Skyskrapan Shanghai World Financial Center under konstruktion år 2006.
Foto: AP
Efter USA:s senaste tio år av omstridda krig och ekonomisk kris är det många om tvivlar på att man kan behålla sin dominerande ställning länge till. Förutsägelser om USA:s förfall är dock inget nytt. De har förekommit nästan lika länge som landet funnits och har i samtliga tidigare fall visat sig felaktiga. I dag kan det tyckas märkligt att föreställa sig att det endast var några decennier sedan inte bara Sovjetunion utan även Japan och Västeuropa sågs som utmanare till USA:s position som ledande världsmakt. Kommer då dagens syn på Kina som den stora utmanaren att framstå som lika orealistisk inom en snar framtid?
Det som pekar på att det inte blir så är att Kina har en mycket större folkmängd än tidigare tänkta utmanare, och ändå har haft en ekonomisk tillväxt de senaste decennierna som endast Japan kom upp i när landet växte som allra snabbast. En tillväxt som enligt en uppskattning från investmentbanken Goldman Sachs kommer att få den kinesiska ekonomin att gå om den amerikanska i storlek inom 20 år.
Medan USA dras med lågt sparande både privat och offentligt, höga budgetunderskott samt svag tillväxt och hög arbetslöshet efter finanskrisen, fortsätter Kina att växa så det knakar med hög privat och offentlig sparkvot. Cynikern kan påpeka att Kina inte heller dras med den politiska låsning som USA ofta hamnar i. Kina har inte USA:s emellanåt handlingsförlamande maktdelning mellan kongress och president, och behöver inte ta hänsyn till lobbyister, särintressen eller folkopinion. De politiska ledarna har ett helt annat svängrum att genomföra sin politik.
Sett på det viset kan det vara svårt att tro något annat än att Kina kommer att dominera detta sekel så som USA dominerade det förra. Men professor Joseph S Nye anser att det inte riktigt är så enkelt. I sin nya bok The future of power (Public Affairs, 320 s) menar han att även om Kina kommer att närma sig, förblir USA sannolikt den dominerande makten över åtminstone det närmaste halvseklet.
Trots att mycket tycks tala för en snar kinesisk världsdominans är jag benägen att hålla med Nye. Till att börja med är det extremt svårt att veta hur länge ett land kan behålla en väldigt hög ekonomisk tillväxt, vilket bland annat Japan har visat på. När det gäller Kina blir det än mycket svårare eftersom så många olika faktorer spelar in i hur landets framtid kommer att te sig.
Exempelvis överskattar nog många styrkan hos Kinas centralmakt. Att den är ovanligt stark för ett utvecklingsland med en sådan enorm folkmängd utbredd på en så stor yta innebär inte att den är stark i absoluta termer. Kina är trots allt ett land med enorma skillnader. Samtidigt som storstäder som Peking och Shanghai rusar in i framtiden lever hundratals miljoner kineser kvar på den vidsträckta landsbygden, ofta i fattigdom.
Skillnaden mellan det centrala och regionala visar sig också till exempel i att lokala makthavare ofta beter sig som medeltida furstar och att centralmakten i Peking först agerar mot dem efter upprepade petitioner eller till och med upplopp från invånarna i de avlägsna provinserna. På vissa sätt påminner Kinas statsbildning faktiskt mer om den Sverige hade på 1500-talet och 1600-talet än dagens. Den utmanas dessutom av etniska spänningar som hela tiden väntar på att komma till ytan, och ibland har gjort det i till exempel Tibet och Xinjiang.
Centralmakten har hittills kunnat släta över dessa sprickor genom politiskt förtryck, men frågan är hur länge detta kommer att vara möjligt. Forskning har visat att ökat ekonomiskt välstånd tenderar att ändra värderingar så att till exempel demokrati värderas högre. Det tycks därför rimligt att en växande medelklass med allt mer inflytande kommer att kräva ökad demokrati och frihet, och det i sin tur kan leda till att sådant som sociala, regionala samt etniska skillnader och orättvisor blir betydligt mer synliga. Följden av det kan mycket väl bli en liknande utveckling som den i Sovjetunionen i samband med glasnost. Att ingen renodlad diktatur hittills nått ett välstånd på i-landsnivå (med Singapore som närmaste undantag) gör att det även tycks tveksamt om Kina kan göra det med dagens diktatoriska styre.
Kina utmärks även av flera yttre faktorer som kan påverka landets framtida bana. Medan USA aldrig haft en jämbördig stat som potentiell rival i sitt närområde har Kina flera. I sydväst har man Indien och österut till exempel Japan, Taiwan och Sydkorea. Alla fyra är allierade med USA och konkurrerar med Kina om kontroll över handelsrutter och naturtillgångar i respektive intressesfärer. Och även om relationerna i dagsläget är mer avspända med Ryssland och de centralasiatiska staterna kan instabilitet i dessa länder visa sig bli ett hot framöver. Kinas industri är nämligen väldigt beroende av råvaruimporten från denna region och skulle drabbas hårt om handeln skulle störas av till exempel inbördeskrig.
Men osäkerhetsfaktorerna gäller lika mycket USA:s tänkta nedgång som Kinas tänkta uppgång. Landets försprång mot resten av världen är fortfarande väldigt stort på flera nyckelområden. Att USA:s militära kapacitet är vida överlägsen är väl känt, men som bland annat krigen i Afghanistan och Irak visar är militär övermakt inte längre lika viktig. USA ligger dock bra till även när det gäller kulturella och diplomatiska förbindelser, trots den splittring invasionen av Irak ledde till. Relationerna till Europa och Japan är fortfarande goda, och de fientliga stater som har störst möjlighet att störa USA:s handel och råvarutillgång (främst Iran och Venezuela) är betydligt mindre och svagare.
Nye konstaterar dock att det kanske viktigaste amerikanska övertaget finns inom forskning, entreprenörskap och befolkningsutveckling. Inom högre utbildning och forskning är USA:s försprång nästan större än när det gäller militär styrka. På listor över världens 10 eller 20 bästa universitet tar amerikanska universitet rutinmässigt 60 till 80 procent av platserna. Och dominansen är liknande när det gäller Nobelpristagare inom de vetenskapliga områdena och antal publicerade vetenskapliga artiklar. År 2007 registrerade amerikanska uppfinnare fler patent, 80000, än vad övriga världens gjorde tillsammans.
Även nu, i efterdyningarna av finanskrisen, rankas USA:s ekonomi som den fjärde mest konkurrenskraftiga av World Economic Forum. Landet har en världsledande position inom framtidssektorer som it, bioteknologi och nanoteknologi, och dessutom en dynamisk jordbrukssektor.
Det övertag som kanske står ut mest är dock USA:s befolkningsutveckling. Kina har nämligen, precis som Japan och Europa, en låg befolkningstillväxt och en snabbt ökande genomsnittsålder. Detta på grund av de restriktioner man har när det gäller barnfödande. Färre kommer i framtiden alltså att behöva försörja fler. USA, däremot, utmärker sig som ett av de utvecklade länder som har bäst befolkningstillväxt.
Enligt Nye är hemligheten bakom denna dynamik framför allt USA:s öppenhet mot nya idéer och människor från andra länder. Han pekar till exempel på statistik som visar på en positiv korrelation mellan antalet beviljade visum och antalet registrerade patent, på att mer än 50 procent (med en ännu högre andel inom naturvetenskapliga områden) av de som doktorerar i USA är invandrare eller utländska studenter, och på att invandrare, enligt en undersökning från 2005, deltagit i uppstartandet av en fjärdedel av landets teknikföretag.
Dessutom står invandringen för en stor ökning av personer i arbetsför ålder och är därför kanske det mest uppenbara sättet att undvika att en åldrande befolkning försörjs av ett krympande antal arbetsföra. Frågan för USA är enligt Nye därför inte hur man ska begränsa invandringen, utan snarare hur man även i fortsättningen ska se till att gästande studenter och forskare stannar kvar i landet.
Nye menar att USA därför måste betona sin öppenhet i stället för tvärtom. Det gäller både synen på invandring och förhållandet till andra stater. En begränsning av invandringen skulle liksom en övertro på förmågan att agera oberoende av resten av världen på sikt försvaga USA och dess internationella ställning, menar han. Kina, och även stater som Indien och Brasilien, blir snabbt starkare och självsäkrare i att hävda sina intressen, samtidigt som flera av framtidens främsta utmaningar (klimatförändringar, internationell terrorism etcetera) måste mötas genom internationellt samarbete.
I dag besitter USA, trots sina problem, fortfarande en unik kombination av storlek och dynamik, och har överlag goda förbindelser med övriga världen. Man står på god fot med Europa och Japan, och har inga öppet fientligt inställda stater av jämbördig styrka. Men det finns ingen given lag som säger att det kommer att fortsätta så av sig självt.
Om USA genom att kraftigt begränsa sin invandring stryper det som historiskt varit dess främsta källa till förnyelse, är det tveksamt om man kan behålla det försprång inom forskning och entreprenörskap som landets ekonomiska och militära styrka vilar på. Och hur ohållbar en unilateral och aggressiv utrikespolitik är visade sig tydligt under åren efter elfte september.
Vilken roll USA kommer att ha under detta århundrade kommer alltså mycket möjligt avgöras av hur man förhåller sig till världen utanför. Inte minst till dem utanför som vill komma in i landet.
Frågan är då vilka eventuella lärdomar Sverige och övriga Europa kan dra av detta. Trots att Europa överlag både har sämre befolkningsutveckling än USA och även släpar efter när det gäller forskning och entreprenörskap, tycks dock inte ökad invandring efter amerikansk modell föreslås som en lösning av särskilt många. Varken i Sverige eller i övriga Europa. Tongångarna går snarare åt motsatt håll.
Det finns förmodligen flera olika skäl till att det förhåller sig så. Till exempel menar många att den amerikanska erfarenheten inte är tillämpbar här eftersom invandringen hit till större del utgörs av människor som flyr krig och förföljelse än sådana som kommer för att de ska studera eller har fått jobb.
Huruvida detta förklarar skillnaderna råder det olika åsikter om (se till exempel Maciej Zarembas DN-artikel ”Upptäck Sverige” från 2009), men oavsett vilket återstår ju frågan varför europeiska länder då inte gör större ansträngningar för att även locka till sig folk från andra länder för att studera, forska och jobba här. Sett utifrån Nyes resonemang borde huvuduppgifterna när det gäller invandring vara att å ena sidan minska utanförskapet hos dem som kommer hit som flyktingar och å andra sidan även försöka locka kvalificerade studenter, forskare och arbetare.
Det är självklart en mycket svår uppgift, men långt ifrån omöjlig. Världens mäktigaste land är ju trots allt resultatet av flera sekels konstant invandring. Det har inte alltid varit friktionsfritt, men ändå en konstant källa till dynamik och förnyelse. Frågan är hur vi i Europa och Sverige, som ju har bidragit mycket till just den invandringen, kommer att klara oss fram-över om vi väljer att stänga oss för de lärdomar vi kan dra från invandrarlandet USA:s erfarenheter.
