En eterisk substans mellan verklighetens väggar! Så kan den svenske konstnären Peter Fries landskap beskrivas med ord som har lånats från JMG Le Clézio. Naturupplevelser och drömstoff blandas samman och blir ett i Fries måleri. Tillsammans skapar hans verk en imaginär kartbok över en fantasivärld, där alla landmärken är verkliga. Man känner igen sig, trots att man aldrig varit där. I konstnärens fantasier hittar man sin egen sanning.

För sjunde gången ställer Frie ut på Galleri Lars Bohman i Stockholm (utställningen pågår till och med nästa söndag). Det är ett tillfälle för reflektioner kring hur samma motiv återupptas i olika konstnärliga tekniker och format och hur dessa olika sammanhang påverkar deras lyskraft. Det är också en möjlighet för betraktelser över hur ord och bild kan samspela med varand­ra. I gallerilokalen vid Karlavägen visas Fries väldiga naturmåleri. I de flesta fall kräver formaten att ett verk tar hela väggen i anspråk. Kontrasten utgör liknande magnifika naturstämningar fast fångade av konstnären på några få kvadratcentimeter. Landskapsbilder i det diminutiva vykortsformatet visas på en parallell utställning i galleriets nya lokaler vid Sture­gatan. Anledningen är utgivningen av boken Stor och långsam vind, där Fries bilder ackompanjeras av ett urval av Tomas Tranströmers haikudikter. Bokens titel är ett citat ur en av dem.

Stor och långsam vind

från havets bibliotek.

Här får jag vila.

Raderna ingår i Tranströmens samling ”Den stora gåtan”, där de fem inledande dikterna följs av elva sviter haikudikter. Samlingen gavs ut på Albert Bonniers Förlag 2004, och som omslagsbild användes redan då en reproduktion av en av Fries målningar.

Inspirerad av Tranströmers dikter målade Frie 13 landskap i små format. Bilderna blev utförda i en blandteknik av akryl och olja på papper. På detta sätt uppstod också idén om en bok som i en exklusiv bibliofilutgåva skulle låta Tranströmers texter och Fries bilder mötas på en typografisk sida för att kunna spegla sig i varandra. Boken gavs ut i 65 numrerade exemplar av BuchKunst Kleinheinrich i Münster. Till varje bok med nummer 1 till 13 hör ett originalverk i olja. Exemplaren 14 till 65 förses med varsitt grafisk blad.

Lars Gustafsson skrev i ”Den onödiga samtiden” (1973) att ”Tranströmer försöker göra så mycket av ett minimum”. Niklas Schiölers doktorsavhandling ”Koncentrationens konst. Tomas Tranströmers senare poesi” (1999) är enligt författarens egna ord ”ett långt argument för detta”. Schiöler pekar bland annat på betydelsen av Tranströmers tidiga möte med antikens poesi. I memoarboken ”Minnena ser mig” (1993) reflekterar poeten själv kring Horatius som hans store läromästare i det lyriska språkets preci­sion: ”Detta växelspel mellan det skröpligt triviala och det spänstigt sublima lärde mig en massa. Det var poesins villkor. Genom formen (Formen!) kunde något lyftas. Larvfötterna var borta. Vingarna slog ut.”

I ”Den stora gåtan” kommer allt detta till uttryck. Haikuformen förutsätter precision. Samtidigt hämtar den sin slagkraft ur ordens flerbottnade betydelser.

Dessa milstenar

som gett sig ut på vandring.

Hör skogsduvans röst.

Känd för att kunna uttrycka komplexa stämningar i endast några enkla meningar talar Tranströmer genom bilder. Det mystiska är ständigt närvarande i det vardagliga. Här slår poetens karakteristiskt laddade ”självlysande metaforer” ut. Männi­skan drömmer om, men går också vilse i, den förunderliga naturen. Samlingen ”Den stora gåtan” domineras av ett dovare tonläge än Tranströmers tidigare diktning. Döden har blivit närvarande här.

Döden lutar sig

och skriver på havsytan.

Kyrkan andas guld.

Tranströmer och Frie tycks dela samma känsla av lugn, men också av vemod och sorg. För båda är landskap en plats för medi­tation. Just här korsas poetens vägar med konstnärens. Ordkonst möter bildkonst.

Utomhus arbetar Frie med snabba skisser och impressioner. Deras uppgift är att ge näring åt konstnärens öga och åt minne. Som om de var återkommande visioner fullbordas dock de stora målningarna i konstnärens ateljé. Skapade ur minnet är de metaforer för en inre värld bortom verklighetens väggar. Peter Fries måleri är förmodligen mer känt och erkänt internationellt än i Sverige. 1998 tilldelades han det prestigefyllda finländska priset Ars Fennica. Våren 2002 utsåg The Times hans utställning till den bästa i London.

Peter Frie, född i Lysekil 1947, är auto­didakt. Hans verk är som ett eko av det ­romantiska landskapsmåleriet från 1800-talets början. John Constable och William Turner kan vara förebilder. Inom den svenska traditionen finns föregångare i bland annat Carl Fredrik Hill och August Strindberg.

I Fries måleri brukar färgerna gå i guld, brunt, ockra och blått. Men det är grönskans olika schatteringar som ger mest liv åt motiven. Landskapets enskilda beståndsdelar som vägar eller dalar, träd eller annan växtlighet har tidigare varit bestämt markerade och avläsbara på ­bildytan. Båda utställningarna på Bohman visar bland annat hur fasta konturer upplöses och successivt ersätts av antydningar som ett dominant grepp i formspråket. I oskarpa bilder uppstår drömska scenerier. Landskap är inte naturens spegel utan själens.

Hör suset av regn.

Jag viskar en hemlighet

för att nå in dit.

Betraktat genom tiderna finns det något underligt med Fries konstnärskap. Allt är annorlunda trots att ingenting har förändrats. Som på uppdrag från evigheten målar Frie en värld där det varken finns ett före eller ett efter. Bara hav eller land och molnen ovanför! Så fortsätter det år efter år i bild efter bild. Det finns närmast något provocerande i denna orubbliga konsekvens, som ibland har tolkats som en sorts konservatism. Ändå! I det nutida samhällets svindlande tempo är det kanske ultramodernt och extra djärvt att avsäga sig sin rätt till förnyelse.

Det som däremot och åtminstone delvis har förändrats något i Fries konstnärskap är hans sätt att ge inramningar åt målningar. Ramen har alltid haft en stor betydelse för hans måleri, varit en del av konstverket. Tidigare var alla målningar oavsett formatet instängda inom en kraftig, ofta ljus infattning. Ramverkets färgskiftningar brukade korrespondera med det ljus som lyste som en del av motivet. På Galleri Lars Bohman bevittnar man hur Frie har förändrat ramens materialitet. Samtidigt lyckas han behålla dess vitala betydelse som en avgränsare mellan bild och den yttre världen. Nu är trästommar borta. Istället utformas ramar av dukens intakta vithet. På de stora målningarna lämnas snett ojämna flikar av den vita duken. Detta tillför motiven ännu mera ljus och luft. Ojämna hörn ger också rörelse åt bilderna som om det avbildade motivet betraktades genom ett fönster på ett snabbt förbipasserande tåg. Den finske konstnären och konstkritikern Timo Valjakka har uppmärksammat den rörelse som närvarande i Fries enskilda verk fortsätter från bild till bild och kan ge betraktaren en upplevelse som påminner om road movie.

Med den nya, närmast immateriella inramningen tycks Fries naturpanoramor sväva i luften. De stora målningarna vinner till synes papprets lätthet. Associationerna vandrar mot en sida utdragen ur ett kolossalt bokverk.

Tömda på berättelser tycks Fries landskap kunna tala med Tranströmers poetiska röst. Att deras verk möts i samklang i boken ”Stor och långsam vind” förefaller som en självklarhet. Men vad är det för slags bok som uppstår när konstarterna möts?

Med begreppen ”livre d‘artist” respektive ”livre de luxe” menas en exklusiv utgåva av en originalbok, där en konstnär illustrerar en författares text. I ”Stor och långsam vind” ingår endast utvalda haikudikter ur Tranströmers svit ”Den stora gåtan”. Urvalet är begränsat. Den presenterade ordningen generar också en ny logik för helheten. I detta avseende är det omöjligt att prata om en nyutgåva av den ursprungliga diktsamlingen. Fries bilder fungerar dessutom knappast som illustrationer till texten. De är separata verk som har fötts under inspiration av Tranströmers diktsamling.

”Stor och långsam vind” skulle eventuellt kunna klassificeras som en så kallad ”artist‘s book”, som i svensk terminologi brukar motsvara ”konstnärsbok”. Som konstform har konstnärsböcker sitt ursprung i USA på 1960-talet, även om förebilder har noterats tidigare. I april 1963 publicerade den amerikanska konstnären Edward Ruscha sin pocketbok ”Twentysix Gasoline Stations”. 26 svartvita fotografier av bensinstationer var uppställda på hela bokuppslag. Det var inga illustrationer eller reproduktioner av befintliga verk. Ruschas intention var att boken skulle betraktas som ett självständigt konstverk.

Konstnärsboken var en uppfinning som främst drevs fram av de konstnärer som var engagerade i fluxus-rörelsen och intresserade sig för den konceptuella konsten och konkret poesi. Generellt sökte de efter billigare och direkta kanaler för konstspridning. Svenska konstnärer följde tidigt efter. Åke Hodell, Carl Fredrik Reuterswärd, Erik Dietman, Öyvind Fahlström och Leif Eriksson tillhör de främsta namnen på området. Deras böcker har ofta getts ut på konstnärernas egna förlag eller genom vissa gallerier.

Definitionsproblemen kring vad som egentligen menas med en konstnärsbok är många och beror delvis på olika konsthistoriska och konstvetenskapliga men även litterära traditioner. I referenslitteraturen med olika teoretiska infallsvinklar förutsätter man generellt att en konstnärsbok är en bok eller ett bokliknande föremål, där konstnären hade ett avgörande inflytande på bokens utseende. Boken avses manifestera den konstnärliga kreativiteten och representera ett konstverk i sig själv. Även denna principiellt enkla definition rymmer fallgropar. Tautologiskt förutsätter den att vi redan i förväg vet eller bestämmer oss för vad konst är.

”Stor och långsam vind” är som bok lika elegant som konventionell till sin utformning. Varje textuppslag följs åt av en reproducerad bild. Layouten är smakfull, men knappast originell. Det som gör varje exemplar unikt är en medföljande originalmålning eller ett grafiskt blad av Peter Frie. Dessa vackra volymer inbegriper samma paradox som konstnärsböcker och tidigare nämnda bibliofilutgåvor (livres d‘artist) förenas av. På 60-talet skapades konstnärsboken av behovet och i strävan efter en mer demokratisk konstform som skulle nå ut till många. Bibliofilutgåvor har däremot varit en exklusiv version av ett befintligt verk och i sin rikare skrud skulle de nås av några få. Trots motsatta förutsättningar blev resultatet detsamma. Både konstnärsböcker och bibliofilutgåvor är oftast åtkomliga för samlare.

Bortom alla definitioner och oavsett klassificeringarnas tillkortakommande består det viktiga i själva mötet mellan konstarterna. Det intressantaste är växelverkan mellan Fries bilder och Tranströmers dikter. De ersätter inte varandra. De pekar ut varandra. Både betraktaren och läsaren inom oss tvingas att samarbeta. Ord och bild blir varandras sufflörer. Vad texten benämner tenderar man att projicera i bilden. Vad bilden framställer letar man efter i texten. Tranströmers intensiva, utmejslade formuleringar i den komprimerade haikuformen samspelar klockrent med Fries suggestivt vackra vyer. Att beröras av detta allkonstverk som uppstår i mötet mellan ord och bild kräver ingen ansträngning. Det är en belöning.