I läroverket Norra Latin i Stockholm handlade historieläxan 1934 om den danska och halländska byn Knäred. Tidiga lärdomar sitter bra fast, både i huvudet och hjärtat: ortnamnet har för oss som då satt i pulpeten fortfarande en bitter smak. Här på gränsen mellan Sverige och Danmark, i januari 1613, gick den svenske kungen och hans kansler med på att till Danmark betala en miljon riksdaler, som lösen för Älvsborg, vårt lands smala och enda utgång till Västerhavet och Europas civiliserade länder. Pengarna skulle terminsvis gäldas fram till 1619. Tills full likvid skett stannade Älvsborg, Göteborg och en rad härader i Västergötland i danskt förvar.

Sverige slöt denna fred under nödtvång; Danmark var den gången starkast i Norden. Det hade man visat i det halvtannat år långa krig som föregick Knäred. ”Jutekungen” Kristian IV hade planer på ingenting mindre än Sveriges erövring. I maj 1611 föll han efter en pompös krigsförklaring in med två arméer i en väst-östlig griptångsrörelse mot Småland. Kalmar, den befästa staden med den mäktiga fästningen, Sveriges lås, var ett huvudmål. I mitten av maj slog Kristians folk, mest legoknektar, ett hål i stadsmuren, stormade Kalmar med stort svenskt manfall. Efter ett misslyckat svenskt motanfall brändes hela staden ner i juli. Men fästningen höll sig och den tycks ha varit väl försedd, bemannad med 1000 man, livsmedel, kanoner, kulor, och krut.

Den sistnämnda resursen var mest kritisk, och den spelar en huvudroll i en ny undersökning som den aktive och uppslagsrike Kalmarhistorikern Kurt Lundgren just publicerat. Den heter Kalmar slotts förrädare. Blodbadet på Öland (Lingstad bok & bild). Bokens 178 sidor rymmer åtskilligt sprängstoff, och det inte bara i fråga om krutet.

Karl IX levde ännu den sommaren, 61 år, slagrörd, med tungan låst men full av vrede och beslutsamhet. Den befälhavare han just tillsatt över slottet hette Christer Some (Lundgren kallar honom så fastän han snarare hette Somme), en yrkeskrigare med långa och kusliga erfarenheter från de polska krigen kring år 1600, både som segrare och besegrad, som krigsförbrytare och som krigsfånge, sedermera fältmarskalk och sårad under Jacob De la Gardies ”dynastiska” krigståg till Moskva. Some tycks ha haft Karl IX:s hela förtroende men tycks ändå ha hyst ett inkapslat hat till kungen som en gång i ursinne skall ha örfilat upp honom.

Den 3 augusti kapitulerade Some alldeles oväntat och överlämnade slottet till fienden. Han uppgav att krutet var slut. Om så varit hade beslutet varit befogat. En inventering från den 11 juli ger en lista på vad som fanns av mat, kanoner, kanonkulor, musköter. Det var väldiga mängder. Bara krutförrådet var knappt, det uppgavs till tre tunnor. Men sjövägen från slottet till Borgholm hölls ännu öppen och det gick små transporter både från och till Öland. Kung Karl sände nästan dagligen brev till försvararna, de finns kvar och där finns order om hur krutet skulle forslas till slottet – bara en tunna per båt!

Nådde krutet fram? Kurt Lundgren tror det och kanske har han rätt. Och han finner Christer Some vara ärkeförrädaren, en av vårt lands tre fyra skadligaste människor genom tiderna.

Karl IX var ursinnig. Från sitt fältläger i Ryssby norr om staden sände han en trumpetare till den danske kungen, med en utmaning på duell, ”efter de gamle göters lovliga sedvänjor”. Kristian replikerade med ett muntert skratt som nästan kunde höras i svarsbrevet. Han undrade om det var ett rötmånadsskämt: ”Du borde skämmas, du gamle narr, att fara ut så mot en ärlig man, det där har du väl lärt dig av en gammal sköka som ju brukar värja sig med att skälla. Sök hellre en varm kakelugn och en god läkare som kan sätta ditt huvud istånd igen.”. Brevet var till råga på allt avsänt ”från vårt slott Kalmar”. Det knäckte alldeles mottagaren. Karl sände en lam motreplik, lämnade härlägret, tog en skuta i Mönsterås och nådde Nyköping där han dog 30 oktober.

Med förlusten av slottet följde också Borgholms och Ölands fall. Kung Kristian anlände till ön och gav tillkänna vad man där hade att ­rätta sig efter: han krävde en samfälld trohetsed av folket, och fick den under stor pompa och ståt, både på Borgholms slott och i Kalmar. Ölänningarna kände sig inte särskilt svenska, och hade inte heller haft anledning att göra det, rikets utkanter var rätt kluvna i sin hållning till kungamakten som ju ­nästan bara hörde av sig som skatteinkrävare.

Men lojalitetsförklaringen till Kristian blev ödesdiger. Ett par månader senare tog den unge hertig Gustav Adolf nämligen tillbaka ön och omedelbart inleddes en förräderiprocess. Den leddes av en nämnd med extraordinära befogenheter. Åklagare var släkten Hammarskjölds anfader Peder Michelsson, en 50-årig kondottiär, en bonddräng som gjort en fantastisk karriär, via krigstjänst hos Johan III och Sigismund, i Ryssland och Polen. Han kom tidigt upp sig, blev fogde på Öland men kom på nyåret 1600 inför rätta i Stockholm, anklagad för förskingring, rymning, hädelse av hertig Karl, och för att ha fört avog sköld mot fosterlandet. Dödsdömd bad han för sitt liv och lovade att alltid härefter vara hertigens ödmjuke tjänare. Domen verkställdes heller inte och några år senare finner vi honom häpnadsväckande nog efter nya äventyr österut som en av Kalmarförsvarets högsta ledare, adlad Hammarskjöld och chef på slottet före Christer Some!

Dessa två kontrastfigurer liknar varand­ra nästan spöklikt, fördomsfria lycksökare, djärva överlevnadskonstnärer, på ett egendomligt sätt tycks de som spegelbilder av varandra.

Domstolen hade Gustav Adolfs uttryckliga direktiv (11 oktober) att gå fram obarmhärtigt, och man kan inte frigöra sig från tanken att Peder Michelsson till Broddetorp (Bröttorp) just utvalts till den grymma sysslan som följd av sitt löfte att göra allt för kungen om han fick ”njuta livet”: nu kunde han infria löftet. Det är Kurt Lundgrens ovanskliga förtjänst att han kastat ljus över dessa tidigare rätt mörklagda sidor av vår historia: ingenstans i för vanligt folk tillgängliga skildringar finner jag denna process uppmärksammad: här tvangs 24 bönder att sitta till doms över sina vänner och grannar. De anklagade erkände modigt och okonstlat sin skuld utan att angiva någon annan, och 13 avrättades direkt. De var alla från södra Öland. Varför inga från norra Öland? Lundgren har svaret: bevismaterialet där­ifrån var otillgängligt för domstolen; det kom tidigt till danska Rigsarkivet, där finns ett utförligt manifest från 15 augusti: präster, länsmän, soldater och menig allmoge från hela ön hyllar här med namnunderskrifter danske kungen som sin herre. Hade dessa akter varit åtkomliga för blodsdomstolen hade den måst sända hundratals människor i döden, eller kanske fria dem alla? För i stort sett hela Öland hade böjt sig. Till denna dystra saks ironi hör att ön ett halvår senare återtogs av danskarna. Och vem ledde då försvaret av Borgholms slott, och vem kapitulerade med fritt avtåg? Jo, just Peder Michelsson Hammarskjöld! Han hade ingen skada av det, tvärtom, han gjorde fortsatt stor och lång karriär med Öland som bas.

1612 var nog krigets blodigaste år. Svenskar och danskar förföljde varandra kors och tvärs, brände och slog ihjäl, inga fronter fanns. Kristian IV kom ända upp till Vaxholm med sin flotta men saknade folk för att gå i land och fick återvända. Älvsborgs fästning, det andra stora svenska låset, med Olof Stråhle som chef, gav upp 23 maj efter tre veckors belägring. Rättegång och dödsdom följde mot befälhavarna sedan fortet återgått till Sverige. (Dödsdomarna verkställdes inte.) Härmed var Sveriges resurser uttömda. Med engelsk medling och holländska lån fick man med Älvsborgs Lösen köpa den dyra freden.

Att vara fästningsgeneral var på den tiden ytterligt vanskligt. Hur länge måste man hålla ut? Beträffande Christer Some var alla de gamla historieskrivarna eniga: han var en lumpen förrädare. Men senare kom nya signaler. I ett par undersökningar läser jag att ”den moderna historiska litteraturen har reviderat den traditionella uppfattningen om Christer Somes ansvar för Kalmar slotts fall. Något förrädiskt moment har ej kunnat spåras i samband därmed och kapitulationen synes ha skett på militärt oantastliga grunder” (Bertil Broomé). Och från en annan källa: ”Den vanliga beskyllningen för förräderi är ogrundad. Krutet var slut, besättningen demoraliserad och murarna sönderskjutna” (Ingel Wadén).

I uppslagsböckerna kan man följa den vandrande bedömningen av Some, fram till vårt senaste orakel ”Nationalencyklopedin” som helt slopat honom till förmån för någon just då (1991) mera attraktiv kändis.

Kurt Lundgren vill återupprätta den gamla ståndpunkten: Some sålde till egen fördel och för rik betalning slottet fastän försvaret var intakt. Vad som talar för hans slutsats är det planenliga och metodiska sätt som uppgivandet skedde på. Kristian IV stod till förfogande med intyg om krutbristen och den hopplösa situationen.

Hur gick det sedan för Christer Some? Han lastade sitt skepp Svarta katten fullt med slottets gods och dyrgripar och satte kurs på Köpenhamn. Hunnen dit utgav han sin egen historik över förloppet och en apologi för sitt handlingssätt. I den har Lundgren också funnit hans trohetsed till danske kungen och hans tack för tusen riksdaler årligen samt det stora jordagods han fick som ersättning för Skokloster som han ju nu genom sidbytet gick miste om.

Egendomligt nog har intresset varit ganska lamt för hans senare öden; namnet på godset som han fick var knappast ens känt till namnet när Kurt Lundgren började söka sig i den riktningen. Med hjälp av en annan Kalmarforskare, Enar Skillius, tog Lundgren fasta på namnet Rohlstorf i ­Kreis Segeberg i Holstein, reste dit en vacker oktoberdag och fann att egendomen var i full blomstring, med minnen, traditioner och akter kring den forne ägaren. Somes tid där blev inte lång. Godset hade så kal­lad ”jus patronatus”, vilket betydde att dess herre hade domsrätt över sina underlydande. Some gjorde rikligt och hårt bruk av den rätten, så till den grad att han den 19 oktober 1618 blev dräpt. Tre förövare greps och prästen på stället har noterat att de först fyrdelades och sedan halshöggs. Some är inte begravd i kyrkan. En kulle i slottsparken döljer sannolikt hans rester.

Den lilla laddade bok som här omtalats har utkommit på författarens eget förlag. Om det är ett tecken på att han saknat annan förläggare är det sorgligt, i betraktande av vad som nu kan utkomma och få stöd. Som det nu blivit gör texten inte tillnärmelsevis sig själv rättvisa. Felstavningar, borttappade ord, omkastade bokstäver, förblandade personer, citat som slutar blint, vacklan mellan språknivåer, en förvirrande rapsodisk anordning av kapitlen, sådant med mera kommer en att önska att boken kunde komma i en ny översedd upplaga, med samma fina bilder och i en ­volym som inte är så svår att bända upp. Arbetet bär förvånande nog undertiteln ”Ett 400-årsminne”, och så vitt jag kan räkna är det i så fall lite tidigt ute. Så tid finns ju.

För även om jag inte har kunnat följa författaren ända in i de arkiv där han hittat så mycket nytt vågar jag mena att det här rör sig om ett betydande arbete. Det har en moral som framförs tydligt, och det ställer fram ondskan till beskådande. Det är inte precis postmodernistiskt, men faktiskt till omväxling riktigt välgörande.

Knut Ahnlund är professor, tidigare ­ledamot av Svenska Akademien.