Den klassiska kapitalismen, det vill säga det samhällssystem som växte fram och fick sin mera definitiva form i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ådrog sig sin samtids kritik därför att det tycktes förflyktiga alla fasta värden och bryta ned all den på erfarenhet uppbyggda tradition som skapade social stabilitet. Ett omsorgsfullt historiskt studium av denna epok visar att även om sådana tendenser kunde spåras var de inte så dominerande som samtiden ville tro. I själva verket fanns det i denna klassiska kapitalism likväl ett utrymme för tradition och stabilitets- skapande politik.

Dåtidens entreprenörer kunde vara hänsynslösa exploatörer som drev människor ut i den yttersta fattigdomens förtvivlan, som inte tvekade att utnyttja barnarbete och som ägnade mycket lite uppmärksamhet åt arbetarskydd. Efter hand visade sig emellertid denna skoningslöshet ha en kontraproduktiv sida. Den skapade social oro och gav upphov till starka folkrörelser som sökte försvara arbetskraftens mänskliga värden. Tydligast framträder denna tendens i Tyskland med sin starka politiska och fackliga arbetarrörelse, som krävde social trygghet, förutsägbara livsvillkor och medborgerliga rättigheter också för de arbetande massorna. Signalerna från dessa rörelser förklingade inte ohörda och under den Bismarckska eran i tysk politik gjordes i långa stycken framgångsrika ansträngningar för att utveckla en organiserad och social kapitalism.

I kontrast till den dynamiska men kaotiska ekonomiska ordning som rått tidigare önskade Bismarck finna vägen till ett system som inkluderade massan, gav den ansvar och en upplevelse av delaktighet i det samhälleliga livet. Han var visserligen inte beredd att göra det till priset att ge underklassen demokratiska rättigheter och politiskt inflytande. I stället ville han skapa ett större samförstånd genom sociala reformer som gav de sämre lottade ansvar och delaktighet i utformandet av sitt eget liv. Han var dessutom övertygad om att en sådan politik skulle visa sig långt mer effektiv än den anarkiska oordning som härskat under kapitalismens genombrottsår.

Medlen för att skapa denna delaktighet var en långtgående institutionalisering och den fortsatte även efter Bismarck. Det gällde att innesluta de arbetande massorna i en fast och normativ ordning som gav deras liv och arbete något slags mening. Det skedde genom socialt bostadsbyggande och trygghetsreformer av typen arbetslöshetskassor och sjukförsäkring, om än till en början blygsamma till format och ersättningsnivåer.

Med denna politik kom den organiserade kapitalismen att vila på starka statliga och kommunala institutioner och på en betoning av vikten av medborgerlig lojalitet. Den klassiska kapitalismens kultur blev en lojalitetskultur och en kultur som belönade erfarenhet, yrkesskicklighet och kontinuitet. Det passade även arbetarrörelsen, som insåg att dess möjlighet till framgång var beroende på en arbetarklass som kunde se något av värde i sitt arbete. Självfallet spelade i detta sammanhang den nationella identifikationen och lojaliteten en central roll. För även om kapitalismen från första början var ett internationellt fenomen, utvecklades och utspelades den inom en nationell ram och ingick i hög grad i ett stort nationellt projekt.

Medvetet eller omedvetet kom Bismarcks försök att skapa en organiserad kapitalism att förverkliga Max Webers sociologiska recept för ett stabilt och produktivt samhälle. Den eftersträvansvärda lojaliteten byggde på att arbetaren och medborgaren lärde sig att skjuta belöningen för sina prestationer på framtiden – ett slags förlängning av den kalvinistiska moral som Weber menade var fundamental för en kapitalistisk anda.

Den samhällskultur som växte ur detta perspektiv var en kultur som lade vikt vid färdighet och disciplin, snarare än begåvning och talang. I likhet med en militär armés kunskapsstoff så var även arbetslivets färdigheter relativt lätta att definiera. Det handlade om att besitta en bestämd hantverksskicklighet – en hantverksskicklighet som förstärktes och finslipades med år av erfarenhet. Produktionens kvalitet, inte dess nymodighet var vad som eftersträvades. Ungefär så karaktäriserar den amerikanske sociologen Richard Sennett, i The Culture of the New Capitalism (Yale University Press, 224 s), den klassiska organiserade kapitalismen och det ligger en hel del i hans resonemang. Den organiserade kapitalismen begränsade marknadens oförutsägbarhet och kunde därigenom binda arbetaren i en lojalitet till sitt företag och sitt yrke – en lojalitet som till ungefär lika delar bestod av yrkesstolthet och känslan av att ha en plats och en betydelse i samhälls- gemenskapen. Slutstationen i denna utveckling var naturligtvis den moderna välfärdsstaten med sin enormt utbyggda institutionalisering och sin långt drivna betoning av jämlikhet och rättigheter.

Mot denna välorganiserade kapitalism ställer Sennett den ”nya kapitalismen” som kännetecknas av en uppsättning mål och värden som är raka motsatsen. Den nya kapitalismen uppfattar inte lojalitet och erfarenhet som tillgångar, utan snarare som belastningar. Den efterlyser nytänkande i stället för erfarenhet, flexibilitet i stället för lojalitet, förändring i stället för kontinuitet och abstrakt talang i stället för konkret färdighet. De nya framgångsrika företagen var och är oavbrutet på jakt efter spjutspetspositioner och för att nå dessa positioner har de behov av ett ständigt nytänkande. Det handlar inte nödvändigtvis om teknologiskt nytänkande även om detta kanske är särskilt åtråvärt. Men det kan lika gärna vara nyheter inom marknadsföring eller att finna vägar till att öka sitt symboliska värde.

Ett exempel på detta är it-bubblan under 80-talet då företag som inte hade tillstymmelse till avkastning blev föremål för gigantiska investeringar, dock vanligtvis utan att någonsin ge avkastning. It-teknologin förförde en hel finansvärld och lockade den till avgrundens brant. Och den gjorde det enbart på att tillhandahålla symboliska värden, och att producera en strid ström av nya idéer, dessvärre vanligtvis idéer utan annan substans än symbolisk sex appeal. I denna värld har Marx gamla formulering om att ”allt fast förflyktigas” blivit realiserad, men mera som en attraktiv målsättning än ett vemodigt beklagande.

Den nya kapitalismen sätter närmast likhetstecken mellan nytänkande och genialitet och som de flesta – med bara en gnutta erfarenhet – vet, är detta ett ytterligt osäkert antagande, när det inte är direkt falskt. Den kultur som växer ur denna typ av kapitalism sätter fokus på den individuella lyckan och framställer den som allt-igenom oberoende av omgivningen eller kollektivet. Den inte bara förkastar lojaliteten, erfarenheten och färdigheten utan rentav föraktar den. Den höjer anpassningsförmågan och ombytlig- heten till skyarna helt enkelt därför att den ständigt utsätter sig själv för omstruktureringar som sällan är vare sig nödvändiga eller befogade.

Konsulten är idealtypen i denna form av företagskultur. Mannen eller kvinnan som kommer utifrån och som under kort tid samarbetar i ett förändringsprojekt, och som just på grund av att de inte känner företagets tradition, kompetensstruktur eller medarbetarnas erfarenheter kan ignorera dessa faktorer. Dessa brister i kunskaper och överblick är inte bara en förutsättning för konsultens arbete, de är i själva verket hans mest åtråvärda kompetens. Konsultens uppgift är att omstrukturera och göra det utan hänsyn till företagets historia och know-how. Det kan han göra bland annat därför att han inte själv skall arbeta i den organisation han skapar. Han kommer in som en torped och ställer ofta till samma förödelse som en sådan.

Den byråkratiska kultur som Weber en gång föreställde sig skulle bli den kapitalistiska människans öde gav han bilden av en järnbur. Vi hade med våra egna händer byggt oss ett fängelse som effektivt spärrade oss inne och förhindrade oss från att göra livet till det stora personliga äventyr det borde vara. Det Weber inte såg och heller inte kunde se, enligt Sennett, var att den moderna människan skulle komma att trivas i denna järnbur. Den blev hennes enda trygghet i en värld som oavbrutet förändrades och kullkastade all långsiktighet, alla traditionella livsvärden och tvingade människan till ständiga omprövningar. De institutioner som byggde upp järnburen var det enda långsiktiga och solida i en värld som gjort det till en dygd att rasera sig själv från den ena dagen till den andra.

När den nya kapitalismen nu plötsligt spränger dessa fjättrar och avlägsnar de institutionella galler som på en och samma gång hållit oss fångna och skänkt oss trygghet, reagerar människor på tre typiska sätt: antingen hälsar de denna ”sköna nya värld” som en frigörelse, eller så vänder de den ryggen och flyr till nostalgiska drömmar om tider som flytt, men som dessvärre inte kan återkomma, eller också söker de vanmäktigt vägar att återupprätta de förlorade värdena, erfarenheten, lojaliteten, långsiktigheten och kontinuiteten.

Men den nya globala kapitalismen bygger i högre grad än någonsin på massproduktion och hämningslös konsumtion. Vi översköljs av produkter och får allt svårare att värja oss mot denna flodvåg. Som exempel tar Sennett varuhuset Wal-Mart vars sortiment är ett oändligt överflöd. Det finns i stort sett ingenting som inte kan köpas inom dess väggar. Och överflödet är själva poängen i deras affärsidé. Det enorma utbudet föder en förtärande passion hos konsumenten. Han vill ha snart sagt allting som han ser exponerat på varuhusets hyllor, även sådant han inte har eller ens kan tänkas ha användning för. Det är förverkligandet av möjligheter som lockar och frestar honom så till den grad att hans normala beteende blir överkonsumtion. Detsamma gäller för den moderna tidens tekniska leksaker. Datorer kommer med ett överflöd av programvaror, mp3-spelare kan rymma hur mycket musik som helst trots att den genomsnittlige användaren aldrig lyssnar på mer än 20–30 låtar. Där går nämligen gränsen för vår förmåga att tillägna oss musik.

Den förtärande passionen är inte normal girighet, den drivs snarare av en kombination av habegär och statusambitioner. Genom att äga allt det som kan köpas tror man sig skapa en avundsvärd bild av sig själv både i andras och egna ögon. Vi blir vad vi äger och vi förväxlar vårt jag med varornas förtrollande fetischer.

Jag är kanske inte enig med allt Sennett skriver, men jag tror han har rätt i sin huvudpoäng. Webers järnbur visade sig vara en trygg boning som möjliggjorde en stark jagidentitet, ett ordnat liv i ett stabilt samhälle. I dag ligger denna bur i spillror och vi står ensamma och isolerade utanför dess spillror i en värld där allt flyter och förändras i rasande takt. I ett desperat försök att skapa oss en identitet och hitta en fast punkt, klamrar vi oss fast vid de ting som finns utanför oss, omedvetna om att det är just dessa tings bedrägliga karaktär som får vår värld att flyta och som hotar vårt samhälles stabilitet och vår egen identitet. När vi söker efter en undflyende identitet genom att spegla oss i varuöverflödet uppnår vi inget annat än en stegrad narcissism och den status vi tror skall skänka oss de livsvärden som traditionen tidigare bestod oss med är ingenting annat än flyktiga reflexer av ett liv där allting flyter och okontrollerat förändras.