En av efterkrigstidens mest kända katastrofberättelser inleds med att huvudpersonen vaknar efter en ögonoperation på ett sjukhus i London, bara för att upptäcka att resten av världen blivit blind. Inom kort, efter att ha sett hur paniken sprider sig på gatorna, inser han att hela vår civilisation riskerar att gå under, och att världen hotar att tas över av ett slags köttätande växter.

Berättelsen ifråga är förstås ”The day of the Triffids” (1951), en roman som gjorde omedelbar succé i sin samtid, som lanserade författarnamnet John Wyndham, och som sedan dess utkommit i otaliga nya utgåvor och översättningar (på svenska utkom den redan 1953, som ”Triffidernas uppror”). Romanen har dessutom filmatiserats tre gånger, den senaste som en del av fjolårets julunderhållning på BBC (med komikern Eddie Izzard i en av rollerna).


John Wyndham hette egentligen John Wyndham Parkes Lucas Beynon Harris och skulle under 50-talet bli ett av sf-genrens mest lästa men också mest hemlighetsfulla namn, med en publik som sträckte sig långt bortom genrens inbitna läsare. Trots att romanen om triffiderna av många uppfattades som hans debut hade han, under andra kombinationer av sina många namn, skrivit både deckare och science fiction för den amerikanska marknaden sedan 30-talet. Efter kriget, där han deltog på den europeiska västfronten, återkom han dock till sitt författarskap med ett större allvar, och med ett starkt intresse för bland annat evolution, samhälleliga förändringar och mänskliga reaktioner på olika undantagstillstånd. Det främsta exemplet på allt detta är kanske just ”Triffidernas uppror”, som också bär omisskännliga spår av blitzen och ett London i kaos. Även om romanen snabbt följdes av andra minor classics från 50-talet som ”The Kraken wakes”, ”The Chrysalids” och ”The Midwich Cuckoos” (samtliga fortfarande i tryck) har den oftast setts som helt fristående. Vad man inte vetat är att Wyndham parallellt med den skrev en annan roman, som av olika skäl refuserades av samtidens förläggare, men som nyligen hittats i hans kvarlåtenskap och givits ut.


Romanen heter ”Plan for chaos”, och utkom först i en begränsad akademisk utgåva på Liverpool University Press år 2009 (redigerad av David Ketterer och Andy Sawyer, som haft tillgång till ett par manuskript bevarade på University of Liverpool), som förra året följdes av en massmarknadsutgåva på Penguin. Tidigare hade bara ett litet antal släktingar, litterära agenter, förläggare och forskare över huvud taget känt till romanens existens.

Som fallet brukar vara med mytomspunna, nyupptäckta manuskript av kanoniserade författare når de sällan upp till de upptrissade förväntningarna. ”Plan for chaos” är inte heller något bortglömt mästerverk, vilket torde bli uppenbart redan efter en kort sammanfattning av den lika snåriga som besynnerliga intrigen: Johnny Farthing, amerikansk pressfotograf med både brittiskt och skandinaviskt påbrå, upptäcker en dag av en slump att en rad blonda kvinnor som begått mystiska självmord på olika håll i världen kan ha blivit mördade – och att de dessutom alla är kusligt lika hans kusin och fästmö Freda. Inte helt oväntat försvinner snart Freda, och Johnny kommer ett nätverk av tysktalande agenter på spåren, agenter som till råga på allt ser ut att vara kopior av honom. Det ena leder till det andra, och inom kort sitter han i ett flygande tefat på väg till en hemlig kärnvapenbas i vad som verkar vara den sydamerikanska djungeln, där hans sedan länge försvunna moster Marta planerar världsherravälde med hjälp av en armé av klonade nazister som alla ser ut som Johnny eller Freda.


Det hela framstår kanske som en lätt bisarr soppa av populärlitterära klichéer: försvunna släktingar, hemliga dubbelgångare (i massupplaga, dessutom), flygande tefat, mystiska underjordiska baser och klonade nazister. Intrycket mildras dock något när man inser att romanen skrevs redan 1948–51, det vill säga flera år före Ian Flemings genombrott och mer än 25 år före Ira Levins kusligt besläktade ”Pojkarna från Brasilien” (1976), i vilken nazister i Sydamerika framställer kloner av Adolf Hitler. Romanen är rentav mycket tidig med att diskutera kloning av människor – en av få föregångare var Aldous Huxley – men också med att skildra överlevande nazister, liksom flygande tefat (begreppet myntades först 1947).

Wyndhams bortglömda roman låg alltså långt före sin tid, och hade den publicerats i början av 50-talet hade den antagligen blivit något av en mindre klassiker inom genren. Till den röriga och osannolika intrigen kommer dock också en aningen apart genreblandning. Medan romanen till största delen påminner om en hårdkokt deckare, thriller, spionroman och science fiction (den utspelas i början av 1970-talet), händer det ibland att den tappar tråden och förbyts i en förväxlingskomedi, fars eller satir – när den inte uppvisar enstaka, malplacerade glimtar av grekisk tragedi.


Men märkligt nog lyckas Wyndham även i denna röra med sitt sedvanliga konststycke att frammana en jordnära, kanske typiskt brittisk realism mitt i det till synes absurda. Till skillnad från många av de samtida amerikanska sf-författarna är Wyndham mer intresserad av enskilda individers upplevelser och känslor än av färgsprakande effekter. I stället för en detaljerad skildring av exempelvis de flygande tefatens utseende och allehanda tekniska finesser ägnar han en halv sida åt att låta berättaren gnälla över det plågsamma, genomträngande vinandet från dess motorer. De flygande tefaten har här ett rent jordiskt ursprung; tyska forskare lär för övrigt ha varit i färd med att experimentera med runda flygfarkoster mot slutet av kriget.

I skarp kontrast till sina kollegor på andra sidan Atlanten är också de klassiska könsrollerna närmast inverterade – i de flesta av Wyndhams verk dyker det upp intelligenta, handlingskraftiga kvinnor, medan männen ofta är tafatta medelmåttor. Detta blir sällan lika tydligt som i ”Plan for chaos”. Förutom att de framtida nazisterna skapat ett underjordiskt matriarkat, där männen mest fungerar som ett slags arbetsbin, är protagonisten exceptionellt passiv, klumpig och trögtänkt.


Som om inte detta vore nog diskuteras i slutet av romanen hur mänsklig kloning skulle kunna möjliggöra fortplantning helt utan män, något som av Johnny Farthing utmålas som ett större hot mot vår civilisation än till och med kärnvapnen. Romanen hette i ett tidigare skede dessutom ”Fury of creation”, ett Shawcitat som i romanen syftar på kvinnlig massfortplantning. Detta är för övrigt en tanke som Wyndham skulle utveckla i en av sina mest kända noveller, den protofeministiska ”Consider her ways” (1956), som skildrar ett framtida samhälle där männen dött ut av ett virus. I likhet med många av Wyndhams berättelser finns i denna en mycket ambivalent inställning till det kvinnliga, och det är oklart om den framtid som utmålas är önskvärd eller inte – å ena sidan kan samhället tyckas något sterilt och känslokallt, å andra sidan slipper kvinnorna vara evigt konsumerande hemmafruar, fjättrade vid äktenskap och ouppnåeliga romantiska drömmar.


Förutom till ”Consider her ways” finns också flera kopplingar till den roman som skrevs parallellt med ”Plan for chaos”: i sin långa och mycket noggranna redogörelse för textens historia (tillgänglig på sfhubbub.blogspot.com) argumenterar David Ketterer för att romanen bör ses som en så kallad prequel som föregår ”Triffidernas uppror”, och att det i själva verket var nazisterna i ”Plan for chaos” som låg bakom både triffiderna och de satellitvapen som i romanen om triffiderna möjligen lett till att större delen av mänskligheten blivit blind. Detta skulle också innebära ett helt nytt sätt att betrakta Wyndhams klassiska roman – att de katastrofer som drabbar mänskligheten inte bara rent symboliskt utgörs av andra världskriget, utan att de även i fiktionsvärlden rent faktiskt orsakats av nazisterna. Lämpligt nog utspelar de sig bägge på 1970-talet, och innehåller flera gemensamma teman, inte minst att de – långt före sin tid – varnar för konsekvenserna av genmanipulation.


Som roman betraktad har ”Plan for chaos” flera avgörande brister, och kan svårligen mäta sig med Wyndhams senare produktion. Mottagandet i den brittiska pressen blev också mycket blandat – längst gick nog sf-författaren M John Harrison, som i The Guardian beskrev romanen som ”en nästan oläslig bok”. Och visst är dess tillkortakommanden lätta att peka på. Läst med kritisk blick framstår den första tredjedelen av romanen som ett misslyckat försök att skriva en hårdkokt deckare, av någon som inte riktigt kan få till den amerikanska stilen, och som dessutom inte vågar ta genren på allvar (vilket är synd på den då högst originella idén med mördade kloner; man kan inte låta bli att fundera på vad en författare som Philip K Dick hade kunnat göra med upplägget). Möjligen var det också denna första del –men också det faktum att nazister inte var i ropet ännu – som gjorde att Wyndhams förläggare i både USA och Storbritannien tackade nej till utgivning. Till detta kommer nog också att huvudpersonen med sin brokiga bakgrund inte kändes helt övertygande som vare sig amerikan eller engelsman.


Romanen är dock intressant på många sätt, och det är lätt att försvara beslutet att nu ge ut den. Till att börja med är ”Plan for chaos” fascinerande för att den är så pass tidig med flera idéer som skulle bli allmängods först under senare delen av 1900-talet – från kloning, flygande tefat och nazister till kärnvapen, bestyckade satelliter, radarosynlighet och terrorism (i förbigående hinner den rentav med att kritisera tortyr som pålitlig förhörsteknik). Man bör minnas att när romanen påbörjades var det bara några få år sedan Tredje riket fallit, de första atombomberna släppts, och den första UFO-observationen rapporterats. Hade romanen skrivits i dag hade den antagligen handlat om talibaner, sociala medier och nanoteknik.

För en svensk läsare är det måhända också intressant att romanen har så många kopplingar hit, inte minst att huvudpersonerna har svenskt påbrå – släkten kommer från Norrköping. Och trots att deras moster Marta (eller Gerda Daele, som hon byter namn till när hon som en politikens Zarah Leander nästlar sig in i Tredje rikets maktelit) är övertygad om sin rena ariska härkomst visar det sig snart att också hon, och därmed även hennes armé av kloner, inte är tysk, utan svensk! Det finns dock flera smärre missförstånd när det gäller det skandinaviska: när Johnny och Freda sätter sig för att dela på ett smörgåsbord (!) och skålar med akvavit säger de glatt ”sköld!”, och Johnnys mor påstås komma från ”Göttland”.


Allra störst värde har romanen emellertid för de läsare som redan är insatta i John Wyndhams verk, och som här får en unik inblick i ett viktigt författarskap i vardande. Det är trots allt inte särskilt ofta man får tillgång till en tidigare okänd roman skriven av en författare just på gränsen till sitt genombrott, fortfarande i kamp med att hitta en egen stil och ton. Som framgått återfinns också flera av Wyndhams viktiga teman redan i denna tidiga roman, som på så vis kastar nytt ljus över ett av den brittiska efterkrigstidens kanske egensinniga och originella författarskap.