Den ene är en personifikation av arbetarklasshjälten. Den andre är universitetsutbildad, vältalig, konservativ och har ett namn som om det vore hämtat ur ”En förlorad värld”. De turades om att slå rekord på 800 och 1500 meter och vann varsin guldmedalj under Moskva-OS 1980. Dessa ”gladiatorer med tändsticksben” var hyllade i Storbritannien. Steven Ovett blev årets brittiske idrottsman 1978, Sebastian Coe vann utmärkelsen året därpå. Samtidigt som de båda medeldistanslöparna enade den brittiska nationen uppmärksammades deras olikheter i bakgrund och sätt att föra sig på. När de åren kring 1980 tävlade som intensivast ställdes gång efter annan frågan om man var en ”Smoothie Seb” eller en ”Rough Diamond Steven”. Kvinnor, hävdades det, ville gå i säng med den tuffe Steven Ovett men gifta sig med den elegante Sebastian Coe. Män tvekade om de ville bli en Coe, den gudabenådade och avundade talangen, eller en Ovett, som kämpat envist och frenetiskt för att nå toppen.
Sebastian Coe och Steven Ovett har fått förnyad aktualitet genom en film om deras kamp på och utanför löparbanorna med förmodad premiär i anslutning till invigningen av London-OS. Huvudpersonerna är alltjämt aktiva i idrottsrörelsen, men på olika sätt. Ovett har gjort sig ett namn som idrottskommentator i Australien dit han flyttade efter att löparkarriären tagit slut. Till skillnad från Coe har Ovett bestämt avböjt att medverka som filmisk rådgivare. Coe har som parlamentsledamot för Torypartiet inriktat sig på idrottsfrågor och har en nyckelposition i den stab som planerat årets OS.
Även i ett annat avseende har London-OS bidragit till att britterna har sökt sig tillbaka till åren kring 1980, närmare bestämt till succéfilmen ”Triumfens ögonblick”. Den skildrar några av de brittiska löparnas väg till olympiaden i Paris 1924, där de firade stora framgångar. I filmens centrum står Harold Abrahams, som vann guldmedaljen på 100 meter, och Eric Liddell, som svarade för motsvarande bedrift på 400 meter. Omarbetad till pjäs har ”Triumfens ögonblick” sedan premiären i maj på Hampstead Theatre i London hyllats av kritiker och publik. Bidragande till framgången är de stundande sommarspelen, ett samband som förstärkts av att salongen har gjorts om för att skapa illusionen av att publiken sitter i en idrottsarena. Samtidigt bidrar såväl film som pjäs till att skildra OS 1924 som ”en glädjerik kontrast till de moderna olympiaderna”, för att citera Sunday Times kritiker Christopher Hart. Kontrasten var även uppenbar i anslutning till filmens premiär 1981, året efter sommar-OS i Moskva som bojkottades av 65 länder i protest mot den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979.
Att ”Triumfens ögonblick” skulle bli en av modern brittisk films största framgångar var ingalunda givet. Filmvetaren James Chapman, som ingående skildrat tillkomsten och mottagandet av filmen i ”Past and present. National identity and the British historical film” (2005), betonar hur nära det var att den aldrig blev av. Den etablerade filmproducenten David Puttnam lanserade idén om att skildra de brittiska framgångarna vid OS 1924 i mitten av 70-talet, men finansieringsproblemen var så stora att han i stället försökte lansera den som en tv-serie. Inte heller detta koncept väckte någon större entusiasm. Till slut fick Puttnam två finansiärer. Det amerikanska filmbolaget 20th Century Fox ställde upp med halva filmens produktionsbudget mot att de fick distributionsrättigheterna utanför Nordamerika. Projektet fick även stöd av produktionsbolaget Allied Star, finansierat av den egyptiske anglofilen och miljardären Mohammed al Fayed och under ledning av dennes son Dodi, sedermera känd som prinsessan Dianas pojkvän och dödad i den bilolycka 1997 som också tog hennes liv.
Mottagandet av ”Triumfens ögonblick” var inledningsvis kluvet. Inför premiären fick den varmt stöd. Efter att den legendariske filmregissören Richard Attenborough sett en arbetskopia beskrev han filmen som ”magnifik” och förutspådde stora kritiker- och publikframgångar. Den visades vid Cannesfestivalen och utvaldes till en Royal Film Performance, vilket fick till följd att prinsessan Margaret och drottningmodern förgyllde galapremiären i London 30 mars 1981. När ”Triumfens ögonblick” gick upp på biograferna några dagar därefter var entusiasmen inte lika påtaglig. Från kritikerna kom både ros och ris. De största beundrarna bortsåg från att filmen finansierats av utländska investerare och betraktade den som ett uttryck för en ny brittisk filmvåg. Andra bedömare såg den i stället såg som ett steg bakåt. På motsvarande sätt bedömdes filmens ideologiska innehåll på diametralt olika sätt.
I flera brittiska städer visades den runt 20 veckor i sträck. Vid årets slut var ”Triumfens ögonblick” den tolfte mest sedda biograffilmen i Storbritannien. Den stora förändringen kom i kölvattnet på att den 1982 överraskande utsågs till bästa film vid Academy Awards. Denna och tre andra Oscarsstatyetter fick manusförfattaren Colin Welland att i sitt tacktal konstatera att ”the British are coming!”. Utmärkelserna gav filmen en skjuts i USA och resulterade i en brittisk nypremiär våren 1982, som fick extra bränsle av de patriotiska stämningar som väckts till liv av Falklandskriget. Mot slutet av april, när konflikten gått in i ett intensivt skede, rapporterade pressen att premiärminister Thatcher avsatt två timmar i sitt späckade schema för att se ”Triumfens ögonblick”. Den blev även en del i en kulturell brittisk offensiv som främst syftade till att stärka banden över Atlanten.
Liksom i ”Lawrence av Arabien”, David Leans storfilm från 1962, inleds ”Triumfens ögonblick” med en begravning där hyllningar av den avlidne blir utgångspunkten för tillbakablickar på fornstora dagar. I den senare förflyttas vi till avskedsceremonin för Harold Abrahams, som avled 1978. En vän och löparkollega deklarerar att nu är de få kvar av den ”handfull unga män med hoppet i hjärtat och vingar på våra hälar” som lät tala om sig under 1920-talet. Scenen övergår i en drömsk sekvens med slow motion-bilder på dessa löpare, klädda i oskuldens vita färg, som springer längs en strand till tonerna av Vangelis svävande synthesizermusik. Den efterföljande cricketmatchen i en balsal och återkommande betoningar av engelsk heder, ära och gentlemannaegenskaper kompletterade bilden.
Den föredömliga engelskheten förstärkts av den fiktive lord Andrew Lindsay, en karaktär som tillkommit efter att Douglas Lowe, den tredje brittiske guldmedaljören från Paris, tagit avstånd från hur han var tänkt att porträtteras i filmen. Lindsay tränar häck genom att en betjänt placerar champagneglas på häckarna. Om innehållet i glasen är kvar efter fullbordat lopp har träningen lyckats. Efter att ha vunnit silvermedaljen på 400 meter häck i Paris avstår han från sin plats på 400 meter slätt så att Liddell kan tävla i olympiaden. Dennes medverkan på 100 meter har omöjliggjorts av att kvalheatet avgörs på en söndag. Inför detta faktum väljer han att avstå från att springa den korta distansen, trots påtryckningar från den brittiska ledningen med prinsen av Wales i spetsen. Ytterligare en aspekt som förstärkte bilden av det goda England var framförandet av den välkända psalmen ”Jerusalem”. Psalmorden ”Bring me my chariot of fire” låg även till grund för filmens engelska titel, ”Chariots of fire”.
I mångas ögon blev ”Triumfens ögonblick” en sinnebild för en återgång till nationell stolthet efter årtionden av ekonomisk tillbakagång och nedmontering av det en gång så mäktiga brittiska imperiet. Betoningen av social mobilitet till följd av prestationer i stället för kontakter och släktskap samt individuella ambitioner snarare än kollektiv sammanhållning, bidrar till att förklara filmens framgångar i USA. Det var också budskap som stämde väl överens med den ideologiska nyorientering som skedde i Storbritannien under Margaret Thatchers ledning.
Men likaväl som det finns scener i ”Triumfens ögonblick” som inbjuder till patriotiska hyllningar, finns det inslag som pekar på motsatsen. Colin Welland var aktiv i Labourpartiet och hade tidigare samarbetat med den vänsterorienterade filmregissören Ken Loach. Wellands målsättning var att berättelsen om Harold Abrahams, son till en litauisk jude, och Eric Liddell, född i Orienten av skotska missionärer, skulle koncentreras kring frågor om social exkludering och klassprivilegier. Skildringen av antisemitismen vid universitetet i Cambridge, där Abrahams började studera juridik 1919, tonades visserligen ner under arbetets gång men kvarstod i ett flertal scener i slutversionen.
Till de mindre uppskattande sidorna av det brittiska samhället i ”Triumfens ögonblick” märks också kritiken av den brittiska nationalism som resulterat i krigshets och det förödande första världskriget. I kontrast till tillbakablickande, trångsynta nationalister på ledande befattningar framträder de principfasta särlingarna Liddell och Abrahams. Den förre vägleds av och propagerar för kristna värderingar. Abrahams finner styrka i sin kamp mot rasism. Det förenar honom med hans italiensk-arabiske tränare Sam Mussabini. I sin samtid var han synnerligen framgångsrik, men skattades lågt av etablissemanget på grund av sin etniska bakgrund och att han betraktades som professionell i en era då statusen som amatör hyllades. Det ideologiska släktskapet mellan honom och Abrahams inskärps efter Abrahams seger i 100-metersfinalen. Mussabini, som inte ser loppet men förstår att hans adept triumferat när han ser den brittiska flaggan vaja över stadion, sätter sig ner och mumlar ”Min son”. När de senare samma kväll firar segern enas de om att Abrahams vinst är ”en seger för de utstötta”.
Inför nypremiären av ”Triumfens ögonblick” i en påkostad nyutgåva på blu-ray finns det mycket som tyder på att de kritiska perspektiven sjunkit undan. Bidragande är att den romantiserade atmosfär som präglar filmens karakteristik av England, Skottland och idrotten av i går. När löparna springer är det genomgående i estetiserade slow motion-sekvenser. Deras ”civila” liv utspelas mot bakgrund av Cambridges tinnar och torn respektive andäktigt vackra skotska dalgångar. Väl i Paris har skotten Liddell inga svårigheter att tona ned sitt skotska påbrå till förmån för brittiskt Union Jack-hyllande. Visserligen håller Abrahams fast vid sin kritiska hållning ända fram till segerfirandet, men dessförinnan har han understrukit sin engelskhet, förstärkt i ord och bild när han på universitetsscenen framför ”For he is an Englishman” ur Gilbert & Sullivan-operetten HMS Pinafore.
Förvisso är ”Triumfens ögonblick” en film om två outsiders, men i grunden handlar den om tillhörighet, såväl till ett lag som till nationen. I ljuset av detta är det inte förvånande att Sebastian Coe och andra OS-rusiga britter har tagit den till sina hjärtan.
