Få kulturella myter har varit så seglivade som föreställningen om onanins skadliga följder. Spridda nedslag i uppslagsverk från de senaste 120 åren ger en talande bild av vår kulturs ovilja att acceptera vad den medicinska expertisen konstaterat redan vid 1900-talets inträde, nämligen att onani är såväl naturligt som ofarligt. 1888 låter Nordisk Familjebok förstå att onani är ”en farlig last, åt hvilken ungdomen alltför ofta öfverlemnar sig, och som i hög grad försvagar nervsystemet och hela organismen, framkallar blekhet, skygghet, afmagring, leda vid lifvet, hypokondri, hysteri samt slutligen fånighet eller galenskap.”
Mindre än 20 år senare, i 1914 års utgåva, är NF på det klara med att ”rädslan för följderna, ruelsen och den skrupulösa själfanklagelsen kommit att på indirekt sätt göra mera skada, än den, som mera direkt kan anses varit en följd af den fysiska kraftförlusten,” bara för att strax därpå med eftertryck betona att det likafullt är en aktivitet som inte är förenlig med själslig mognad: ”En under mognare år fortsatt onani är knappast möjlig, utan abnorma förutsättningar, men kan i sin ordning ej undgå att trycka sin prägel på den åt dylik osed hemfallne.”
Lika kategorisk är inte Svensk Uppslagsbok från 1952, men menar ändå att onani ”någon gång kunna medföra, att den sexuella driften ledes in i abnorma banor, t.ex. i riktning mot homosexualitet.” Inte ens idag ses onanin på alla håll som ett fullt naturligt inslag i den mänskliga sexualiteten. I Bra Böckers Lexikon från 1995 (!) läser man till exempel att onanin är ”ett ofarligt utvecklingsstadium på vägen mot ett moget sexualliv” - onanin är oskadlig, men den moraliska värderingen är inte att ta miste på: endast omogna individer ägnar sig åt att onanera.
I dag är den allmänna meningen annars vanligen att onanin är en lika positiv som naturlig del av individens sexualitet. Men under drygt 200 år var den vedertagna meningen just den som 1800-talets uppslagsverk ger uttryck för: onani leder ofrånkomligen till kroppsligt och själsligt förfall. Varifrån stammar denna myt om onanins fördärvlighet? Och hur kom det sig att den blev så långlivad och fick sådan spridning? Kulturhistorikern Thomas Laqueur, som för några år sedan fick stort genomslag med boken ”Om könens uppkomst”, försöker i sin nya bok, Solitary Sex: A Cultural History of Masturbation (Zone Books, 501 s), besvara dessa frågor.
Enligt Laqueur börjar historien om den moderna synen på onani någon gång mellan 1708 och 1716, när en 88-sidig pamflett med titeln ”Onania” finner sin väg ut på bokmarknaden, där den snabbt blir en av 1700-talets verkliga bestsellers. 1752 kom den sjuttonde utgåvan, översättningar icke inkluderade. Författaren bakom denna traktat, John Marten, var av allt att döma inte annat än en kvacksalvare med en fallenhet för att kränga böcker. De medicinska beläggen för onanins fördärvlighet var det inte mycket bevänt med i Martens skrift, men dess retoriska förmåga att måla upp de förfärliga konsekvenserna för dem som gjort onanin till en vana var desto större.
Det anmärkningsvärda är emellertid att den bristfälliga vetenskaplighet som vidlåder Martens skrift inte hindrade att neologismen onani strax vann vetenskaplig auktoritet. Redan 1728 fann ordet vägen in i Ephraim Chambers Cyclopaedia, ett av århundradets många stora uppslagsverk, och ordet, och synden, inkorporerades också i de tyska och franska motsvarigheterna som följde. 1759 vann farsoten otvivelaktig medicinsk status då den framstående läkaren Samuel Auguste David Tissot publicerade en avhandling betitlad ”L'Onanisme”, som kom att bli än mer spridd än Martens. Bara på franska gavs den ut i minst 35 utgåvor; 61 för samtliga språk, oräknat de sex utgåvorna och fyra översättningarna av den något förkortade latinska versionen.
Tissot gjorde gällande att problemet med masturbationen var strikt medicinskt, men som Laqueur visar är hans skrift snarare ett typexempel på hur en moralisk norm lånar kläder av en vetenskaplig diskurs. Vad som faller Laqueur i ögonen är att moraliserandet inte i första hand bedrivs av den institution som under tidigare sekler närmast haft monopol på den moraliska diskursen - kyrkan - utan att det i stället är för upplysningens portalgestalter som onanin blir synden med stort S. Voltaire, Rousseau, Kant - för dem alla framstod onanin som något som var oförenligt med det moderna samhällsbygget.
Att den växande bokmarknad på vilken såväl Tissots som Martens böcker om onanins fördärvlighet gör succé utgör en vital aspekt av detta samhällsbygge är för Laqueur en viktig poäng. Utan en kommers i böcker och hälsokurer skulle begreppet onani som vi känner det aldrig ha existerat, skriver han frankt i bokens upptakt. Föreställningen om onanin som ett ont som leder till alla möjliga sorters fasor är i stor utsträckning en produkt av en bokmarknad som vill sälja böcker och en medicinsk kommers som vill kränga mixturer: de varnande böckerna kom att fungera som reklam för allehanda mixturer som lovade leda till avhållsamhet från självbefläckelse - ofta återfanns adresser till och annonser för återförsäljare i just de böcker som varnade för åkomman, gärna med en språklig explicitet som fick framställningen att närma sig det pornografiska. Kritiska röster menade också att skrifterna faktiskt framkallade just det handlande som de varnade för - vilket förstås gjorde efterfrågan på medicinering mot handlandet än mer efterfrågade.
Grunden för hysterin står alltså ytterst att finna i den allt centralare roll som profitmotivet kom att spela i den nya samhällsordning som tar form under 1700-talet. Laqueurs poäng är inte att bokmarknaden skapar onanihysterin, utan bara att den i hög grad bidrar till dess spridning. Men för att framgångssagan för det nya begreppet onani ska kunna förklaras måste det förstås finnas något i tiden, i kulturklimatet, som gör att människor tar till sig denna nya farsot. Detta blir Laqueurs huvudfråga: varför blev onani ett problem just under upplysningen?
Laqueur menar att stigmatiseringen av masturbationen bör läsas som ett symptom på en inneboende motsättning i upplysningens syn på förhållandet mellan individ och samhälle. Förutsättningen för att individens frihet ska kunna framstå som ett ideal är att man skapar en slags inre disciplin som garanterar att den nyvunna individuella friheten kommer samhället som helhet tillgodo. Onanin fördöms för att den tycks våldföra sig på denna inre disciplin.
Vad var då så onaturligt just med autoerotisk sex? Tidigare försök att göra reda för masturbationshysterins grunder har ofta framhållit att den viktorianska termen för utlösning är spend - det vill säga ”spendera,” ”slösa,” eller rent av ”göra slut på”. Termen ger vid handen att man tänkt sig att det råder någon form av analogiförhållande mellan individens hushållning av sina kroppsvätskor och familjens såväl som samhällets ekonomiska bestyr. Det är en tankemodell som pekar i rätt riktning, menar Laqueur, men som ändå är bristfällig. Framför allt förklarar det inte varför onanin brännmärks som den värsta av all form av liderlighet - promiskuitet i allmänhet må ha setts som en styggelse, men det var i synnerhet onani som ansågs äga vådliga följder. Laqueurs mer sofistikerade förklaringsmodell pekar på tre inbördes relaterade omständigheter till att masturbation befanns vara onaturligt. För det första innebär onanins koppling till fantasin att det begär den ger uttryck för inte behöver äga någon motsvarighet i verkligheten. För det andra utgör den en privat (hemlig) last, som undandrar sig samhällets kontroll. Och slutligen kan den sägas utgöra en överdrift, ett tillsynes omotiverat supplement till den ”naturliga,” reproduktiva sexualitet som samhället sanktionerade.
Resonemanget utgår från det faktum att man under upplysningen kommer att omdefiniera grunden för samhällsfördraget. Om samhällskittet tidigare förlagts till externa regler och institutioner - kyrka, konung, aristokrati - vars makt rättfärdigats av att de stått i ett privilegierat förhållande till Gud, kommer detta kitt under 1700-talet och framåt att förskjutas till individens inre. Det framväxande borgerliga samhället betraktade den privata sfären som sin legitimerande bas. Men detta förutsatte givetvis att individen inte var en självtillräcklig storhet, utan ägde ett reellt behov av sina medmänniskor. Onanin antydde att så inte nödvändigtvis var fallet, att den kärlek till det egna jaget, som exempelvis hos Rousseau fungerar som grundval för samhällsfördraget, inte överskrider sig själv av naturen, som filosofen gör gällande, utan på grund av ett yttre tvång.
Enligt Laqueur är alltså tabubeläggandet av onanin ytterst en konsekvens av det framväxande kapitalistiska samhällssystemet, som samtidigt som det är beroende av att instifta ett begär efter tillväxt inte kan tillåta att detta begär vänds inåt, mot begäret självt. Begäret att konsumera måste vara ett produktivt begär, ett begär som riktar sig mot reella objekt, inte psykiska fantasmer.
Problemets art blir tydligare, menar Laqueur, om man jämför rädslan för onani med tidens oro inför kreditgivning. Kreditgivning var en förutsättning för framväxten av en kommersiell ekonomi, men bygger på att man låter en ännu icke-existerande rikedom betala för konsumtionen av varor i nuet. Begäret efter att få köpa stillas alltså av att man gör bruk av en valuta som endast existerar i fantasin. För att ett sådant system ska fungera måste det finnas en gräns för hur länge krediten, fantasin om rikedom, låter sig nyttjas. Men onanistens begär, som både drivs av och tillfredställs av fantasin känner ingen sådan gräns - det är därför, menar Laqueur, som onanin blir den stora synden i samma skede som kapitalismen etablerar sig som mönstret för den nya ekonomin.
Som exempel anför Laqueur Bernard Mandevilles ”The Fable of the Bees” (1714), vars tes är att den privata lasten inte bara kan medföra, utan är själva förutsättningen för allmännyttan. Denna tes bygger på att det finns en självreglerande mekanism inbyggd i det ekonomiska systemet: för att kunna erbjuda någonting till försäljning på marknaden måste vi alltid betala ett pris, i form av arbete, av att vi gör oss av med någonting vi äger och som inte kan ersättas på annat sätt än att vi köper in ett nytt exemplar eller dylikt. Masturbationen undandrar sig emellertid denna självreglerande princip, varför det är fullt logiskt, menar Laqueur, att Mandeville i en av sina många polemiska pamfletter förordar inrättandet av offentliga bordeller med argumentet att det skulle hindra pojkar från att begå självbefläckelsens svåra synd. Problemet med onanin var alltså att den undandrog sig den ekonomiska lag som hävdade att efterfrågan alltid reglerades av tillgång: För onanisten var begäret oändligt, och reglerades inte av något annat än av fantasins till synes ändlösa resurser. Faran med onani respektive med kredit är med andra ord nästintill identisk. Att hänge sig åt onani var liktydigt med att på ett individuellt plan förskriva sig åt samma fiktiva rikedom som Adam Smith varnande framhöll skulle urholka märgen i de ekonomier som tillät oinskränkt kreditgivning.
Inte förrän i efterdyningarna av 1960-talets sexuella revolution kan vi se symptomen på en radikalt förändrad syn på onanin. I denna postfreudianska fas inverteras upplysningens fördömande av masturbationen, och den kommer i stället att betraktas som något som gör det möjligt för individen att grunda sina relationer till den sociala omvärlden i en uppskattning av det egna jaget: vägen till kärleken för sin nästa, tänker man sig, måste med nödvändighet gå över en kärlek till sig själv.
Det kunde alltså verka som om vi slutligen nått tillbaka till ett naturligt accepterande av masturbationen. Det hör till förtjänsterna med Laqueurs historisering av onanibegreppet att den tydligt visar att så inte är fallet. Att masturbera har i de flesta kulturer haft ett löjets skimmer kring sig - att det inte betraktades som någon allvarligare synd av kyrkan fram till 1700-talet kommer sig inte minst av att handlingen sågs som alltför löjlig för att ta riktigt på allvar. Hos vår tids sexologer är det annorlunda - onanin framställs regelbundet som en förutsättning för att lära känna sig själv, som kungsvägen till en förståelse av den egna individualiteten som oförändrat betraktas som den bas utifrån vilket samhället byggs. Samtidens allt större vilja att tala öppet om individens sexualitet är således inte ett senkommet bejakande av människans naturliga förmåga att njuta - snarare rör det sig om ett tilltagande samhälleligt behov av att inpränta hos oss alla att den egna kroppen är den vara som ytterst gör det rådande samhällssystemet möjligt.
