Att Iliaden, Rolandssången, de isländska ättesagorna och många andra äldre litteraturverk bygger på muntlig tradition är en allmänt erkänd sanning. Men hur kan vi konstatera denna traditions närvaro i texten? Och hur stor är dess betydelse jämfört med det litterära nyskapande som inträffade när muntligt berättande omformades till skrift? Går det över huvud taget att separera det muntliga från det skriftliga i det fullbordade litteraturverket?
Om dessa problem har litteraturhistorikerna tvistat i århundraden, och oenigheten är fortfarande stor. I diskussionen om islänningasagorna (”ättesagorna”), som nedskrevs på 1200-talet men handlar om släktfejder på vikingatiden, det vill säga minst 200 år tidigare, har det länge funnits två skilda läger med var sin teori. Enligt ”friprosateorin” – som var särskilt dominerande i Tyskland fram till andra världskrigets slut – uppstod sagorna redan på vikingatiden och bevarades som muntliga berättelser, förmedlade från generation till generation inom vissa familjer ända fram till 1200-talet, då de nedtecknades av skrivare som i stort sett var oberörda av litterära inflytanden utifrån. Enligt ”bokprosateorin” – som dominerat på Island och i Skandinavien under decennierna efter andra världskriget – skapades däremot dessa sagor först vid nedskriften, om än på grundlag av äldre muntlig tradition, av litterärt skolade medeltidsförfattare som exempelvis Snorre Sturlasson (död 1241).
Under de senaste decennierna har debatten komplicerats av ytterligare nya teorier, häribland den av amerikanerna Milman Parry och Albert Lord lanserade the oral-formulaic theory, som gör gällande att episka sånger och muntliga berättelser nyskapas under själva framförandet av traditionsbärare med inlärd förmåga att snabbt improvisera en text på grundval av episka formler, typscener och stereotypa handlingsmönster. Den muntliga traditionen har därmed på nytt kommit i fokus bland sagaforskarna men uppfattad på helt annat sätt än i friprosateorin: inte som förmedlare av slutgiltigt utformade sagatexter utan som ett förråd av narrativa mönster och formelartade byggstenar, tillgängligt för kreativa berättare att fritt förfoga över vid mötet med publiken.
Samtidigt har de senare årens alltmer internationellt orienterade forskning också påvisat att de skrivna sagorna lånat åtskilligt, både i stort och smått, från utländska riddarromaner, krönikor, helgonlegender och annan medeltidslitteratur, oftast förmedlad via Norge från den europeiska kontinenten och de brittiska öarna.
En djärv ung isländsk litteraturforskare med det klassiska hjältenamnet Gísli Sigurfisson har nu disputerat på en 384 sidor tjock avhandling där han lanserat nya metoder för att komma till rätta med islänningasagornas muntliga källor. Avhandlingen heter Túlkun Íslendingasagna í ljósi munnlegrar heffidar (”Tolkning av islänningasagor i ljuset av muntlig tradition”) och kan beställas från Stofnun Árna Magnússonar vid Islands universitet i Reykjavik. Gísli Sigurfisson rör sig med en stridspilots dristighet över ett mycket stort problemfält och bjuder sina läsare ett brokigt lapptäcke av högst olikartade studier, varav några är både nyskapande och övertygande, medan andra är tämligen diskutabla men inte desto mindre stimulerande att ta del av. Jag skall här bara ta upp några av denna avhandlings viktigaste inslag, som synes mig värda att uppmärksammas också utanför Island.
Inledningsvis avfärdar Gísli Sigurfisson ett par metoder som han menar inte går att använda för att fastställa sagatextens muntlighet. En av dem är Parrys och Lords metod att räkna episka formler och andra återkommande berättartekniska drag i framställningen, till exempel fraser av typen ”X hette en man, son till Y”, ”han var storväxt och stark”, ”det hände en gång” eller ”X är nu ute ur sagan.” Ty som flera kritiker av the oral-formulaic theory tidigare påpekat, behöver sådana formler inte ha sitt ursprung i någon äkta muntlig tradition utan kan lika gärna användas som ett litterärt grepp av en skrivande författare för att ge intryck av muntlighet. Inte heller vill Gísli Sigurfisson fästa något större avseende vid direkta hänvisningar till muntlig tradition av typen ”det har sagts”, ”det har berättats i trakten” eller ”några har sagt detta, medan andra har sagt detta”, eftersom sådana hänvisningar inte behöver ha någon förankring i verkligheten. I stället vill han jämföra vad flera sagor berättar om samma nyckelpersoner eller samma händelser, dels för att se i vilken grad som berättelserna överensstämmer, dels också för att se hur mycket förkunskaper som sagaberättarna förutsätter hos sin publik när det gäller de omtalade personerna eller händelserna.
Han har koncentrerat sig på de så kallade Östfjordssagorna, en grupp islänningasagor som alla utspelar sig på östra Island vid ungefär samma tid på 900-talet och början av 1000-talet. Delvis handlar de också om samma storbondesläkter, samma individer och samma händelser, men huvudintrig och händelseförlopp skiljer sig ändå starkt från saga till saga. En person som är hjälte i den ena sagan figurerar ibland bara som biperson i den andra eller vice versa. Konflikter som skildras ur den ena partens synvinkel i saga A skildras ur den andra partens synvinkel i saga B, och så vidare.
Denna blandning av likheter och olikheter mellan de olika Östfjordssagorna kan i princip förklaras på två olika vis. Antingen har sagorna uppstått ur samma muntliga tradition som tolkats på skilda sätt av olika berättare. Eller också får man – som flertalet anhängare av den isländska bokprosaskolan faktiskt gjort – tänka sig att sagaskrivarna har påverkat varandra och inspirerat sina författarkolleger till nya versioner och tolkningar, ungefär som när Shakespeares ”Hamlet” inspirerade Tom Stoppard att berätta samma historia på nytt men inte med Hamlet utan med Rosencrantz och Guildenstern i huvudrollerna. Den senare förklaringsmodellen bör enligt Gísli Sigurfisson accepteras i de fall då man finner otvetydiga tecken på direkt litterärt inflytande i form av ordagranna citat eller någon annan form av verbal överensstämmelse. Den förra förklaringsmodellen bör i stället föredragas i de fall då inga sådana tecken föreligger men skillnaden mellan olika berättarvarianter är stor och berättaren dessutom synes förutsätta att publiken känner till vissa händelser och figurer som inte tidigare presenterats i texten.
Om det exempelvis står i texten ”Vid den här tiden bodde Bjarne på Hov” – utan att vare sig Bjarne eller Hov dessförinnan omtalats – verkar det ganska sannolikt att Bjarne är en känd figur i traktens muntliga tradition. Sannolikheten ökar om man dessutom finner att samme Bjarne också dyker upp i en rad andra sagatexter som inte kan påvisas ha något litterärt samband med varann. Skiljer sig uppgifterna om Bjarne från saga till saga, är detta snarast ett vittnesbörd om att han varit en i bygden omtalad figur, som uppfattats på skilda vis av olika traditionsbärare. Om Bjarne däremot skildras på exakt samma sätt med identiska formuleringar i två olika sagor, verkar det mer sannolikt att något slags litterär influens mellan texterna föreligger.
Så långt verkar Gísli Sigurfisson resonemang mycket rimligt. Man känner sig också rätt övertygad av den slutsats som resonemanget leder till, nämligen att Östfjordsagorna endast undantagsvis och i begränsad utsträckning påverkat varandra litterärt men däremot till stor del bygger på en gemensam muntlig tradition från den trakt som berättelserna handlar om. Ändå kvarstår hos läsaren en del skepsis som bland annat har att göra med Gísli Sigurfisson användning av begreppet ”immanent saga.”
Detta begrepp, som lånats från den amerikanska forskaren Carol Clover, spelar en nyckelroll i hans jämförande sagastudier. En ”immanent” saga är en saga som aldrig existerat i skrift och kanske heller inte som muntlig text men ändå förutsättes vara bekant för publiken som en möjlig berättelse, något man känner till och skulle kunna säga mer om fast man inte bryr sig om att göra det i just detta sammanhang. Berättaren kan exempelvis hänvisa i förbigående till andra stordåd som någon av hjältarna utfört men som ligger utanför den förhandenvarande berättelsen. Eller han kan välja att förbigå viktiga händelser som förutsättes vara allmänt bekanta. När Gísli Sigurfisson träffar på något sådant i sina sagatexter, drar han slutsatsen att det måste finnas en muntlig tradition som den ”immanenta” berättelsen på något sätt befinner sig i.
Men måste man verkligen dra den slutsatsen? Också i rent litterära texter, som utformats vid skrivbordet av moderna författare, kan det ju finnas hänvisningar till sådana ”immanenta” berättelser. En del rör verkliga, historiska händelser som läsaren förväntas känna till, exempelvis Förintelsen eller Olof Palmes död. I andra fall är de ”immanenta” berättelserna fiktiva som i Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, där det finns hänvisningar till detektivgåtor som den store detektiven påstås ha löst i det förflutna, fast någon berättelse härom aldrig nedskrivits av Doktor Watson och inte heller, såvitt man vet, av Conan Doyle. Dessa hänvisningar pekar utanför den skrivna texten och fungerar som ett sätt att reta publikens nyfikenhet, men de utgör knappast något bevis för att berättelserna faktiskt existerat i muntlig tradition. Detsamma gäller en del motsvarande hänvisningar till vissa sagahjältars antydda men i texten aldrig explicit skildrade bravader i det förflutna. Man behöver alltså inte nödvändigtvis uppfatta sådant som belägg för att bravaderna var kända av publiken.
Ibland brister det också betänkligt i Gísli Sigurfisson källkritik. Sedan han i ett annat av avhandlingens kapitel jämfört de båda sagorna om Leif Erikssons och andra vikingars färder till Vinland, menar han sig sålunda kunna dra slutsatsen att de nedskrivits helt oberoende av varandra från muntlig tradition. Detta skulle i sin tur innebära, menar Gísli Sigurfisson, att vi i stort sett kan lita på sagornas uppgifter när de är samstämmiga och inte direkt motsäges av arkeologiska vittnesbörd eller geografiska fakta. Men någon sådan slutsats går givetvis inte att dra. Också rena myter kan ju bevaras i ”samstämmiga” muntliga traditioner under lång tid utan att återspegla någon verklighet. Det finns dessutom inslag i båda Vinlandssagorna som tydligt visar att de tillkommit mycket sent under kristet inflytande.
I båda sagorna berättas sålunda att den mest berömda kvinnliga Vinlandsresenären, Gudrid, blev spådd att tre av hennes ättlingar skulle bli framstående biskopar på Island under 1100-talet, det vill säga cirka 150 år senare. Rimligtvis kan denna uppgift om Gudrids ättlingar – förmedlad i en retorisk predikostil som ligger fjärran från sagastilen – inte ha kommit in i traditionen förrän strax innan sagorna skrevs ned på 1200-talet. Och i så fall kan åtskilligt annat i sagorna också ha kommit in vid denna sena tidpunkt. Man kan därför inte – som Gísli Sigurfisson faktiskt gör – använda sagornas vittnesbörd för att dra slutsatser om var någonstans på Nordamerikas kust Leif Eriksson och hans följeslagare slog sig ner och fann vindruvor med mera dylikt. Den typen av spekulativa resonemang, baserade på högst osäkra antaganden, är kanske spännande att följa för en viss typ av amerikanska vikingaentusiaster, men de hör definitivt inte hemma i modern forskning. Ty oavsett hur mycket muntlig tradition som ligger bakom de isländska sagorna, är och förblir de otillförlitliga som historiska källor, eftersom tidsavståndet till det som berättas är alltför stort.
Trots dessa invändningar menar jag att Gísli Sigurfisson har skrivit en högst läsvärd avhandling, som på flera punkter förnyat sagaforskningen. Hans metod att jämföra flera sagor om samma personer och händelser kommer säkert att visa sig nyttig i framtida sagaforskning, liksom också hans användning av begreppet ”immanent saga”, även om detta begrepp nog måste preciseras bättre. Till Gísli Sigurfissons förtjänster hör också att han ingalunda förnekar att sagorna vid nedskrivningen bearbetades litterärt och därvid upptog åtskilligt nytt från den europeiska medeltidslitteraturen, även om detta inte står i fokus för hans egen undersökning. Han vill alltså inte hävda – som en del äldre anhängare av friprosateorin – att islänningasagan är en rent muntlig traditionstext, bara att den har ett rikt tillflöde av muntliga källor. På den punkten övertygar han sina läsare.
