Man kan prata med dem. Tvååringens beskrivning av de svarta tecknen på boksidan är både handfast och tvetydig. Och en sådan tvetydighet hemsöker alltid det rum som böcker, texter och läsning öppnar – dess osäkrande av tid och plats, kropp och omvärld, verklighet och påhitt är konstitutivt. Trots att litteratur och läsande varit föremål för reflektion och analys så länge de existerat, återstår fortfarande mycket att säga. Särskilt gäller det kanske läsningen som praktik: var sker den, hur påverkas den av de miljöer där den äger rum, hur påverkas dessa av läsningens psykologiska effekter? Även om receptionsteori har varit en favorit i repris inom litteraturvetenskapen under ett femtiotal år, tycks studiet kkring läsningens mekanismer alltför ofta resultera i typiserande protokoll som tenderar att bortse ifrån att det rör sig om konkreta handlingar som utförs av någon någonstans.

I en underbar liten artikel med den sakliga titeln ”Lire”, skriven vid 70-talets mitt, kunde den franske författaren Georges ­Perec således lyfta fram ett behov av en läsningens ”socio-fysiologi”, som beaktade händernas bläddrande av papper, läpparnas rörelser och inte minst de omgivningar där dessa kroppsliga akter utspelas. Läsa är inte bara, skriver Perec, ”att avkoda tecken, ströva längs raderna, utforska sidorna, genomkorsa en mening; det är inte bara den abstrakta föreningen av författare och läsare, det mystiska bröllopet mellan Idén och Örat, det är, på samma gång, bullret från tunnelbanan, rörelsen hos en tågvagn, eller hettan i solen på stranden och skriken från barn som lekt lite för länge, eller känslan av varmt vatten i badkaret, eller väntan på sömnen”.

Perecs sociofysiologiska placeringar av läsakten anmäler sig när jag börjar läsa en bok som valt att sätta denna på en gång ­banala och undflyende handling i fokus – eller rättare sagt: som uppsökt en historia i bild, där denna handling redan står i fokus. På de första sidorna i The Look of Reading: Book, Painting, Text (University of Chicago Press, 411 s) lyfter nämligen den amerikanske litteraturvetaren Garrett Stewart fram ett nummer av tidskriften New Yorker från slutet av 90-talet, med en omslagsbild av en snögubbe vars hatt lyfts upp i förvåning inför en bikini- och solglasögonförsedd kvinna liggande på ett badlakan läsande en bok. Å ena sidan, och särskilt för en utomstående, är hon verkligen på plats (på fel plats – här finns ingen sandstrand, bara snö!); å andra sidan har hennes tankar och känslor förts iväg av tecknen på de sidor hon har framför sig (som vi, typiskt nog, inte kan se och än mindre läsa). Bokstäverna har försatt henne i en situation där den omgivande kylan inte biter.

Denna läsningens dubbelhet av att vara lokaliserad, faktisk, kroppslig och samtidigt incitamentet till ett undflyende och mer svårdefinierat annanstans, som sätter läsarens och bokens fysiska förankring på spel, blir så utgångspunkten för denna bok, som vill undersöka hur läsandet och litteraturen har kommit att hanteras av sitt estetiska syskon bildkonsten. Det första ledet i ekvationen – läsningens fysiska miljö; de aspekter som Perec såg som undermåligt behandlade – tycks ju också synnerligen tillgängliga och lämpliga att bearbeta i bild. Men hur hanterar måleriet de inre världar, de fantasins rymder som läsning ofta inbegriper? Låter de sig översättas till ett annat medium? Och hur? Sådana frågor blir motorn i Stewarts studie. Men bortom dem skymtar även löftet om en fylligare, tätare och mer differentierad bild av hur läsandet som praktik har tagit gestalt under historien. Stewart framstår också som en bra kandidat för uppdraget. Hans mest kända bok hittills, ”Reading Voices: Literature and the Phonotext” (1990), ägnades åt läsandets komplexa erfarenhetsregister, även om det var ett annat sinne – lyssnandet, och mer specifikt den diskreta ljudtext som ger resonans åt den tysta läsningen – som då analyserades.

Det material som Stewart söker sig till ligger, trots avstampet i det tecknade omslaget till en tidskrift, långt ifrån den massproducerade bildens domäner. Det handlar till största delen om klassiskt måleri, från renässans till 1900-tal. Ett av syftena är till och med att avtäcka en lässcenens genre inom måleriet; en genre som sträcker sig från det illuminerade manuskriptets dagar till den konceptuella och post-konceptuella konstens bearbetningar av skrift. Som denna livskurva antyder är det också så – vilket är registrerat i undertiteln till Stewarts bok – att den genre som ska undersökas kan begreppsliggöras som en intermedial produkt. Om medeltidens handskrivna böcker började fyllas av visuella ornament och figurativa bilder skulle den målade dukens genombrott under renässansen resultera i en märklig medial transformation: från böcker med bilder till bilder med böcker, från bibliska scener till stilleben med böcker till porträtt av läsande människor i vardagsmiljöer.

Bokens första del, ”Toward a Genre of Painted Reading”, lägger ned stor energi, och en del översubtilt filigransarbete, för att ro iland den taxonomiska vinst som en lässcenens genre skulle ge. Och det handlar inte bara om att rada upp en serie exempel som visar på motivets rörelser och förvandlingar – hos konstnärer som Caravaggio, Rembrandt, Georges de la Tour och andra – utan också om att precisera de ”modala” förvecklingar som översättningen av en lässcen, av en upplevelse i ord till bilder, medför. En nyckel finner Stewart i begreppet ”omvänd ekfras”. Medan den retoriska beteckningen ekfras hänvisar till en verbal beskrivning av ett visuellt motiv (oftast ett konstverk; det mest berömda exemplet är Homeros behandling av Akilles sköld), kommer den omvända ekfrasen alltså att beskriva den plastiska eller måleriska bearbetningen av ett verbalt uttryck. Nästan. För det handlar ju inte om att måla bokstäver eller ord, i första hand, utan den fysiska inramningen och, om möjligt, den mentala upplevelsen av att läsa: ”det är den ­visuella representationen av en konfronterad – eller engagerad – verbal representation”, som det handlar om.

Med hjälp av detta begrepp försöker Stewart ringa in det sätt eller modus att avbilda som karakteriserar hans nyfunna genre. Via läsningar av klassiska texter kring korsvägen mellan bildkonst och litteratur (som Lessings ”Laokoon”), via ekfrastisk poesi (av Keats, Auden och andra) och via impressionistiskt måleri av Manet och Seurat kartläggs så konfrontationen och samspelet – och deras teoretiseringar i form av kamp och medial svartsjuka (litteraturen suktar efter bildens direkthet, bilden söker införliva litteraturens temporalitet och inre världar) – mellan de två konstarterna under modern tid. I synnerhet handlar det om att presentera en trovärdig beskrivning och analys av hur den visuellt avbildade lässcenen kan skapa en ”grafisk scenografi” för läsningens ”inre utsträckning” och tid.

Därmed står man inför en översättningsproblematik – återigen: en ”intermedial” problematik – som också ägnas ett eget kapitel. De resonemang som här förs hör till bokens mest spännande och intressanta. Stewart uppsöker den forskning kring visuell kultur och nya medieteknologier under 1800-talet som utförts under de senaste 20 åren. I detta sammanhang kommer den etablerade tudelningen mellan bildens direkta (eller ikoniska) avbildning och språkets indirekta (eller symboliska) dito att problematiseras genom uppkoms­ten av nya ord- och bildvärldar: reklamens, tidningens, fotografiets. Här kommer även seendet att framträda som något kodat, något semiotiskt infekterat, vilket föranleder Stewart att mynta termen ”semioptisk” för att beskriva en kulturell förskjutning, vilken rymmer såväl kroppsliga erfarenheter som visuella och textuella representationsformer.

Argumenten som Stewart presenterar är mer komplexa än vad som kan återges här. Men de leder fram till slutsatsen om ett semiotiskt samspel mellan text och bild som pekar på hur den måleriskt avbildade lässcenen inte bara, via metaforer, vill ges­talta läsningens fantiserade världar. Den gestaltar också ”den granulära dechiffreringen” av målningens egen piktorala iscensättning.

Den andra och längsta delen i ”The Look of Reading” har rubriken ”Text in Pictorial Action”, och tar med sig de nyvunna insikterna på en resa som på nytt går till renässansens måleri, för att sedan, steg för steg, leda fram till det impressionistiska måleriet och modernismen, då nya pers­pektiv på humanismen och subjektet (som kluvet, fragmenterat, konstruerat) framkallar nya bilder av läsning. Således analyseras en stor mängd målningar – från Francisco de Zurbarán till Dalí, från Bellini till Balthus, från Whistler till Hopper – där den litterära upplevelsen finner sin visuella metaforisering eller, mer generellt, ­figuralisering i fönster öppnade mot städer, skogar, berg och himmel, eller i slutna rum där bokens texter förlängs ut i spelet mellan ljus och skugga (ordrader blir persiennraster), veckade textilier, tapeter eller bara i målningens egen textur. Stewart diskuterar läsandet inomhus och utomhus. Han granskar spegelns möjligheter att visuellt bearbeta läsningens olika former, och han ägnar ett helt kapitel åt att ”läsa dubbelt”: högläsningsscener, förstås, men också psykologiskt mer komplicerade målningar av flera som läser tillsammans, men olika saker, vilket inbjuder till psykoanalytiskt färgade utläggningar och funderingar kring det mimetiska begäret, bland mycket annat.

Det är utan tvekan en fascinerande och stundtals underhållande resa i bild och ord. Väl framme i 1900-talets modernism riktas blicken framför allt mot Picasso, och dennes otaliga collage, teckningar och målningar av läsning. Även om den humanistiska realismen kom att attackeras vid denna tid, skulle läsningen som motiv alltjämt aktiveras. Men formerna och förutsättningarna var annorlunda. ”Efter mer än fem seklers benägenhet att konsolidera den humanistiska ikonologin av det inre ­livet genom ett band mellan öga och bok /…/ attackeras plötsligt den kognitiva kroppen inifrån”, med Picasso, eller med Wyndham Lewis, eller med Francis Bacons deformerade subjekt. Denna visuellt radikala transformation av det läsande subjektet leder slutligen till dess totala försvinnande. Kvar finns bara aktivitetens spår: ord och texter och bokstäver, såsom de kom att undersökas i det avslutande 1900-talets konceptkonst, vilken också utgör ämnet för bokens sista kapitel.

Denna beskrivning avslöjar hur Stewart faktiskt jobbar med att konstruera en berättelse åt den undersökning han gjort, vilket kan förta en del av trovärdigheten i hans diskussion. Han vill förstås komplicera berättelsen också, bland annat genom att peka på en historisk loop från den konceptuella konstens behandling av text till de oläsbara texterna i äldre måleri – detta är en viktig iakttagelse som görs tidigt: det är ofta så att den text som avbildas i måleriets lässcener aldrig är tillgänglig, läsbar, för verkets betraktare. Likväl tycker jag att den narrativa konstruktion som armerar boken är lite problematisk. Detsamma gäller Stewarts retoriska och analytiska benägenhet att vrida på argumentationens skruvar ett varv extra. Subtilitet och komplexifiering är ofta bra, men ibland utvinns alltför lite. I stället slumrar man som läsare till och släpper greppet. Men kanske beror detta också på en annan begränsning: stundtals släpps alltför lite av andra visuella (eller: mediala) och kulturella kontexter in. Man kan sakna historiska sidobelysningar och arkiviska kontrastbilder som ger resonans åt de formellt baserade analyserna av målningar.

Det hindrar nu inte att ”The Look of Reading” är en intressant bok, som också ger sig i kast med ett ganska outforskat fält. Förhoppningen om en läspraktikens sociofysiologi infrias kanske inte fullt ut. Men man får en tankeväckande utfrågning av förhållandet mellan ordet och bilden, måleriet och litteraturen, betraktandet och – eller snarare av! – det mångfasetterade fenomen som vi kallar för läsning.



Fotnot: Jesper Olsson är litteraturvetare och kritiker.