland, för att vinna sina syften besökte han – trots besvärliga sjöresor – ön för att fullgöra föreskriven biskopsvisitation och uppbära biskopstionde. Men sådant stötte på patrull i ett tidevarv då kyrkans makt ofta kringskars av andra maktgrupperingar. I götisk anda försökte Brask konsolidera svenskarnas inflytande på ön och kom därmed i konflikt med sjörövarhövdingen Søren Norby på Visborgs slott. Men när så Gustav Vasa verkligen anföll Visby 1524 i ett misslyckat krigsföretag hade Brasks intresse för ön svalnat, kanske emedan Gustav Vasa ansåg att biskopen borde hjälpa till med att utrusta och bekosta expeditionen. Mot slutet av sitt liv försvann biskop Brask helt sonika till Polen, där han undslapp reformationens alla komplikationer och på behörigt avstånd från den alltmer misstänksamme Gustav Vasa lyckades få dö i frid.