För första gången sedan 1969 ska afghanerna i dag välja en wolesi jirga, ett underhus. Samtidigt med valet till underhuset ska afghanerna välja provinsråd till landets 34 provinser. Över 5 700 kandidater tävlar om de 249 platserna till underhuset och till platserna i de 34 (olika stora) provinsråden. I Kabul kantas gatorna av uppkletade flygblad med foton på förhoppningsfulla kandidater. Helikoptrar och åsnor fraktar valsedlar och urnor över landets mest otillgängliga delar. Över 8 500 Nato-soldater och 20 000 koalitionssoldater finns på plats. Över en miljard kronor har plöjts ner i valens förberedelser.
Vad vi kan förvänta oss av dessa val? Kommer de att ge legitimitet? Kommer de att utgöra ett steg framåt för demokratiseringen av Afghanistan? Eller kommer resultatet att försvåra arbetet att driva den så nödvändiga demokratiseringen vidare?
Valen avslutar den process som inleddes i Bonn den 5 december 2001. Då undertecknade de afghanska företrädarna och det internationella samfundet, företrätt av FN:s särskilda sändebud Lakhdar Brahimi, ett avtal om övergångsarrangemang i väntan på att landet kunde etablera permanenta politiska institutioner. På den afghanska sidan fanns företrädare från så gott som samtliga av de olika väpnade grupper som under nära 25 år, i olika konstellationer, slitit landet i stycken och tvingat miljoner på flykt. Endast de besegrade talibanerna var utestängda från förhandlingsbordet.
Avtalet stakade ut vägen för att skapa nyckelinstitutioner som skulle kunna ta landet mot en hållbar fred, stabilitet och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det omfattade, förutom val av president och parlament, uppbyggnaden av en ny statsförvaltning, en överenskommelse om avväpning av landets många milisförband, en ny konstitution och reformerade juridiska institutioner. Vidare skulle interimsregimen respektera mänskliga rättigheter och internationell humanitär lag och samarbeta med det internationella samfundet i kampen mot terrorism, droger och organiserad brottslighet.
Under de nästan fyra år som gått sedan Bonn-processen har flera milstolpar passerats. I och med ”Emergency Loya Jirga” i juni 2002 etablerades en övergångsregim under interimspresident Hamid Karzais ledning. En konstitutionell loya jirga (rådsmöte) godkände en ny konstitution i januari 2004. Karzai valdes i ett historiskt val till president i oktober förra året, där över åtta miljoner afghanerna trotsade talibanernas hot om att med våld och terroraktioner störa valprocessen, och vågade sig till valurnorna. En ny regering, denna gång nästan utan krigsherrar, utnämndes av presidenten kring årsskiftet. Flertalet av de afghanska milisförbanden har avväpnats och en ny, nationell militär armé har bildats. En nationell poliskår är under uppbyggnad. Över tre miljoner flyktingar har valt att återvända.
Demokratiseringen av Afghanistan går dock långsamt. Ett kvartssekel av konflikter har lämnat Afghanistan i ruiner, och medan det tar ett par timmar att bränna ner ett hus tar det månader att bygga upp det igen. Centrala institutioner på nationell och provinsiell nivå förblir svaga, oreformerade och korrupta. Centraladministrationen har inte lyckats etablera effektiv kontroll över landets provinser, där auktoritära regionala ledare och krigsherrar ännu styr efter eget skön. Narkotikaproduktionen är fortfarande landets främsta inkomstkälla. Rivaliteten och misstron mellan olika fraktioner och etniska grupper som resulterade i åren av konflikt består. Säkerhetssituationen är fortfarande skakig.
Snart fyra år efter talibanernas fall är rättslösheten ännu närmast total. Det juridiska systemet är ineffektivt, maktlöst och i stora delar oreformerat. Högsta domstolen är fortfarande en institution i händerna på mullorna. Den informella rättsskipningen, som bygger på olika kulturella seder och som till skillnad från den formella oftare omsätts i praktiken, har ett stort inflytande särskilt på kvinnor, och hindrar dem att åtnjuta de basalaste rättigheter.
Under decennier av krig har strafffriheten även för de grövsta av brotten mot de mänskliga rättigheterna varit fullständig. Frågan hur man ska förhålla sig till brott begågna under decennierna av krig förblir ett öppet sår. Under sommaren kom två rapporter som rör tidigare krigsförbrytelser, ”Blood-Stained Hands: Past Atrocities in Kabul and Afghanistan”s Legacy of Impunity” från Human Rights Watch och ”Casting Shadows: War Crimes and Crimes Against Humanity, 1978- 2001” från Afghanistan Justice Project. I rapporterna pekas flera individer ut som fortfarande innehar politiska befattningar – det är guvernörer, polischefer och rådgivare till presidenten. I stället för att välkomnas som ett behövligt bidrag till en framtida försoningsprocess möttes rapporterna av kritik av presidenten och regeringsföreträdare. Men diskussionen om försoningsprocessen har börjat, och från gräsrötterna växer kravet om att bli av med krigsherrarna.
Karzai har efter sin seger i presidentvalet hittills misslyckats med att utmana krigsherrarnas makt, trots det massiva stöd som finns bland ”vanliga” afghaner för detta. För presidenten utgör det en balansakt på slak lina. Samtidigt som han har små resurser att utmana krigsherrarna och knarkbaronerna – med den kraftlösa resurs som den afghanska nationella polisen och militären ännu är – undergräver ett fortsatt (direkt eller indirekt) samarbete med dem ansträngningarna att få en fungerande centralmakt på plats, möjligheten att driva de demokratiska reformerna vidare och – inte minst – befolkningens förtroende för presidenten. Det som varit stabiliserande i ett kortare perspektiv – att inte stöta sig med någon – riskerar att få allvarliga konsekvenser för Afghanistans långsiktiga stabilitet och utveckling.
Upptakten till valen har också kantats av upptrappat våld i de södra, sydöstra och östra delarna av landet. Förutom attacker mot valarbetare och kandidater har en våg av mord på framför allt mullor som stödjer regeringen ägt rum. Även klanledare, domare, valarbetare och läkare har dödats i de senaste månadernas våldsvåg. Flera av dåden har talibanerna tagit på sig ansvaret för, i syfte att underminera regeringens legitimitet och sprida rädsla bland dess anhängare.
Men inte bara talibanerna har intresse av att störa den politiska processen. Många är de som tjänar på fortsatt kaos och laglöshet. Det må vara personer som är involverade i organiserad brottslighen och den omfattande narkotikahandeln eller regionala krigsherrar som inte vill se sin maktbas erodera. Mycket står på spel för lokala och regionala potentater, som genom valen är angelägna om att säkra sitt politiska inflytande. Men miljontals afghaner har trotsat hoten och våldet och engagerat sig i valen.
Bonn-processens snäva tidtabell för att hålla val har lett till fokus på att få valen, med dess tekniska och logistiska utmaningar, avklararade. Mycket kapacitetsbyggnad kvarstår. Det finns bland både väljare och kandidater en begränsad förståelse för vad de valda institutionernas roll är. Ett anmärkningsvärt exempel är att lagen som fastställer provinsrådens roll antogs först i slutet av augusti, tio dagar in i rovinsrådskandidaternas valkampanj och månader efter deras beslut att kandidera till dessa församlingar.
Arbetet med att bygga upp ”mjukvaran” kring det nya parlamentet – rekrytering av tjänstemän och tolkar, utformandet av regler och procedurer – går trögt. Väl valt kan det dröja åtskilliga månader innan det nya parlamentet kan sammanträda under ordnade former.
Det till synes givna svaret på frågan om vad man vill uppnå med valen är legitimitet. Ett fungerande parlament skulle kunna spela en viktig roll i att stabilisera Afghanistan genom att tillåta olika röster göra sig hörda i beslutfattningsprocessen. Det i sin tur skulle kunna bidra till att minska de etniska och regionala spänningar, främst mellan pashtuner och tadzjiker, som ännu består. Provinsråden skulle kunna bidra till en nödvändig maktdelning mellan centrum och provinserna.
Den politiska miljö som inramar valen väcker dock frågan huruvida de nya institutionerna kommer att bidra till ett mer demokratiskt Afghanistan och kan driva reformprocessen vidare.
Det är svårt att måla en bild av det politiska landskapet efter att resultaten kungörs någon gång under oktober månad. Det valsystem, SNTV, ”a single non-transferable vote”, som president Karzai har valt, bygger på att man väljer enskilda personer i stället för partier. SNTV-systemet gör det närmast omöjligt att prognostisera vilka som kommer att väljas in. Kandidaternas kampanjer har handlat om personlighet och nätverk snarare än om en politisk plattform. Det är svårt att veta om befolkningen upplever att de kan göra ett fritt val på valdagen.
Flera faktorer talar dock för en dyster målning. Lagen om provinsråden ger råden endast en samordnande och rådgivande roll, medan parlamentet riskerar att bli fyllt av ”fel” personer, splittrat och lamslaget. Bland de över 2 700 kandidaterna för parlamentet återfinns nästan varje namnkunnig afghansk krigsherre och knarkbaron. Konstitutionen föreskriver att endast personer dömda för krigsbrott kan utestängas från att kandidera, och blott ett fåtal har kunnat uteslutas av andra skäl. Det finns en risk att reformeringen av landet kommer att fortsätta motarbetas av krigsherrar och knarkkungar, förskansade i det nya parlamentet, som i demokratiseringen ser sin ställning och sina kriminella, ekonomiska intressen hotade.
Bristen på naturliga partiallianser i parlamentet riskerar resultera i ett fragmenterat parlament, där varje allians är ett mödosamt och instabilt bygge. Till parlamentets befogenheter hör bland annat att godkänna regeringen. Det finns därför farhågor om ett tillstånd av eviga förhandlingar om enskilda regeringsmedlemmar, något som effektivt riskerar att blockera också regeringens arbete. Med ett fragmenterat parlament samt provinsråd med endast en rådgivande funktion, riskerar den verkliga makten i landet fortsätta att finnas koncentrerad i president Karzais händer.
På plussidan finns att 26 procent av platserna är vikta för kvinnor. Med detta val kommer de afghanska kvinnorna på allvar ta steget in i det offentliga rummet, och woleshi jirga kommer att ha fler kvinnor än till exempel de franska och amerikanska parlamenten.
De år som gått sedan Bonn-avtalet har Afghanistan lyckats med att överlåta politisk makt från en övergångsregering till mer demokratisk valda och legitima politiska institutioner, en process som nu kröns med dessa val. Nästan oaktat hur valdagen förlöper är det en dag som förtjänar en plats i den afghanska historieboken. Men mycket arbete återstår. Om Afghanistan ska fortsätta ta sig fram längs demokratiseringens snåriga stig kommer en massiv insats behövas för att bygga upp kapaciteten av det nya parlamentet och dess folkvalda.
Det internationella samfundet kommer också att under år framöver behöva fortsätta att stödja – med morötter och piskor – det institutionsbyggande som ännu befinner sig i sin linda. Vad gäller en uppbyggnad av en rättsstat, institutionsbyggande, reform av statsförvaltningen, främjande av de mänskliga rättigheterna, kampen mot drogerna och den organiserade brottsligheten är Afghanistan i början av en mycket lång process. Så länge givarsamfundet står för över 90 procent av statsbudgeten och närmast ovillkorat stödjer Karzais politik, går vi inte utan skuld om projektet med att lyfta Afghanistan på fötter misslyckas.
