David Lurie, huvudpersonen i J M Coetzees roman ”Onåd”, har vigt sitt yrkesliv åt den engelska romantiken. Han innehade tidigare en lärostol i moderna språk, men när hans ämne lades ned i den stora rationaliseringen blev han biträdande professor i kommunikation. Merparten av sin tid får han nu ägna åt kurserna ”Kommunikation 101” och ”Kommunikation 201”. Han vantrivs på sin kastrerade institution och hans uppväxt och skolning har gjort honom helt passé i den nya tiden; han är en präst i en postreligiös epok. På lediga stunder, när han inte håglöst delar ut uppgifter till studenter, leker han med tanken på att skriva ett verk om Byron, ”en meditation om kärlek mellan könen i form av en kammaropera”.
Coetzees roman handlar om våld, skuld och vanära i Sydafrika efter apartheid, men i sin skildring av David Lurie förmår författaren även fånga tillståndet för många humanistiska ämnen världen över. I grund och botten handlar det om de onyttiga studiernas existensberättigande. Vad är värdet av den utbildning som inte gör oss till kamrerer eller ingenjörer? Under några decennier har humanisterna rättfärdigat sina ämnen med att de befordrar kommunikation, kulturell kompetens eller andra mer allmänna färdigheter: kritiskt tänkande, förmåga att problematisera och se saker i sitt sammanhang.
Länge, särskilt i de kulturer som stod under tysk påverkan, fanns det ett annat lösenord: bildning. Om begreppet dyker upp i dag är det också närmast som ett honnörsord för att motivera utbildning som ligger bortom de yrkesinriktade programmen. Ur ett historiskt perspektiv är bildningstanken samtidigt en del i en lång pedagogisk och intellektuell tradition där personlighetsdaning eller medborgarfostran står i centrum för kunskapstillägnelsen. Det är en vision om hur människan och kulturen kan formas. Inom sig rymmer bildningsbegreppet en rad spänningar: mellan individuell utveckling och kollektiv skolning, mellan fast pensum och fri forskning, mellan traditionsförvaltning och traditionskritik.
Alla dessa spänningar ryms mellan pärmarna i idéhistorikerna Anders Burmans och Per Sundgrens Bildning. Texter från Esaias Tegnér till Sven-Eric Liedman (Daidalos, 403 s). Antologin, som innehåller anföranden, tidningsartiklar och essäer om bildning från tidigt 1800-tal till tidigt 2000-tal, är en dignande intellektuell anrättning. Tyngdpunkten ligger otvivelaktigt på halvseklet från 1880- till 1930-tal, en guldålder för svensk bildningsverksamhet och debatt om bildningens innebörd. Många av texterna från dessa år vibrerar av patos och energi. Bildningssaken togs på djupaste allvar, den var en ödesfråga.
Bildningstanken har djupa förgreningar i västerländsk idétradition. I sin mer moderna tappning växte bildningsbegreppet (Bildung) fram på tysk botten under senare hälften av 1700-talet. Vid sekelskiftet 1800 fick det sitt verkliga genomslag i idédebatt och i medvetandet hos den nya borgerligheten. En nyckelfigur var Johann Gottlieb Herder som tog fasta på samspelet mellan den individuella utvecklingen och den omgivande kulturen i bildningsprocessen. I sin introduktion till antologin, på samma gång en pedagogisk inledning till de historiska texterna och en idéhistorisk grundkurs, lyfter redaktörerna dessutom fram Johann Wolfgang von Goethes och Johann Heinrich Pestalozzis roll. Särskild betydelse tillmäter de emellertid Wilhelm von Humboldt. Han var inte endast en framträdande representant för en nyhumanistisk bildningssyn. År 1809–1810 var han dessutom en drivande kraft bakom grundandet av Berlinuniversitetet, som i eftervärldens ögon har fått stå som symbol för det nya forskningsuniversitet som småningom blev en modell för resten av världen.
Det var det tyska nyhumanistiska bildningsbegreppet som togs upp i svensk debatt i början av 1800-talet. Det är tydligt hos Tegnér som högaktade den antika kulturen och värnade de klassiska språken, men också hos Geijer fanns en besläktad uppfattning, låt vara att han var mer exklusiv i sin syn och betonade vikten av att de blivande ämbetsmännen fick en gedigen humanistisk bildning.
En mer originell bildningsteori lanserades av botanikern Carl Adolph Agardh. I likhet med Tegnér och Geijer var han ledamot i den stora undervisningskommittén (1825–1828), vars syfte var att reformera det svenska utbildningsväsendet och anpassa det till mer moderna förhållanden. Till skillnad från de båda författarna och många andra kulturpersonligheter i kommittén pläderade Agardh dock för ett vidgat bildningsbegrepp som även inbegrep naturvetenskap. I sin reservation till kommitténs slutbetänkande gjorde Agardh en tänkvärd distinktion mellan lärdom och bildning. Bildningen, skriver han, är excentrisk och ”söker utbreda sig till så många olikartade ämnen som möjligt”, medan ”lärdomen måste vara koncentrisk eller fördjupa sig uti få enskilda delar”. Den lärde kan vara obildad, den bildade sakna all anstrykning av lärdom.
Med de djupgående samhällsförändringarna under 1800-talets senare hälft – demografiska, religiösa, ekonomiska, ideologiska – bröts den gamla ordningen ned. Parallellt med den obligatoriska folkskolan växte flera bildningsrörelser sig starka. De kunde ha en mer liberal eller mer socialistisk prägel, de kunde syfta till politisk kamp eller individens odling i massamhällets tid, de kunde hämta inspiration i den klassiska traditionen eller radikalt förkasta den. Ett förenande drag i väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen var strävandet efter att bildningen måste komma så många fler till del än vad den hittills hade gjort. Där slutade dock enigheten. Under decennierna omkring sekelskiftet 1900 ägde en kraftmätning rum om vad bildning innebar och vad det överordnade målet skulle vara. Här dyker många av de klassiska namnen i svensk folkbildningstradition upp: August Palm, Ellen Key, Rickard Sandler, Hans Larsson, Valfrid Palmgren, Kata Dahlström, Zeth Höglund, Oscar Olsson, Arthur Engberg, Alva och Gunnar Myrdal.
Striden stod inte nödvändigtvis mellan höger och vänster. De skarpaste demarkationslinjerna gick rakt igenom arbetarrörelsen. I polemik mot liberala bildningsivrare hävdade August Palm att ”magfrågan” var överordnad den andliga förkovran. Mot denna attityd vände sig Rickard Sandler med kraft 1907 i föreläsningen ”Socialdemokrati och folkbildning”. Han argumenterade där för att det ”är icke blott arbetarnas mage som skall fyllas med en rikligare och bättre föda, utan framför allt ska hela hans personlighet växa sig stark och skön”. Även inom den mer radikala vänsterfalangen gick åsikterna isär. Kata Dahlström omfamnade en klassicistisk bildningssyn, medan Zeth Höglund avfärdade den etablerade folkbildningen som ett ”etiskt-estetiskt krimskrams” med enda verkan att söva arbetarklassens ungdom.
Efter partisprängningen 1917 utkristalliserades under mellankrigstiden två huvudlinjer inom socialdemokratin. Å ena sidan de som betonade ett medborgarbildningsideal, med demokratisk delaktighet som mål och med samhällskunskap, moderna språk och naturvetenskap som medel. Å andra sidan den nyhumanistiska linjen, vars företrädare slog vakt om klassiska språk, historia och kristendomsämnet. Den som mest vältaligt stod upp för den senare bildningslinjen var Arthur Engberg. Under stora delar av 30-talet var han ecklesiastikminister och satte då makt bakom orden. ”Det räcker icke med att dugliggöra sig för livets praktiska uppgifter”, förkunnade han 1938. ”Människan vill också tillfredsställa sin skönhetslängtan, sin konstnärliga åtrå, sitt behov av det som övergår tidens och rummets gränser. Hon vill lösas och hjälpas ut ur det vardagliga, det trista och grå. Konstverket, boken, scenens skapelser, tonerna och de eviga budskapen utfylla, ge mening och lyftning åt hennes liv.”
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Arthur Engberg dog samma år som ”Hets” hade premiär, 1944. I Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans film står den sadistiske latinlektorn Caligula som representant för ett förstelnat, auktoritärt bildningsideal. Vid tidpunkten för andra världskrigets slut associerades klassiska studier i allt högre grad med disciplin och underkastelse. I den nya skola som frambesvors i 1946 års skolkommission, med Alva Myrdal som en av de tongivande ledamöterna, blev de samhällsorienterade ämnena kvintessensen av progressiv medborgarbildning.
Erfarenheterna av nazismen och den klassiska tyska kulturens undergång underminerade slutgiltigt det nyhumanistiska bildningsidealet. Influenser från estetisk modernism och amerikansk populärkultur bidrog också till att det gamla bildningsbegreppet blev alltmer otidsenligt. Ännu under 1950-talet kunde en Emilia Fogelklou eller en Alf Ahlberg försöka formulera en idealistisk bildningssyn, men det var väsentligen efterklangspoesi. I en frän uppgörelse 1962 stämplade Bengt Nerman det etablerade folkbildningsarbetet som inskränkt, odemokratiskt och förmyndaraktigt. När gymnasieutredningen 1963 lade fram ett betänkande om en ny skola mönstrades följdriktigt ”bildning” ut och ersattes av ”orientering”.
Under de följande två decennierna var det få som talade om bildning. Någon gång under 80- eller det tidiga 90-talet började dock bildningsbegreppet att dyka upp igen. Från detta samtida skede har antologiredaktörerna dessvärre bara inlemmat två texter, av pedagogen Donald Broady respektive idéhistorikern Sven-Eric Liedman. De försvarar sin plats, men bilden hade blivit mer allsidig och förståelsen av vår egen samtid bättre om även andra texter hade tagits med. År 1992 lades exempelvis ett omdebatterat betänkande fram av läroplanskommittén, ”Skola för bildning”.
I ljuset av den svenska bildningsdebatten under 1900-talet var det ett intressant försök att gjuta liv i ett närmast klassiskt ideal. Ett utdrag ur juristen Leif Alsheimers bok ”Bildningsresan” (2004) hade också varit belysande: en temperamentsfull plädering för en sammanhangsskapande bildning. I denna tidning och i en tidskrift som Axess har därtill aspekter av bildningsfrågan tagits upp åtskilliga gånger.
Anders Burmans och Per Sundgrens rika antologi är i sig själv ett exempel på att bildningstanken har gått en liten renässans till mötes de senaste åren. Hur kan man förklara denna återkomst? Svar måste sökas på olika håll: en reaktion mot 1960- och 1970-talens svenska utbildningspolitik; ett led i en kritik av rationalism och instrumentell nytta; en återupptäckt av idealistiska tankespår och en öppning mot kontinentaleuropeiska tanketraditioner; en allmänt ökande individualism och en pånyttfödelse av borgerliga dygder som kunde omfamnas av både liberaler och konservativa. Men det kunde även vara ett uttryck för ett avståndstagande från idén att utbildning är som vilken vara som helst eller för en protest mot en övertro på kvantifiering och teknifiering av kunskap. För alla framstår bildningen som ett lockande korrektiv.
I ett vidare perspektiv måste man ändå fråga sig om inte våra dagars bildningsivrare tillhör en subkultur, en motkultur. För tongivande gestalter inom utbildnings- och forskningspolitik är bildningsbegreppet bara en tomt ekande paradfras. Även för många välrenommerade akademiker framstår det som en atavism. Kanske har de rätt; kanske förutsätter bildningsbegreppet en idealistisk människosyn som få på 2010-talet bekänner sig till. Men det finns ett obestridligt värde av att ta del av en svensk bildningslinje från Tegnér och framåt. Historiska exempel påminner oss om förträngda alternativ, de åskådliggör hur förkrympt mycket av dagens diskussion är. Utan dessa insikter kan vyerna inte vidgas.
