Den debatt om omskärelse som nyligen förts bland annat i Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Kyrkans Tidning har huvudsakligen kretsat kring den allmänna rättighetskonflikt som inträffar när religionsfriheten kolliderar med barnets rätt till kroppslig integritet, men den har också aktualiserat frågan om religiösa traditioners förmåga att förändra och anpassa sina heliga skrifter och tradition.
Flera debattörer har med hänvisning till judendomens förmåga till anpassning och förändring föreslagit att också bruket med omskärelse av pojkar på åttonde dagen borde kunna omtolkas och göras symboliskt, och därmed skulle det problem som de ser med omskärelse av minderåriga pojkar vara löst. Detta aktualiserar frågan om vad som krävs för att en sådan omtolkning skall ske och hur den i praktiken går till i en religion där traditionen spelar en betydande roll, och väcker dessutom frågan om vad ett sekulariserat samhälle rimligen kan kräva av religiösa minoriteter i fråga om anpassning.
Det är alldeles riktigt att man inom judisk tradition inte betraktar bibliska bud eller förbud som fullständigt absoluta utan tar hänsyn även till en rad andra faktorer när man tolkar och tillämpar dem. Moraliska värderingar förändras och utvecklas liksom samhället i stort varför flera tusen år gamla bud eller förbud går inte att tillämpa utan vidare. Följaktligen har man omtolkat och är fortfarande beredd att omtolka bibliska bud eller förbud om dessa upplevs stå i konflikt med andra bibliska principer eller nutida moraliska värderingar.
Så omtolkades till exempel redan under den rabbinska perioden (cirka 70–600) vedergällningsprincipen om ”öga för öga, tand för tand” (2 Mos 21:23–25) till att uteslutande betyda ekonomisk kompensation, då principen om fysisk vedergällning inte gick att förena med den tidens moraliska värderingar. Av samma skäl tolkades budet att straffa en trotsig och upprorisk son med stening till döds (5 Mos 21:18–21) bort, genom att införa så många begränsningar att det i praktiken aldrig var tillämpligt.
Ett aktuellt exempel är det bibliska förbudet mot homosexuella relationer (3 Mos 18:22, 18:13) som under senare år varit föremål för en intensiv debatt inom stora delar av judendomen. Insikten att en homosexuell läggning inte är något man väljer utan är en medfödd egenskap som inte går att ändra på gjorde att förbudet blev problematiskt på ett sätt som det inte varit tidigare, och många upplevde att det kom i konflikt med andra bibliska bud som exempelvis att inte förtrycka andra människor. Detta i kombination med det lidande som man såg att förbudet åsamkade människor med homosexuell läggning ledde till en önskan att ompröva den traditionella judiska lagstiftningen i frågan. En noggrann genomgång av bibeltexter och senare rabbinsk litteratur ledde till att man införde betydande begränsningar av förbudet och följaktligen menar man numera inom stora delar av den icke-ortodoxa judenheten att homosexuella relationer går att förena med judisk lag.
Så hur kan det då komma sig att man håller fast vid bruket med omskärelse av pojkar på åttonde dagen när man omtolkat och förändrat andra bibliska föreskrifter? Det finns två viktiga skäl till detta: från ett judiskt perspektiv finns det inte något problem med omskärelse av pojkar på åttonde dagen och dessutom är bruket mycket starkt knutet till judisk identitet. Även om judiska föräldrar sannolikt känner ett visst obehag just då ingreppet genomförs, är omskärelse på åttonde dagen inte förknippat med några problem av den dignitet som i andra fall föranlett omtolkning. Komplikationer i samband med judisk omskärelse är ytterst ovanliga och det finns inga dokumenterade medicinska nackdelar med att vara omskuren. I fråga om för tidigt födda pojkar skjuter man på omskärelsen tills ingreppet anses riskfritt och om barnet har en blödningssjukdom utför man omskärelsen först när pojken måste behandlas för en blödning.
Dessutom är omskärelse av pojkar på åttonde dagen som sagt intimt förknippat med judisk identitet då det är genom denna ceremoni som judiska pojkar inlemmas i förbundet med Gud enligt 1 Mos 17:12–14:
”Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled /…/ Så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund.”
Ceremonin kallas i judisk tradition för brit mila, omskärelsens förbund, vilket tydligt markerar att omskärelse är ett tecken på förbundet mellan Gud och Israel. Av texten framgår också att en oomskuren man anses ha brutit förbundet med Gud. För att markera att även flickor är delaktiga i förbundet har man inom de icke-ortodoxa delarna av judenheten infört en namngivningsceremoni för flickor som också äger rum den åttonde dagen.
De förföljelser som det judiska folket varit utsatt för genom tiderna har sannolikt också bidragit till att stärka viljan att hålla fast vid bruket av omskärelse. Förbud mot omskärelse användes redan under antiken som ett sätt att komma åt judar och ingick till exempel som ett led i Antiochus IV Epifanes försök att förbjuda utövandet av judendom under andra århundradet före vår tideräkning. Omskärelse var också det tecken med vars hjälp judar kunde identifieras under inkvisitionen i Spanien och i 1930-talets Tyskland.
Dessa historiska omständigheter har ytterligare stärkt sambandet mellan manlig omskärelse och judisk identitet och gör att många judar också uppfattar ett fasthållande vid omskärelsebruket som ett sätt att, oberoende av om man är religiös eller inte, markera sin lojalitet mot det judiska folket och trotsa dem som velat utplåna det. Även om förespråkare för ett förbud mot omskärelse av omyndiga pojkar i den svenska debatten inte alls avser detta som ett angrepp på judendomen gör sambandet mellan förbud mot omskärelse och anti-judiska åtgärder genom historien att många judar ändå uppfattar ett sådant förslag som riktat mot dem.
Detta innebär naturligtvis inte att man inom judendomen inte skulle kunna eller i framtiden inte kan komma att förändra det nuvarande bruket. Sådana förändringar, i synnerhet sådana som berör explicita bibliska bud eller förbud, föregås emellertid av en lång process och kan inte företas av enskilda lekmän eller församlingar.
Endast om stora delar av världens judenhet skulle uppfatta omskärelse av pojkar på åttonde dagen som något som kommer i allvarlig konflikt med moraliska värderingar eller om nya rön skulle visa att det har hittills okända negativa konsekvenser, kan en förändring komma till stånd – inom ortodox judendom genom beslut fattade av ledande rabbiner och inom den konservativa rörelsen (den del av judenheten som är mer liberal än den ortodoxa men mer traditionell än den liberala reformjudendomen) genom den vedertagna omröstningsprocess som föregår alla viktiga beslut.
I båda fallen föregås besluten av en noggrann genomgång av all judisk litteratur som bedöms ha relevans för den aktuella frågan från Bibeln fram till modern tid, granskad i ljuset av den nutida situationen där hänsyn tas till ekonomiska och sociala faktorer, nya rön inom medicin och teknik samt moraliska överväganden.
Att på detta sätt förankra beslut i traditionen kan naturligtvis te sig klumpigt och omständligt, men det är ett system som tillämpas av alla större religiösa traditioner inklusive katolska kyrkan. Dess förespråkare framhåller också att det även har vissa fördelar. Genom att ta hänsyn till traditionen bevarar man kontinuiteten med tidigare generationers förståelse av Bibeln och genom att tvinga dem som vill få till stånd en förändring att noggrant motivera och argumentera för detta med hänsyn till traditionen minskar risken för att ogenomtänkta godtyckliga beslut fattas. I sin ansträngning att uppnå en balans mellan kontinuitet med det förflutna och anpassning till nutida förhållanden har man inom judisk tradition utvecklat ett system där beslut som berör judisk praxis fattas i ett samspel mellan en mängd olika faktorer där traditionella religiösa texter ingår som en del.
Beträffande texterna tar man hänsyn dels till specifika exempel från Bibeln och judisk tradition som bedöms vara relevanta för det aktuella fallet, dels till allmänna moraliska och teologiska principer i dessa texter. För att kunna dra slutsatser som är tillämpliga på den nutida situationen tar man också, i varierande grad, hänsyn till det historiska sammanhang i vilket det bud eller förbud som är föremål för diskussion tillkom och försöker göra en bedömning av vad den ursprungliga intentionen med det kan ha varit. Om man strävar efter att förändra gällande praxis gör man en bedömning av vad ett oförändrat bruk skulle få för sociala, ekonomiska och moraliska konsekvenser, och huruvida nya insikter inom medicin eller teknik borde ha någon inverkan på beslutet.
Den betydelse som i detta samspel tillmäts de traditionella texterna varierar mellan de olika riktningarna av modern judendom och beror på vilken syn man har på skrift och tradition. De som ser Bibeln och den rabbinska tolkningstraditionen som gudomligt uppenbarade in i minsta detalj, fäster större vikt vid dessa texter än de som betraktar Bibeln och traditionen som ett resultat av människors förståelse av en gudomlig uppenbarelse. Av dessa två grupper utgör den senare en klar majoritet av världens judar och bland dem ger vissa tydlig prioritet åt moraliska värderingar (reformjudendomen), medan andra strävar efter att upprätthålla jämvikt mellan skrift och tradition å ena sidan och yttre faktorer å den andra (konservativ judendom). De båda senare menar att judisk lag skall spegla judisk etik omsatt i praktiken och om ett visst bud inte gör det bör det modifieras så att gällande praxis speglar nutida judars förståelse av vad som är Guds vilja i vår tid.
Rätten att tolka och anpassa Guds ord grundar sig på föreställningen att människans tolkning är en del av den gudomliga uppenbarelsen. Denna tanke kommer till uttryck redan i texter från 200-talet av vår tideräkning där Guds uppenbarelse av Torah på Sinai beskrivs så att israeliterna tolkade Guds ord och föreskrifter så snart han uttalat dem. Enligt detta sätt att se får Guds ord en bestämd innebörd först i mötet med människan och följaktligen är den innebörden inte statisk och oföränderlig.
Judar i modern tid skall alltså inte leva efter Mose lag på samma sätt som man gjorde på Mose tid. Gud har gett människan rätten och ansvaret att förvalta hans ord på ett sätt som tillåter utveckling, förändring och anpassning till nya omständigheter. Härom är alla riktningar av modern judendom principiellt ense även om ortodox judendom till följd av en utbredd syn på traditionen som resultatet av en gudomligt inspirerad tolkning, i regel förändrar långsammare och tillmäter yttre omständigheter mindre betydelse.
Denna ständigt pågående inom-judiska debatt om behovet av förändring och anpassning till trots är mig veterligen ingen omtolkningsprocess beträffande omskärelse av pojkar på åttonde dagen på gång inom någon av de stora judiska riktningarna. Även om en framtida modifiering av det nuvarande bruket inte behöver uteslutas är det rimligt att utgå från att det inom en överskådlig framtid kommer att bestå, varför ett förbud vore ett hårt slag mot svensk judenhet.
