Mycket talar för att de olympiska spelen är vår tids största enskilda kulturevenemang. Inom idrottsvärlden är fotbolls-VM största konkurrenten. Var vi har de närmaste motsvarigheterna inom de kanske mer andliga kulturområdena tål att fundera på. Under alla omständigheter är OS svårslaget med dess 10500 tävlingsdeltagare, 5000 funktionärer, 16 dagar och 28 olika idrotter. Siffrorna representerar den övre gränsen, som också brukar uppnås. De kunde mycket lätt överskridas på grund av rådande efterfrågan men skulle då skapa en elefantiasis som ansetts tillräckligt långt gången redan nu. Här avses givetvis sommar-OS, arrangerade från 1896 och med Games of the Olympiad som formellt korrekt benämning. Vinter-OS med sin början 1924 har mindre omfattning.

Till omfattningen hör också allmänhetens och massmediernas intresse runtom i världen. Att det är högt uppdrivet hör till kategorin lätt bevisade truismer. Redan fenomenet att månader i förväg, med illa dold otålighet, räkna antalet dagar till starten talar sitt tydliga språk. Spelen framstår som ett större antal till samma tid och plats samlade VM-tävlingar kryddade med historieromantiska och symbolmättade tillsatser som markerar särart.

En annan dimension, aktuell för de mer politiskt än idrottsligt engagerade, avser OS som katalysator för internationella motsättningar. Kombinationen idrott–utrikespolitik uppträdde redan före Berlin 1936, exempelvis i Stockholm 1912. Att kombinationen är bestående har vårens förolympiska debatt om Kinas Tibetpolitik nog så tydligt visat. Samtidigt har den drivits trots att den olympiska rörelsen som central beståndsdel i sin ideologi, olympismen, konsekvent förkunnat sin ovilja att dras in i politiken.

Att man över huvud taget kan och bör tala om en olympisk rörelse, inte bara om olympiska spel, är emellertid alltför lite erkänt och tillämpat. Rörelsen är skäligen okänd. OS har tagit över hela den olympiska föreställningsvärlden. Men tar man del av stadgan ”The Olympic Charter”, den olympiska ”grundlagen”, framträder en mer fullständig och därmed rättvisande bild. I sin senaste utformning från 2007 får man vänta ända till sidan 71 (av drygt 100), innan reglerna för OS presenteras. De framträder som den väl synliga toppen på ett vidsträckt isberg som minst av allt riskerar avsmältning i rådande gynnsamma idrottsklimat. Det finns anledning att för en gångs skull låta den olympiska rörelsen framträda på egna villkor med ledning av den egna grundlagen. Hur är rörelsen uppbyggd, vad kännetecknar den, vad vill den?

Slående är det olympiska nätverkets organisatoriska bredd och styrka. Två inslag betyder mest, de nationella olympiska kommittéerna (NOC) och de internationella federationerna (IF). Kommittéerna kan beskrivas som den olympiska rörelsens knutpunkter i varje land. Sådana finns med en fullständighet som något överträffar antalet FN-länder. För svenskt vidkommande gäller det Sveriges olympiska kommitté (SOK), bildad året efter Stockholmsolympiadens klang- och jubelsommar 1912. I många länder, dock inte i Norden, har dessa NOC varit den drivande kraften bakom den nationella tävlingsidrottens utveckling och svarat för sammanhållningen långt utöver deltagandet i OS.

Med IF avses världsomfattande förbund för de olika idrotterna, exempelvis fotbollens FIFA och friidrottens IAAF. Alla internationella förbund som ansvarar för idrotter på det olympiska programmet är uttryckligen involverade i den olympiska rörelsen och måste bekänna sig till ”The Olympic Charter”. Den programmatiska anslutningen till denna stadga betonas med utomordentlig tydlighet för alla som ingår i rörelsen, vilket understryker att det rör sig om ett centralt styrdokument. Räckvidden ökar om man betänker att många och stora förbund ingår. Dessutom står en rad andra på kö för att få en åtråvärd plats på det olympiska programmet. I nätverket ingår också, om än i uttunnad mening, både lokala föreningar och deras medlemmar i varje land.

Detta innebär att den olympiska rörelsen med sig adjungerat stora delar av den globala tävlingsidrotten. Den har verkat både berikande och komplicerande. Det svenska exemplet anmäler sig osökt. Länge fungerade Sveriges olympiska kommitté som ett tämligen osjälvständigt litet bihang till Riksidrottsförbundet. Från slutet av 1900-talet expanderade man uttryckt i personal, ekonomisk styrka och autonoma ambitioner. Tendenser till besvärande dualism i den svenska idrottsrörelsens ledning gör sig gällande och är föremål för utredning. Det kan ses som symbol för den olympiska rörelsens expansion men interna motsättningar är internationellt sett snarare undantag än regel.

Med sitt centrum i Lausanne har det ledande organet, Internationella olympiska kommittén (IOK, stiftad 1894), stora ekonomiska resurser, som man låter sippra ner till kommittéer, förbund och projekt. Fasta organ som Olympic Solidarity och Olympic Support medverkar vid utdelningen, som möjliggjorts genom den kraftiga ekonomiska tillväxten under IOK-presidenten Juan Antonio de Samaranch från och med 1980-talet. Att detta materiella stöd stärker det olympiska nätverket och gör utanförskap mindre tilltalande säger sig självt. Särskilt viktigt är det i områden där man håller på att bygga upp sitt nationella idrottsliv.

Andra inslag som tydligt framträder i stadgan är autonomin och de starka centrala maktbefogenheterna. Man beskriver sig som ”an international non-governmental not-for-profit organisation of unlimited duration”. Tidigare antydningar om att en inordning under FN kanske skulle vara lämplig har aldrig tagits på allvar inom IOK. Över huvud taget vill man hålla politiken på armlängds avstånd. Sport skall bedrivas av oberoende organisationer. Politiker får inte ingå i IOK i sin egenskap av just sådana. Man hajar därför till när det föreskrivs att statschefen i arrangörslandet skall öppna OS, men den ”opolitiska” ordningen återställs delvis när man ser att den enda mening vederbörande skall uttala är föreskriven ord för ord. Det har för övrigt hävdats att just den olympiska autonomin har räddat rörelsen genom världskrig och andra svåra prövningar.

Centralstyrningen är stark men knappast originell. Den nuvarande presidenten Jacques Rogge, belgisk kirurg med olympiska tävlingsmeriter som seglare, styr på heltid verksamheten tillsammans med en exekutivkommitté, i viktigare frågor efter beslut av IOK som helhet. En rad specialiserade interna kommissioner ingår dessutom som beredande organ, allt med noggrant reglerad arbetsfördelning.

Allvarliga anmärkningar som sedan mycket länge förföljt IOK har gällt ledamöternas sammansättning och valsättet. Punkterna hänger tätt samman och kan kopplas till maktbefogenheterna. Inte utan orsak kritiserades att ledamöterna ensidigt rekryterades bland manliga, aristokratiska och plutokratiska kretsar långt från idrottens fotfolk. Till detta kom att man, numera efter beredning av en särskild kommission, utsett och utser sig själv till ledamöter (ett kooptationssystem). Dessa självvalda ledamöter skall sedan betraktas som IOK:s representanter i respektive land, inte omvänt.

På senare tid har emellertid kritiken dämpats, IOK:s sammansättning breddats. Någon fast kvinnokvotering kan visserligen inte spåras i stadgans föreskrifter men verkligheten visar att kvinnor numera ingår i mer än enstaka symboliska fall. På andra punkter finns exakta siffror avsedda att bredda representationen. Den föreskrivna mallen innehåller 115 ledamöter, varav 70 ”fritt” utsedda, 15 från vardera NOC, internationella federationer och de aktiva idrottarna. Konstruktionen liknar mer vissa akademiers sätt att förnya sig än de demokratiskt uppbyggda folkrörelseorganisationernas.

Mest kännetecknande för den olympiska rörelsen är ändå den framträdande platsen för symbolik och ideologi. Stadgans korta företal fastslår att Pierre de Coubertin är upphovsman till ”modern olympism” och låg bakom de grundläggande initiativen på 1890-talet. Centralast i det olympiska symbolspråket är de fem i varandra länkade ringarna (världsdelarna), betecknade som den enda egentliga olympiska symbolen. De ingår, liksom spelen i sig själva, i det större begreppet ”Olympic properties”. Här uppträder flera andra fenomen: flaggan med ringarna, mottot (citius, altius, fortius), hymnen (komponerad av greken Spiro Samara), flamman i Olympia (Peloponnesos) och facklan.

Symbolik och idealism ligger också i kravet på en olympisk by. Detta bytänkande syftar, tvärtemot ordets svenska innebörd, till att all världens ungdom skall förenas i fredlig samvaro tillsammans med ledare/tränare (inte funktionärer, domare och likställda). Inklusive en bekännelse till stadgan skall vidare både nya IOK-ledamöter och varje tävlingsdeltagare avlägga en ideellt laddad ed respektive deklaration. Sådana inslag, accentuerade vid invignings- och avslutningsceremonierna, för tankarna till religion och gudstjänst; det är ingen tillfällighet att urfader de Coubertin på sin tid underströk denna aspekt väl vetande att de antika spelen hängde nära samman med den gudomliga världen.

Ideologin (eller ”filosofin” som man hellre talar om inom rörelsen) präglas av höga ambitioner och stor bredd. Grundprinciperna uttrycks i sex punkter, varav den första anger basen: ”Olympism är en livsfilosofi, som i ett balanserat helt lyfter upp och kombinerar kroppens, viljans och själens kvaliteter. Förenande sport med kultur och fostran söker Olympismen skapa en livsstil baserad på ansträngningens glädje, det fostrande värdet av det goda exemplet och respekten för universella etiska grundregler.”

De kulturella och pedagogiska syftena är alltså påtagliga. De yttrar sig bland annat i förekomsten av dels nationella olympiska akademier, dels en internationell sådan med säte i Grekland och en kursanläggning intill det antika Olympia, där olympismen lärs ut. Det förekommer inslag av väckelsemöte men också rationell diskussion med utgångspunkt i olympisk och annan idrott. Även exempelvis OS-invigningarnas karaktär av multikulturell föreställning kan ses mot bakgrund av denna expansiva målsättning.

Att man med kraft vänder sig mot dopningen är självklart, liksom man tidigare med samma kraft vänt sig mot men nu glatt godkänner professionalismen. Diskriminering utifrån ras, religion och kön är bannlyst, fred och internationell förståelse omhuldas. Man stöder sport-for-all-konceptet och ser det som en mänsklig rättighet att bedriva sport. I slutändan hägrar en bättre, fredlig värld. Ingen kan förneka att vi har att göra med en vacker ideologi. Problemet är att avståndet till verkligheten bitvis är betänkligt långt.

Ser man som normen ett enda rationellt organisationskomplex för varje samhällsområde, blir den olympiska rörelsen en komplicerande faktor, eventuellt med dubbelkommando som följd. Dessutom kan vissa symboler och ideal framstå som överdrivna eller orealistiska.

Det mesta talar ändå för att rörelsen, med sina spektakulära utbrott två gånger per fyraårsperiod, framför allt är värd att uppskattas. Den tillkom innan världsidrotten ännu formerats med sina förbund och mästerskap och har alltså förstfödslorätt.

I många länder är den centrum i det nationella idrottslivet. Den skapar stora materiella resurser som distribueras till behövande. Den försöker förena tävlingsverksamheten med kulturella och ideella världen, en bristvara i det övriga idrottssamhället med dess snävare perspektiv. Och den är en levande erinran om att idrotten delar andra centrala kulturfenomens egenskap att vara djupt förankrad i historien. Stadgan ger en nyttig påminnelse om att den olympiska rörelsens mål och medel är bredare än vad som vanligtvis kommer till uttryck.

Jan Lindroth är professor em i historia vid Stockholms universitet.