När jag tränade aikido i Japan fick vi ibland hålla till i ett litet buddistiskt tempel ute vid Stillahavskusten. Vi lyfte bort skjutdörrarna av papper spänt över träramar, som samtidigt tjänade som rumsavdelare, och övade i havsbrisen på stråmattorna framför altaret. När vi skulle lägga oss satte vi tillbaka väggarna och bredde ut våra sovmadrasser. Det enda som krävdes av oss var att vi steg upp i gryningen och följde prästen till ett sidotempel där hon entonigt hälsade morgonen och Buddha. Ja, prästen var en kvinna. En överraskning, för man tyckte man hade hört att buddismen var diskriminerande mot kvinnor.
Men för ett sådant här litet tempel, en filial till ett större i Tokyo, ansågs huvudsaken vara att det fortlevde och att prästens änka fick bo kvar. Alltså tjänade hon som präst.
Buddismen i Japan influerades på 700-talet kraftigt av konfucianismen med dess stående maning till kvinnor att underordna sig sin far, sin make och sin bror. Kvinnans frälsning ansågs vara möjlig enbart om hon levde så rättrådigt att hon återföddes till man i nästa inkarnation. Nyligen har dock en teori framförts som går ut på att den inställningen till kvinnor grundar sig på ett urgammalt misstag i översättningen av buddistiska skrifter från sanskrit till kinesiska.
Buddismens historia i Japan visar att kvinnor redan på ett tidigt stadium var mycket aktiva inom den nya religionen. Buddismen infördes trots religiöst och politiskt motstånd på 500-talet med förhoppningen att den skulle stärka den framväxande staten, skydda den från onda makter och bidra till den civiliserande utveckling med kinesiska förebilder som sedan också följde. Krönikan ”Nihon shoki” från år 720 berättar om Zenshin, dotter till den berömde skulptören Shiba Tatto.
Tillsammans med två andra kvinnor begav hon sig på 500-talet till sin fars hemland på koreanska halvön för att bli vigd till nunna. Det var via Korea som buddismen kommit till Japan, och när de tre återvänt ägnade de sig åt att undervisa andra kvinnor. I mitten på 600-talet fanns det 569 nunnor (och 816 munkar) i landet.
Det religiösa arbetet stöddes av modern till Shotoku Taishi (ca 573–622), den statsman som kallas japansk historias främste. Anahobe no Hashihitos entusiasm för den nya religionen ledde med tiden till ett nätverk av statsunderstödda buddistiska kloster, och i sitt residens sägs hon ha grundat templet Chuguji. På liknande sätt grundade den regerande kejsarinnan Komyo också ett tempel i sitt residens, Hokkeji. Hon fortsatte sin företrädares och make Shomus projekt med att skapa tempel och kloster över hela landet, kokubunji .
Dessa kvinnor har nu blivit aktuella i samband med en mycket uppmärksammad utställning som hållits i sommar på Tokyo Geijitsu Daigaku, Tokyo konstuniversitet, om amamonzeki , kejserliga nunnekloster. Utställningen och den omfattande katalogen Amamonzeki – A Hidden Heritage. Treasures of the Japanese Imperial Convents (The University Art Museum, Tokyo University of the Arts) är ett resultat av tre decenniers arbete av japanska och amerikanska forskare. En praktiskt taget okänd värld fylld av historia, religion och kultur öppnar sig också för japaner.
Initiativet kom från Barbara Ruch, professor emerita på Medieval Japanese Studies Institute vid Columbia University i New York. Av en händelse fick hon se ett porträtt av en framstående zenmästare och insåg plötsligt att det inte föreställde en man utan en kvinna, abbedissan Mugai Nyodai. Eftersom buddistiska munkar och nunnor rakar sina huvuden, en gripande och livsavgörande ceremoni, är det svårare än man kan tro att avgöra vilket kön de tillhör.
Mugai Nyodai var en av de högst rankade zenmästarna i 1200-talets Kyoto. På porträttet är hon helt kalrakad med smala ögonbryn över en lugn blick. De röda läpparna är beslutsamt slutna. Hon ser bestämd men vänlig ut. Hennes händer är långa och smala och bakom hennes axel tittar en duva fram. När hon redan som flicka nådde upplysning sägs hon ha skrivit: ”När hinkens botten faller ur/ kan den varken/ hålla vatten/ eller hysa månen.”
Mugai Nyodai tjänade som abbedissa för ett av de många tempel som var tätt förbundna med kejsarfamiljen, shogun-ätter och andra adelssläkter. Det var fullständigt accepterat att dessa män hade många konkubiner och resultatet blev att de också hade många barn, ibland ett femtiotal. För alla skulle det sörjas. Därför placerades många döttrar – men också en del söner – i buddistiska tempel. I modern tid har de nunnekloster som blev resultatet börjat kallas amamonzeki. Till skillnad från andra tempel som ofta står öppna för besökare och turister, är de amamonzeki som fortfarande finns kvar stängda för allmänheten. Därför har deras historia och liv helt enkelt inte uppmärksammats.
En annan orsak är att de inte längre har samma ställning. Japans adel avskaffades efter andra världskriget, men redan 1871 upphörde klostren att vara kejserliga och de flesta nunnor av börd tvingades återvända till det världsliga. Under kejsar Meijis regim skildes nämligen buddismen både från sin ibland symbiotiska relation med shinto-tron och från staten.
Till exempel hade kejsarna tidigare på ett för oss förvirrande sätt i mer än tusen år både varit shinto-trons främsta, eftersom de enligt denna tro är direkt nedstigna från Solgudinnan, och buddister som med sitt handlande och sina förböner skulle förmå Buddha att skydda riket. Ofta blev de också munkar, åtminstone efter abdikering.
Men klostren i sig har levt kvar, om än under finansiella umbäranden eftersom de inte längre haft kejserligt understöd. En del av deras klenoder måste säljas och de nunnor som stannat fick bland annat ge lektioner i blomsterarrangemang och teceremoni för att livnära sig. Idag finns 13 av de ursprungligen 30 kloster som en gång hade benämningen kejserliga kvar.
Flera gånger tidigare hade klostren varit utsatta. På 800-talet fick kvinnor inte alls bli nunnor eftersom de ansågs orena. Det hindrade inte högvälborna damer med tillgångar att skapa sina egna religiösa tillflyktsorter, där de till och med designade egna frisyrer som alternativ till rakade hjässor. Samtidigt förändrades deras religion till att bli mer inriktad på personlig frälsning istället för förböner för andra.
I klassisk litteratur finner man många bevis för denna längtan efter tro och tröst. En kvinna som vi bara känner som Takasues dotter skrev i sin dagbok från 1100-talet hur hon som ung visserligen bara bad Kannon, barmhärtighetens inkarnation av Buddha, om romanen ”Berättelsen om Genji”. Men när hon blev äldre tog hon religionen på stort allvar och begav sig på pilgrimsresor, en del underbara, en del svåra, ”men jag fann stor tröst i dem alla.” En annan adelskvinna och tidigare älskarinna till en ex-kejsare, Fru Nijo, skrev utförligt om sina vandringar som nunna på 1200-talet.
Vid det laget hade buddismen fått ett uppsving bland annat genom att zen introducerats från Kina. Kloster som förstörts i krig och oroligheter återuppbyggdes också. En av flera djupt religiösa men samtidigt mycket företagsamma kvinnor som fermt drev sådana projekt var abbedissan Shinnyo. Hon vördas än i dag för att ha återupprättat det äldsta nunneklostret, Chuguji.
Nunnor som Shinnyo blev själva ikoner för kommande släkten. Porträtten av dem är både kultföremål och konstföremål, ibland målade som självporträtt, ibland efter deras död inför minneshögtider som hålls i kloster där de varit verksamma.
Det religiösa livet i klostren upptogs till stor del med studier av buddistiska texter, som var skrivna på kinesiska, med meditation, reciterande och kopierande av sutror, heliga texter, men också med undervisning och inte minst med skapande. Skapandet var mångsidigt och bestod både av föremål för religiöst bruk och så till synes lättsinniga tidsfördriv som kort till olika sorters spel.
De religiösa föremålen avslöjar att många nunnor var konstnärer inom så olika fält som mandalor, konsthantverk och waka-diktning. De kom från samhällskretsar där man inte bara hyllade intresse för olika konstformer utan hade krav på sig att kunna utöva dem. Att skriva en dikt var till exempel inte nog, bedömningen omfattade kalligrafin och valet och utformningen av papperet. De måste också behärska kinesiska för att kunna läsa buddistiska texter.
Nunnorna behöll i själva verket ofta så starka band till sin högreståndsmiljö att de inrättade tempel inom sina egna residens. Klostren tjänade inte enbart som en religiös plats utan också som kulturella salonger. Inredningen kunde vara luxuös med väggmålningar i bladguld och inredda med föremål som var gåvor från kejsare och hov, unika nu när palatsen för länge sedan jämnats med marken.
Intresset för litteratur var också intensivt. Snart sagt alla kloster har till exempel handskrivna kopior av ”Berättelsen om Genji”, ibland kallad världens första roman, från 1000-talet. Ett annat exempel är en dagboksanteckning från 1523 som berättar hur abbedissan och nunnorna i Daijin-klostret fått en tvåhundraårig bildrulle med en mirakelberättelse och nu förväntansfullt samlades för att läsa den tillsammans.
Klostren har omfattande boksamlingar av allt från sutror till kinesisk och japansk dikt och berättelser av världslig art. De fungerade som lånebibliotek redan på 1200-talet. Nationalpoeten Fujiwara no Tameie vände sig till exempel då till klostret Hokkeji när han behövde få romanen om Genji kopierad och kom på det viset i kontakt med nunnan Abutsu-ni, något oväntad expert på denna vemodiga Don Juan-berättelse. I våra dagar har nunnan Setouchi Jakucho ”översatt” Genji till lättförståelig japanska.
Eftersom nunnorna ofta placerades i kloster redan som små flickor, finns det också dockor där. En forskare talar rentav om ”dockkultur”. Pappa kejsaren skickade i många fall dockor till sina älskade men övertaliga döttrar, som ibland lovats till Buddha redan som spädbarn. 1833 fick en tioårig prinsessa i ett kloster smittkoppor och överöstes med dockor i röda kläder eftersom rött ansågs hjälpa mot just den sjukdomen. En berömd docka tillhörande en historisk abbedissa heter Banzei-san och har lika många fina kläder och tillhörigheter som Barbie. Dockorna tjänade som leksaker för de små flickorna i templen och kanske substitut för barn när nunnorna blev vuxna.
Det finns andra nunnekloster än de tidigare kejserliga, till exempel sådana där misshandlade kvinnor, änkor och föräldralösa flickor genom århundradena kunnat ta sin tillflykt. Amamonzeki utgör ytterligare en del av Japans i alla avseenden rika och ofta okända historia.
