Jordens undergång och globala katastrofer är något som har upptagit människors tankar i alla tider. Under historisk tid och fram till första världskriget var bakgrunden till dessa katastrofer i huvudsak ”naturlig”, även om människor för­visso påverkade spridningen av farsoter. Sedan första världskriget har människan dock visat sig kapabel att utlösa globala katastrofer, samtidigt som vi har fått ökad förståelse av händelser i förhistorisk tid som med all säkerhet kommer att inträffa igen.

Vi svenskar är ett trygghetstörstande folk, ”trygghetsnarkomaner” menar somliga. Precis som i andra välfärdsstater diskuteras kraftfulla åtgärder för att komma tillrätta med ibland till synes små eller kanske till och med bagatellartade risker. Hur ska vi då ställa oss till skador som hotar hela mänskligheten? Hur ska de hanteras och bemötas? Några exempel har vi mött i debatten under de senaste åren. Terroristhotet är alltid aktuellt, förrförra året var fågelinfluensan i fokus och nu är det klimatpåverkan som toppar agendan, men kanske finns det andra och ännu värre hot?

För den som vill öka på listan och sina egna kunskaper erbjuder den nyutkomna forskarantologin Global Catastrophic Risks (Oxford University Press, 554 s) en spännande och tankeväckande läsning. Boken, som har redigerats av vetenskapsfilosofen Nick Boström och astrofysikern Milan M Ć irkovi ć, sammanför 25 forskare och experter för att presentera och diskutera naturliga och av människan orsakade hot mot vår existens. Svenskfödde Nick Boström är till vardags chef för Future of Humanity Institute vid Oxforduniversitetet och har länge publicerat arbeten som rör just domedagskatastrofer, så han är ovanligt väl skickad för det här uppdraget.

Varför ska man då ta ett samlat grepp för att diskutera dessa globala hot, när det rör sig om helt olika typer av hot? Det finns flera skäl till det. Hoten kan samverka (i många fall är klimatet inblandat) och det finns flera kopplingar när det gäller hur vi studerar och handskas med den här typen av risker. Den sista punkten är kanske den viktigaste, eventuella skyddsåtgärder måste väljas och prioriteras så att vi uppnår största möjliga effekt. Ytterligare ett skäl som jag ser, är att vi här har frågeställningar som involverar hela det mänskliga forsknings- och kunskapsfältet. När vi diskuterar globala katastrofer som hotar hela vår existens är det inte bara en fråga för oss som är naturvetare. Verkningar och överlevnad kommer till stor del att bero på samhällets struktur och sociala organisation samt människors etiska och moraliska ansvarstagande. Här behövs alltså även historiska, filosofiska och teologiska perspektiv.

Vad är då en global katastrof? I inledningskapitlet konstaterar Boström och Ćirković först att det är svårt att avgränsa, men sedan erbjuds en kvantitativ definition. Katastrofer som orsakar mer än 10 miljoner döda eller en ekonomisk förlust på mer än 10 biljoner (10000000000000) dollar är att beteckna som globala katastrofer. Världskrigen skulle alltså räknas, men inte tsunamikatastrofen julen 2004. Nu krävs det förstås ännu värre skador om hela mänskligheten ska utrotas. De existentiella riskerna är alltså en delmängd av risken för globala katastrofer. Med risk menas här sannolikheten för skada. De skador som räknas är de som påverkar en stor del av mänskligheten och eventuellt även alla framtida generationer, med en intensitet som orsakar påtaglig skada, kraftigt försämrad livskvalitet eller död.

De senaste 500 miljoner åren har det förekommit omkring 15 massutdöenden av biologiskt liv, varav fem har omfattat mer än hälften av jordens arter. Det förefaller naivt att tro att det inte kommer att hända igen. Samtidigt var det kanske just ett massutdöende som möjliggjorde för Homo sapiens att utvecklas genom att en ekologisk nisch frigjordes för de större däggdjuren.

Vad är det då som kan orsaka dessa katastrofer och när kommer nästa? Kometer och asteroider – stora isklumpar och stenbumlingar som cirkulerar runt solen – är ett av dessa hot. Ett sätt att få kunskap är att studera nedslagskratrar här på jorden. Det är inte så många som har lokaliserats (ett par hundra), men vi kan ändå dra slutsatser om frekvens och påverkan. Energierna som frigjordes när de största av dessa kratrar skapades motsvarar 100 miljoner megaton TNT, eller annorlunda uttryckt tio stycken atombomber av Hiroshimaklass på varje kvadratkilometer av jordens yta. Även skadeverkningarna av ett nedslag från ett objekt som är knappt en kilometer stort skulle vara enorma. En träff till havs kan generera mega­tsunamis och en träff på land kan förutom en direkt sprängeffekt och jordbävning även orsaka bränder av kontinentala dimensioner. De sekundära konsekvenserna kan genom nedsmutsning och förändrad kemi i atmosfären leda till fullständig utslagning av jordbruket, samt global uppvärmning följd av snabb nedkylning.

Frekvensen av träffar från de kilometerstora objekten har skattats till i snitt en varje halvmiljon år. Vi har alltså en sannolikhet, men det säger egentligen inget om när det kommer att inträffa nästa gång. Skattningarna är dessutom högst osäkra. Därför måste vi istället förlita oss på att identifiera och följa ”nära-jorden-objekten”, av vilka drygt 1000 är i en storlek på en kilometer och uppåt. Den som vill kan orientera sig om det aktuella läget genom att titta in på Nasas hemsida för ”Near-Earth Object Program” och även den europeiska rymdorganisationen ESA deltar i jakten på rymdobjekten.

Ett mindre uppmärksammat hot är supervulkaner, vars verkningar dock påminner om rymdobjektens. Vid de explosionsartade utbrotten kastas runt en biljon kubikmeter fasta partiklar och smält mate­rial upp ur kratern. Drygt tjugo sådana platser från utbrott under de senaste två miljoner åren har identifierats, men det finns säkert fler. Frekvensen har uppskattats till en gång per 50000 år, men precis som med rymdobjekten vet vi inte när nästa kommer. Dessutom är det svårare eller omöjligt att övervaka och förutsäga. Där­emot kan vi bedöma verkningarna utifrån spåren efter de tidigare superutbrotten. För ”bara” cirka 75000 år sedan inträffade Tobautbrottet i nuvarande Indonesien. Enorma mängder aska och svavelaerosoler slungades då upp i atmosfären och tros ha orsakat en global vul­kanvinter. Temperatursänkningar över land på 5–15 grader och i havet på 2–6 grader kan ha hållit i sig över flera år och allvarligt påverkat allt liv på jorden.

En global vulkanvinter skulle naturligtvis innebära ett hot för mänskligheten och kanske har det redan hänt en gång. Några forskare har knutit ­Tobautbrottet till vad som kallas en flaskhals för Homo sa­piens, efter vilken hela populationen endast uppgick till ungefär 4000 individer. Teorin är inte oomtvistad, men kanske orsakade vulkanutbrottet i Toba den värsta kris som mänskligheten hittills har upplevt. Det är i så fall med nöd och näppe som vi alls finns till.

Ett totalt kärnvapenkrig skulle ge lik­artade verkningar i miljön som rymdkol­lisioner och supervulkaner. Förutom de direkta brand-, spräng- och strålningsskadorna så slungas även i detta fall enorma mängder stoft upp i atmosfären, liksom sot från bränder, med en direkt påverkan på klimatet som följd. Kärnvapenvintern i form av en drastisk temperatursänkning över flera månader skulle alltså kunna ge ännu större indirekta skador på jordbruket. Idag är inte ett massivt kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland särskilt sannolikt, men även ett regionalt krig skulle kunna få en påtaglig och långvarig global klimatpåverkan.

I motsatt riktning går det miljöhot som nu står i fokus, den globala uppvärmningen. Flera av bidragen till antologin tar på ett eller annat sätt upp ämnet. Den konventionella synen med en direkt linjär påverkan av temperaturen från växthusgaserna hamnar förstås i centrum, men det är inte den enda förklaringen eller den enda tänkbara risken. Växlingar i solaktivitet är en annan sannolik hypotes och det är inte omöjligt att dessa båda samverkar. Den linjära modellen är dock mest politiskt hanterbar. Vi bestämmer vilken temperaturökning vi kan tåla och räknar baklänges fram den tolerabla utsläppsnivån. Men tänk om naturen istället tar ett språng? Flera tänkbara scenarion har presenterats där uppvärmningen kan förstärkas av andra processer, till exempel frigörelse av metan i världshaven eller från tundran i norr. I så fall räcker det inte med överenskommelser om måttliga utsläppsreduktioner och vi kan definitivt inte tillåta fortsatta ökningar i länder som Indien och Kina.

Vilka slutsatser kan vi då dra från denna provkarta på naturliga och av människan orsakade globala och katastrofala miljöhot? Det första är att uppdelningen är onaturlig. Flera av de mest påtagliga hoten är kopplade till klimatet och då finns det naturligtvis skäl att behandla dessa gemensamt. Analys och prioritering av åtgärder bör inte separeras. I flera fall kan vi göra något åt hoten, men vi kan även vidta skyddsåtgärder för att lindra konsekvenserna av en plötslig global katastrof. Lagring av spannmål är en klassisk åtgärd och använd redan på Mose tid, men idag motsvarar världens lager bara två månaders förbrukning. Egentligen skulle det behövas lager som motsvarade flera års förbrukning.

En annan typ av skyddsåtgärd mot existentiella hot som kanske känns fantasifull, men ändå förtjänar seriös diskussion, är skapandet av tillflyktsorter där åtminstone någon del av befolkningen kan överleva. Vi känner igen det från flera katastroffilmer, själv tänker jag på ”Dr Stangelove”. Ett närliggande exempel på en sådan modern Noaks ark är Svalbard Global Seed Vault, en genbank för växter i ett bergrum på Spetsbergen som en försäkring mot en eventuell framtida ekologisk katastrof.

Nu är det onekligen fråga om risker med ganska små sannolikheter, men där konsekvenserna är dramatiska. Hur kan vi bedöma sådana risker och rimligheten i våra skyddsåtgärder? Utifrån omfattningen på de förväntade skadorna och våra investeringar i skyddsåtgärder så går det att indirekt granska sannolikhetsbedömningarna. En sådan granskning tyder på att vi i många fall underskattar riskerna och investerar för lite i att förebygga eller skydda oss från verkningarna av globala katastrofer.

Antologin behandlar även en lång rad mer spekulativa och science fiction-artade hot, men ytterligare ett som förtjänar att nämnas i sammanhanget är smittsamma sjukdomar. De innebär kanske inte hot om mänsklighetens undergång, men de kan utan tvekan betecknas som globala katastrofer och åtminstone en av dessa pågår just nu. Jag tänker förstås på hiv/aids med hittills någonstans mellan 25 och 65 miljoner sjuka eller döda. Den kommer faktiskt upp i nästan samma numerär som digerdöden. Precis som för kärnvapnen så går det även att knyta ett terroristhot till spridning av smittsamma sjukdomar.

Vad är då sensmoralen av dessa olycksprofetior? Till att börja med rör det sig i de flesta fallen inte om potentiella hot, utan om skador som vi vet har inträffat och som vi vet kommer att inträffa igen. Till det kan vi välja att förhålla oss som de som bosätter sig på vulkansluttningar – det händer ändå inte mig – eller så kan vi agera utifrån en rationell riskfilosofi. Uppenbarligen behöver vi veta mer och utveckla strategier för riskreduktion där även de globala katastrofhoten finns med på agendan. Det hindrar för den skull inte att vi oförtrutet arbetar vidare även med vardagliga risker, men kanske med ett litet annorlunda perspektiv.