Vad är det egentligen som är så speciellt med Linux? Handlar det inte bara om ett alternativ till Windows? Ofta åberopas två saker som skiljer Linux från Windows: det första är att programmen skapas av ett stort antal entusiaster som arbetar tillsammans över både nations- och företagsgränser och det andra att programmen när de är färdiga släpps fria – programmen kallas därför ”fri programvara” eller ”öppen källkod”. Programmen blir då fria i bemärkelsen att vem som helst kan sprida, förändra och utveckla programvaran. Det finns särskilda licenser för öppen källkod som är konstruerade för att garantera att öppenheten bevaras.
Ibland kan programmen också laddas ned utan kostnad – de är ”gratis” – men det är inte ett nödvändigt villkor för att ett program skall anses ha öppen källkod. Men vad är det som är så märkvärdigt med detta? Är Linux verkligen betydelsefullt som samhälleligt fenomen?
En överväldigande mängd författare tycks mena att så är fallet. Linux har förvandlats till ett åtråvärt pris på
det samhällsideologiska slagfältet. Marxister menar att Linux – och alla andra liknande projekt med öppen källkod – är exempel på ett nytt produktionssätt. Richard Barbrook, känd vänsterdebattör i it-forskningen, skrev redan 1998 i nättidskriften First Monday att Linux är ett exempel på anarko-kommunismen som nätet möjliggör och som nu utmanar den kapitalistiska världsordningen. Professor Yochai Benkler, en annan amerikansk författare som ägnat mycket tid åt upphovsrätt, datorprogram och patentfrågor, har i flera artiklar försökt visa att de projekt som arbetar med öppen källkod koordinerar information och produktionskrafter på ett nydanande sätt som är överlägset marknadens möjligheter.
Liberaler kan se Linux som ett exempel på hur snabbt och enkelt det blir att med den nya tekniken koordinera information och innovation, men med den skillnaden att de inte ser Linux som ett alternativ till, utan som ett exempel på, en effektiv marknad för information och idéer.
Det är möjligt att striden är meningslös.
Mikael Pawlo, känd svensk öppen källkodsentusiast och kunnig debattör, menar att båda sidor har fel: ”den öppna koden låter sig inte enkelt beskrivas politiskt i traditionella termer”, skrev han nyligen i en krönika. Men vad händer om vi inte frågar efter en politisk beskrivning i traditionella termer? Utan om vi försöker förstå öppen källkod som ett nytt politiskt fenomen? Kan vi då lära oss något viktigt om informationssamhället?
Steven Webers läsvärda bok The Success of Open Source (Harvard University Press 2004, 312 s) visar att vi verkligen har något viktigt att lära oss av Linux och andra projekt med öppen källkod. Webers bok avviker dock från de schematiska och ideologiska linjerna i diskussionen som tecknats ovan. Som statsvetare är Weber mer intresserad av Linux som politisk organisation.
De statsvetenskapliga analysverktygen gör det möjligt för Weber att bryta ny mark i forskningen kring öppen källkod. Webers tes är också radikal: han menar att det endast är möjligt att förstå Linux och
öppen källkod i ljuset av det fundamentalt förändrade äganderättsbegrepp som vuxit fram i informationssamhället.
Det är ett modigt påstående. Att äganderätten skulle förändras av vad de flesta bara tänker på som ett gratisalternativ till Windows känns som en rätt löjlig idé, men Webers argumentation visar sig vara riktigt intressant.
Weber menar att vi vet att äganderätten utmanas av informationssamhället. Upphovsrätten, patenträtten och andra immaterialrätter har aldrig förr varit så politiskt brännbara eller allmänt kända som de är i dag. Upphovsrätten engagerar alla de hundratals miljoner som laddar ned musik på nätet. Diskussionen om mjukvarupatent i EU har orsakat en av de första intressanta EU-lobbyingkampanjerna på gräsrotsnivå. Äganderätten har verkligen hamnat i fokus på den politiska agendan. Så långt har Weber rätt. Men det är viktigt att avgränsa hans påstående. Det rör sig inte om äganderätten i största allmänhet, utan endast om ett av de yngsta tillskotten i äganderättens begreppsskara: den intellektuella äganderätten eller immaterialrätten. Ingen hävdar på allvar att äganderätten till hus, hem, bil och andra fysiska saker påverkas av att vi nu har datorer.
Detta sagt har Weber onekligen en poäng. Den intellektuella äganderätten utmanas av både teknikens utveckling och användarnas behov. Ibland är det inte svårt att förstå varför: det framstår som mystiskt även för den mest härdade äganderättsevangelist att datorprogram skall vara skyddade 70 år efter det att programmeraren gått bort. Många tycker också – rätt eller fel – att det är svårt att se vilken skada nedladdningen av musik på nätet egentligen tillfogar musikindustrin. Men vad betyder då denna utmaning enligt Weber?
Det intressanta i Webers framställning är att han inte nöjer sig med att katalogisera de många faktorer som utövar ett förändringstryck på immaterialrätten. Weber försöker förstå vad förändringsprocessen kommer att leda till. I stället för att naivt tro att äganderätten försvinner och att vi närmar oss ett ägandelöst utopitillstånd, menar Weber att äganderätten består, men att den nu tar sig nya former.
Den gamla äganderätten – industrisamhällets äganderätt – handlade främst om vad Weber kallar exklusion. Att äga något var att kunna försäkra sig om att ingen annan använde det. Som ägare hade vi rätt att exkludera alla andra från användningen av det ägda. Grunden till detta var att det fanns en brist på allt som kunde ägas. Om jag äter upp en bit choklad kan ingen annan äta samma bit choklad. Min konsumtion utesluter andra från att konsumera det ägda.
När det gäller information finns inga bristvaror, menar Weber. Användandet av information utesluter ingen annan från att använda samma information. Information som sprids och konsumeras skapar mer information. Enkelt uttryckt innebär konsumtionen av information inte att informationen går åt – utan i stället blir det mer information! Om du kopierar en cd-skiva jag har kan jag fortfarande lyssna på min skiva – ditt lyssnade utesluter inte mitt.
Weber menar att denna förändring betyder att äganderättsbegreppet måste byggas upp på ny grund. Han föreslår att den nya äganderätten kommer att byggas upp på rätten att fördela information. Äganderätten blir en rätt att bestämma till vilka informationen skall fördelas snarare än en rätt att utesluta andra från att konsumera en bristvara. Det är också detta som är Webers nyckel till att förstå öppen källkod. Linux och öppen källkod är, menar han, ”ett experiment i social organisation av produktionen som utgår från ett särskilt äganderättsbegrepp”.
Med detta som utgångspunkt studerar Weber sedan mer i detalj hur projekt med öppen källkod faktiskt organiserar sig. I en värdefull och detaljrik studie av Linux utveckling, historia och organisation ger Weber en bild av hur en alltmer komplex och djupt hierarkisk ordning växt fram runt Linux grundare, Linus Torvalds Weber visar hur Linux över tiden blivit mindre personcentrerat och i stället förvandlats till en organisation med ett stort antal ”löjtnanter” som utför delegerade uppgifter från Torvalds. Webers beskrivning av framväxten av detta system är spännande läsning: de många mejlgräl och strider som han refererar visar tydligt hur känslig Linuxrörelsen var under sin barndom: under flera faser hotade alternativa versioner av Linux och alternativa beslutsordningar att fragmentera hela Linuxutvecklingen. Men var det verkligen ett hot? Weber är inte entydig på den punkten. Samtidigt som en del av styrkan i projekt med öppen källkod är att de kan förgrena sig, finns det förstås också en punkt där ansträngningarna förskingras på alltför många olika projekt.
Webers Linuxhistorik tjänar ett tydligt syfte. Med tre ledfrågor hoppas han mer i detalj kunna belysa vad det är som gör att projekt med öppen källkod faktiskt fungerar. De tre frågorna är hur produktionen koordineras, vad som motiverar enskilda individer i rörelsen och hur komplexiteten i allt större mjukvaruprojekt kan hanteras i en tillsynes löslig organisation.
Både koordinationsproblemet och komplexitetsproblemet har ytterst att göra med frågan om individens motiv för att delta i projekt med öppen källkod, och Webers analys av de individer som arbetar med öppen källkod är både mångsidig och intressant.
Inledningsvis avfärdar Weber den allt vanligare förklaringen att öppen källkod kan jämföras med en primitiv gåvoekonomi där den som bidrar mest med programmeringstid eller smarta lösningar får en direkt förhöjning av sin egen sociala status i utbyte. Om Linuxrörelsen vore en gåvoekonomi, menar han, skulle den inte ha kunnat bli vare sig så komplex eller långlivad som den faktiskt blivit. Det är en alldeles för enkel förklaring.
Likaså tanken att Linuxrörelsen bara hålls ihop av föreställningen om en gemensam fiende. Microsoft har i och för sig en väldig betydelse för många Linuxentusiasters självbild, menar Weber, men det är inte tillräckligt för att förklara Linuxorganisationens effektivitet och varaktighet. Weber höjer också ett varnande finger för just denna drivkraft. Om Linuxrörelsen, eller andra projekt med öppen källkod, endast fann sin mening i att inte vara Microsoft skulle det knappast har varit möjligt att färdigställa så avancerade projekt som exempelvis ett helt Officepaket i Open Office. Samma dag som öppen källkod blir en antirörelse kommer den också att förtvina.
Weber lyfter i stället fram programmeringen som hantverk och konstnärlig verksamhet, och det är utmärkt. Parallellt med att datorer blivit arbetsredskap har mycket av den hobbyistanda som omgav den tidiga datorrörelsen glömts bort. Ibland är programmering inte bara arbete, utan också en form av komplext och utmanande hantverk som faktiskt kan ge en rent estetisk upplevelse. Det hedrar Weber att han inser detta, och lyfter fram det.
Weber konstaterar att ingen enskild förklaring duger för att visa vad det är som motiverar så många att delta i utveckling med öppen källkod, men att dessa skäl och andra därtill tillsammans ger en god bild av vad som driver individerna bakom Linux och andra framgångsrika projekt.
Linux politiska organisation är i stället ett komplext fenomen som ytterst möjliggörs av ytterligare en faktor: de globala kommunikationsnäten. Och Webers kanske mest intressanta observation kan faktiskt läsas som ett inlägg i den ideologiska debatten. I Linux och andra projekt med öppen källkod ser vi, menar Weber, ett exempel på Adam Smiths förutsägelse om att teknisk innovation möjliggör allt större specialisering och arbetsfördelning. Det mest anmärkningsvärda med Linux, och skälet att uppmärksamma öppen källkod som samhälleligt fenomen, blir därmed den långt drivna arbetsfördelningen. Tusentals programmerare i olika länder som arbetar på ett och samma projekt med olika, mycket små delar av helheten utgör ett bevis på att Adam Smith hade rätt: den tekniska utvecklingen driver specialiseringen och arbetsfördelningen till sin spets.
Men vad Smith inte förutsåg, och det verkligt intressanta på sikt, är att utvecklingen tycks utmana den intellektuella äganderättens grundvalar. Eller mer provokativt: ju effektivare marknaden och arbetsfördelningen blir, desto svagare blir motiven för den intellektuella äganderätten i dess nuvarande form.
Informationssamhället behöver kanske en ny immaterialrätt.
