Det återstår inte många platser på jorden som inte inkluderas i någon av Lonely Planets guideböcker. Vare sig man tänker resa till Antarktis eller Treriksröset, till Oslo eller Pago Pago, så finns en lämplig volym. Under de tre decennier som gått sedan förlaget grundades har det tillkommit en rad andra bokserier – som Rough Guides och Footprint – vilka också mer eller mindre uttalat riktar sig till så kallade backpackers. Men Lonely Planet är ledaren i kraft av bredd och tradition, och kan i backpackerkretsar kallas ”The Book” eller ”The Bible”.
Backpacker, ryggsäcksresenär, kan sägas vara ett samlingsnamn på mer eller mindre unga medelklassmänniskor från väst som reser på egen hand i Tredje världen, med ryggsäck eller resväska. Dessa långa, individuella budgetresor är ett slags fortsättning på de grand tours som äldre tiders unga aristokrater företog, liksom i vår tid på det en gång så omfattande tågluffandet i Europa. Men det är knappast fråga om bildningsresor i traditionell mening, det handlar snarare om att skaffa sig ett kulturellt kapital på ett sätt som närmast blivit en del av livscykeln – som studier och äktenskap.
Omfattningen av den här grenen av turismen gör att man kan tala om en globaliserad flygluffar- eller traveller-kultur. Men dessa resenärers självbild är en motsats till den traditionelle massturisten, som reser i grupp, bor bekvämt och mjölkas på pengar i tillrättalagda arrangemang. Backpackern vill vara en oberoende, äventyrlig resenär, en vagabond med gott om tid som genomskådar vulgärturismen och dess fällor. Han eller hon söker sig till strapatser, till ”genuina” och ”autentiska” platser vid sidan av allfarvägen, ”off the beaten track”.
Det är dock en problematisk självuppfattning. Exempelvis är detta ”off the beaten track” en central men allt tommare term i Lonely Planet-åldern, då det oberoende resandet blir massrörelse och individualismen kollektiv.
I sin doktorsavhandling Taking Time and Making Journeys: Narratives on Self and the Other among Backpackers (Sociologiska institutionen vid Lunds universitet, 225 s) söker Torun Elsrud igenom världsluffarens ryggsäck i ett försök att se vilka krafter och vilken världsbild som driver denne samtidsgestalt. Framställningen känns bitvis tung, och åtskilliga referenser tycks infogade snarare för att uppfylla akademiska formkrav än av relevans. Men det är besvärande läsning på ett djupare plan, eftersom Elsrud rör vid aningar och insikter som många av oss som tycker om att resa gör vårt bästa för att förtränga eller rationalisera. Hennes fynd är sådana att reslusten kan falna hos vem som helst. Det är en mörk bild som målas av Tredje världen-turismen som en industri vars förutsättning är ojämlikhet och vars resultat är exploatering.
Med hjälp av intervjuer, egna erfarenheter, läsefrukter, referenser till Bourdieu och Derrida, och fältstudier i bland annat Thailand, tecknar Elsrud bilden av en nykolonial, tatuerad inbillad individualist, för vilken Tredje världen är en scen för social positionering och etablerande av en västerländsk identitet.
Det är en identitet som fordrar en bakgrund av olikhet, att det man möter tydligt skiljer sig från den västvärld man för en tid har kastat loss ifrån. Sökandet efter ”autenticitet” är en resa bakåt i tiden, en längtan till ett slags konserverade samhällen som inte utvecklas. Att färdas till världens ände bara för att finna samma slags moderna ting som hemma föder besvikelse.
Människorna som befolkar de främmande miljöerna ses med en blandning av nedlåtenhet och heroisering. De betraktas från en självklart överlägsen utsiktspunkt, men kan besitta positiva egenskaper som gästfrihet och generositet. Eller så har de insikter i exempelvis andliga sammanhang som är svåråtkomliga för resenären från moderniteten. ”Primitivismens magi gör andras fattigdom till symboliskt kapital för resenären”, skriver Elsrud.
Det är en syrlig karamell att suga på för alla de som sökt kontakt med och blivit mottagna av ”genuina” människor i någon fattig bergsby. Det är en situation då det är nästan ofrånkomligt att slås av tanken att samvaron bygger på en tyst överenskommelse att ingen låtsas om att besökaren vid jämförelse med dessa ”locals” är en mycket förmögen person, vaccinerad och med kreditkort och returbiljett.
”Långtidsresandet är ett privilegium för en (välmående) minoritet för att ”upptäcka” (den fattiga) majoriteten”, skriver Elsrud. Många före henne har beskrivit Tredje världen-turismens moraliska moras. Men är den inte strängt taget bara ett särskilt tydligt och därför provocerande uttryck för den ojämlikhet som präglar förhållandena i världen, och som vi kommit att i praktiken betrakta som normaltillstånd? När vårt överflöd exponeras i samma bild som fattigdomen, när vi så tydligt visar oss som världens överklass, kan det synas oanständigt på ett sätt som till exempel lyxkonsumtion på hemmaplan inte gör. Backpackern blir en pinsam symbol för och påminnelse om orättvisorna.
En intressant aspekt av flygluffandet är resenärernas motsägelsefulla attityd till pengar; å ena sidan kostar det tusentals kronor att ta sig till de avlägsna platserna, men väl framme i den fattiga världen gäller det att alltid se till att betala så lite som möjligt. Guideböckerna är fulla av råd om budgetboende och -ätande, om hur man undviker att bli uppskörtad och hur man prutar med fattiga torghandlare. Detta är inte bara för att få respengarna att räcka längre, utan är en del av backpackerns framtoning. Att till exempel bo påvert för en handfull rupier markerar avstånd till de föraktade turisterna och deras krav på bekvämlighet.
Var man reser har också stor betydelse. De väl upptrampade lederna genom Australien och Asien ger inte många statuspoäng jämfört med till exempel svårtillgängliga och gärna riskabla platser i Afrika eller Sydamerika.
Att ta risker ger status, och då räknas knappast välregisserade och trygga dödskittlingar som bungy jump eller forsfärder. Bättre är att ha blivit rånad, eller att nästan ha störtat utför stupet med en överlastad buss i Pakistan. Om man är så harig att man tar malariaprofylax kan man av riktigt luttrade världsluffare i Vietnam bli kallad FNG, Fucking New Guy.
Ställningen inom backpackergruppen bestäms också av andra faktorer. Till den ”icke-verbala kommunikationen” hör smycken, tatueringar, kläder och frisyrer. Att till exempel bära strumpor till sandaler vore ett närmast svindlande brott mot vedertagna normer och en garanterad väg till utfrysning.
Mode- och varumärkesorienteringen inom friluftsindustrin präglar också flygluffarna. Även om man går i t-shirt och har exotiskt krimskrams kring halsen, så är det vissa märken som gäller för ryggsäckar, kängor och solglasögon.
Den identitet backpackern skaffar sig används givetvis redan under resan, men kommer till störst nytta efter hemkomsten. Att vara någon som har sett världen under obekväma former kan ge fördelar såväl inför arbetsgivare som potentiella partner.
Detta, påpekar Elsrud, gäller i första hand för män. Kvinnliga backpackers, för vilka långresan ofta är en sista period av frihet innan äktenskap och barnafödande, tenderar att tona ned sina äventyrligheter på grund av risken att framstå som hotfullt självständiga. Detta könsperspektiv på resandet beskrivs som grundläggande, och avhandlingen rymmer en hel del genusrelaterade resonemang. Kvinnan i manssamhället – liksom bybon inför resenären – blir automatiskt ”den andre” (en ofta använd term från postmodernistisk jargong som också finns i avhandlingens titel), eftersom hon är vad mannen, normaliteten, inte är. Och historiskt sett är resande en manlig verksamhet, med dess ”penetration” av ”jungfruliga” områden.
I takt med att massresandet har ökat också till avlägsna länder, och att världen genom ny teknologi har krympt, har det blivit allt svårare att vara exklusiv i sitt resande och val av resmål. Via mobiltelefoni, e-post, chatt och bloggar kan resenären stå i ständig kontakt med omvärlden, även på platser där man för inte länge sedan var hänvisad till att köa vid poste restante- luckan. Det gör gränsen mellan hemma och borta otydligare, och känslan av avstånd, av att verkligen vara ”off the beaten track”, blir allt svårare att uppnå.
Det är bland annat i detta som Lonely Planet och besläktade bokserier har fått en märklig roll. När tillräckligt många medvetet undviker att göra det vanliga turister gör, blir det snart trångt också på sidospåren. De individualistiska resenärerna skapar en egen massturism, som genom kraven på att möta ”det orörda” kanske påverkar de främmande miljöerna mer än vad den traditionella, färdigförpackade turismen gör.
I Alex Garlands storsäljare ”The Beach” – med backpackerns dröm om den hemliga, paradisiska stranden som grund – konstateras att en rekommendation i Lonely Planet betyder slutet för det som rekommenderas. I romanen ”Plattform” relaterar Michel Houellebecq till ”The Beach” när han skriver om turismens förbannelse, ”det tvångsmässiga jagandet efter ”icke-turistiska” platser som genom turistens blotta närvaro omedelbart mister sitt värde, så att turisten drivs allt längre in i ett projekt som blir meningslöst genom sitt eget förverkligande”.
Informationen i Lonely Planet är riktad till massor, men ges i en intim ton som till en vän, en invigd. Elsrud exemplifierar bokens genomslagskraft med att ett positivt omdöme om The Kathmandu Guesthouse drev flera lokala entreprenörer att öppna etablissemang med samma eller snarlika namn.
Till skillnad från den mer översiktliga hållningen i tidigare generationer av guideböcker, tycks Lonely Planet-variantens minutiöst detaljerande vägvisande syfta till att undanröja det oförutsägbara. Ingen by är för liten för att inte dess minsta och billigaste soppkök ska vara noterat. I stället för att utforska på egen hand kan backpackern komma att ägna sig åt ett slags återskapande av en redan genomförd resa.
Beskrivningen av lokalbefolkningen är ofta schablonartad och exotiserande, de bofasta reduceras till statister eller servicepersonal. I odlandet av myter och stereotyper ser Elsrud ett symbiosförhållande mellan reseindustrin och en stor del av resejournalistiken.
”Taking Time and Making Journeys” kan läsas som en uppmaning att inte besöka Tredje världen annat än i egenskap av till exempel biståndsarbetare. En moraliskt acceptabel turism förutsätter en annan världsordning, men då skulle mycket av det som turisten söker – det ”autentiska”, det ”orörda” – vara försvunnet.
Ett sådant scenario ter sig avlägset, särskilt som turismen brukar sägas vara världens största industri, och är den främsta inkomstkällan för många fattiga nationer. I takt med att medelklassen växer i länder som Kina och Indien kommer resandeströmmarna över världen att bli än bredare och stridare.
Elsrud citerar föregångare som har karakteriserat resande som en akt av ”regressiv narcissism utan oron för ansvar”. En mer banal men ändå i någon mån giltig beskrivning kan vara att det rör sig om välfärdsvana människors oreflekterade men inte överraskande lust att se mer av den värld de har hamnat i.
Även om en del av kritiken mot backpackern möjligen kan ses som uttryck för ett överlägset missnöje med att ett resande som tidigare varit förbehållet ett fåtal nu är möjligt för många, så är det just detta som nedkallar turismens förbannelse. ”Det är nästan ett axiom”, skriver Paul Theroux i ”The Happy Isles of Oceania”, ”att så snart en plats får rykte om sig att vara ett paradis, så går det åt helvete.”
