Uppgifterna om att den tragiska dödsskjutningen av två svenska Isaf-soldater och deras afghanske tolk kan ha utförts av en infiltratör i den afghanska polisen, väcker nya frågor om talibanrörelsens ökade förmåga att gäcka Nato. Det senaste halvåret har flera attacker mot utländska trupper och FN-medarbetare utförts av motståndsmän i polisuniform. Ytterligare en diabolisk innovation som ökar Natos svårigheter verkar ha lagts till talibanrörelsens taktiska arsenal.
Gång på gång har de nya talibanerna förundrat sina motståndare. Vad är det för rörelse som har tagit initiativet i kriget mot världens starkaste krigsmakt? Hur har ett gäng mullor i plastsandaler drivit Nato till strategisk förlust trots USA:s och Europas upprepade truppförstärkningar och militära offensiver?
Den USA-ledda invasionen av Afghanistan 2001 försvagade talibanrörelsen. En femtedel av dess styrkor hade dödats och tre gånger så många var skadade eller krigsfångar. De talibansoldater som klarat sig drev omkring som flyktingar i Pakistan, medan deras forna motståndare i Norra Alliansen med USA:s stöd triumferande tog över centrala samhällsfunktioner. Nio år senare har talibanrörelsen återtagit initiativet. I södra och sydöstra Afghanistan har en parallell samhällsstruktur etablerats, där rättsväsende och näringsliv huvudsakligen återgått till den ordning som rådde på sent 1990-tal. Även i provinserna söder om huvudstaden Kabul är talibanrörelsen stark i många distrikt. Med undantag för fem–sex provinser i nordväst och nordöst är talibanrörelsen förmögen att sabotera eller stoppa regeringens styre över hela landet.
Antonio Giustozzi på London School of Economics tillhör de få som systematiskt och faktabaserat studerat nytalibanerna. I ”Koran, Kalashnikov and Laptop. The Neo-Taliban Insurgency in Afghanistan” (Hurst 2007), avhandlade han talibanrörelsens återkomst 2003–2006. Han beskrev en moderniserad rörelse fjärran från de medeltidstänkande mullor från Kandahar som på 90-talet tog över Afghanistan och ägnade sin regeringstid åt att mäta skäggets längd, slå sönder kassettbandspelare och jaga bort drakflygning från Kabuls gator. I den nya antologin ”Decoding the New Taliban : Insights from the Afghan Field” (Hurst 2009), har Giustozzi samlat några av de främsta kännarna av nytalibanerna. Journalister och forskare, som ofta med risk för sina liv bedrivit fältstudier i fiendeland och intervjuat gerillakrigare och politiska ledare som håller allt större delar av Afghanistan i sitt grepp, beskriver detaljerat och insiktsfullt dagens talibanrörelse.
Berättelserna om hur talibanrörelsen utvecklats i skilda delar av Afghanistan visar en del olikheter avseende ledningsstruktur och rekryteringsgrunder. Liksom den folkliga resningen mot Sovjetunionens invasion på 1980-talet är talibanrörelsen fragmentiserad. De enskilda motståndsgrupperna är baserade på stamtillhörighet, geografi eller religiös gemenskap, men några regionala särdrag är tydliga. I de södra provinserna med staden Kandahar som centrum domineras talibanrörelsen av de lokala stammarnas konflikter respektive lojaliteter. Här är också opiumhandlarna som mest inflytelserika och nära lierade med talibanrörelsens ledning, den så kallade Quetta-shuran, som sedan 2003 etablerat sig i pakistansk exil. I de östra provinserna finns starka kopplingar mellan talibanrörelsen och de al-Qaidanätverk av militanta islamister från Pakistan, Saudiarabien och Uzbekistan som gömmer sig i de stamadministrerade delarna av Pakistan. Söder om Kabul – i Wardak, Logar och Gazni – har traditionellt de koranbildade religiösa ledarna ett starkt inflytande och här är de lokala skriftlärda – uleman – dominerande också i talibanrörelsen.
Historierna om talibanernas återkomst som de olika skribenterna ger visar dock flera gemensamma drag. Överallt har talibanrörelsen lyckats komma tillbaka på grund av att de utnyttjat motståndarnas misstag. När Karzairegimen utnämnt guvernörer i en stam har talibanerna kunnat mobilisera den konkurrerande stammen. Korruption bland poliser och andra statstjänstemän har lett till folkligt missnöje som exploaterats av motståndsrörelsen. De största misstagen begicks under de USA-ledda militära förbandens offensiva krigföring. Inledningsvis handlade det om oprovocerat våld mot civilbefolkningen i samband med jakten på terrorister. Dörrar till hus sparkades in, kvinnor visiterades, oskyldiga släpades ut och togs i förhör. Sedan talibanerna återkommit har missgreppen eskalerat genom att de utländska styrkorna lockats till flygangrepp av en allt skickligare gerillarörelse som gömmer sig bland civilbefolkningen. Angreppen har dödat civila och väckt hat som fött nya motståndsgrupper som rekryterats av talibanerna.
Antologins analys visar, liksom Giustozzis tidigare studier, dock att motståndsrörelsen inte enbart är en reaktion mot korruption, lokalt vanstyre och utländska militärers brutalitet. Den nya talibanrörelsen är i ett par bemärkelser väsentligt skickligare än den gamla. Militärtaktiskt har de dragit lärdom av al-Qaida i Irak. Självmordsbombare och fjärrutlösta vägbomber är nya inslag i gerillakriget i Afghanistan och har metodiskt använts för att hindra Nato från att utnyttja sin materiella och teknologiska överlägsenhet. Tekniken att använda självmordsbombare och vägbomber introducerades 2004 och hade redan efter några år spritt sig till stora delar av den fragmentiserade motståndsrörelsen.
Effekten blev att de utländska styrkorna stängde in sig i allt tyngre pansarfordon. De truppförstärkningar och kostsamma upprustningar som Nato genomfört sedan 2006 har inte haft någon positiv effekt eftersom de utländska styrkorna är helt isolerade från det afghanska folket. Soldaterna lever i befästa fort och rör sig i kulsprutebestyckade pansarfordon som tvingar alla afghaner att hålla sig på behörigt avstånd. Det lämnar fältet fritt för talibanerna, som rör sig bland befolkningen, där de enbart möter motstånd av afghanska polismän som oftast saknar utbildning, utrustning och motivation. När Nato nu omprövat sin strategi och Isaf ändrar sitt uppträdande ställs de inför en enorm utmaning. Riskerna för soldaterna ökar och fredsfrämjandet blir mer beroende av den afghanska staten. Dödsskjutningen av de svenska officerarna kastar ett brutalt ljus över detta. Inte bara Nato utan också talibanrörelsen har ändrat taktik. Nu prioriterar den infiltration i afghanska säkerhetsstyrkor.
Den största förändringen jämfört med 90-talet är nytalibanernas framgångar i informationskriget. Trots att ledningen i exil i Quetta i huvudsak saknar möjlighet och förmåga att organisera motståndsgrupperna i olika landsdelar i regelrätta militäroffensiver, har man genom en informationskampanj som utnyttjar såväl modern som traditionell kommunikationsteknologi lyckats skörda stora framgångar i propagandakriget. Nattbrev, shabnamah, som smygs in under dörren hotar dem som jobbar för regeringen eller för utlänningarna. Filmer och musik sprids på dvd, och internet används för att informera om övergrepp mot civila, korrupta regeringstjänstemän och utlänningarnas omoraliska leverne i Kabul. Al-Qaidas världsbild sprids på pashtu, dari, arabiska och engelska. Den snabba utvecklingen av talibanernas propaganda är uppenbar, även om bristerna fortfarande är stora.
Men den allt större förmågan att vinna sympati och förtroende är på sikt farligare än de militära framgångarna. Journalisten Joanna Nathan, som i flera år följt utvecklingen för Crisis Group International, beskriver i ”Decoding the New Taliban” hur talibanrörelsen utvecklats sedan 2002. Propagandaaktiviteterna har tre olika målgrupper. Den första, prioriterade, är den afghanska allmänheten, framför allt den pashtunska folkgruppen. Gentemot denna grupp syftar informationen till att beskriva motståndet som jihad, ett heligt krig, mot inkräktarna och till att visa på regeringens svaghet, korruption och lokalt vanstyre.
Den andra målgruppen är de transnationella islamistiska nätverken. Kommunikationen sker på arabiska och budskapet är starkt ideologiskt med syfte att dra till sig personal och resurser för kriget mot ”korsfararna”. De senaste åren har en betydande utveckling skett av kommunikationen riktad mot den tredje målgruppen – den västerländska publiken. Västerländska medier följs och kommenteras. Bloddrypande hot mot utländska trupper, politiska programförklaringar och kritik mot Karzairegeringens korruption sprids i välformulerade pressmeddelanden med det islamska emiratet i Quetta som avsändare.
Den ende militären i ”Decoding the New Taliban” är David Kilcullen, en australisk arméofficer som varit rådgivare åt både general David Petraeus i Irak och USA:s tidigare utrikesminister Condoleezza Rice. Kilcullen beskriver hur talibanerna bekämpats i Kunarprovinsen genom att armén utnyttjade en vägbyggnation till att vinna över lokalbefolkningen på sin sida. Poängen är att merparten av gerillan inte alls är ideologiskt motiverad utan har rekryterats till motståndsrörelsen på grund av regeringens oförmåga att skapa försörjningsmöjligheter och ett rättvist juridiskt system.
Kilcullen har vidareutvecklat sina tankar i den nyutkomna ”The Accidental Guerilla: Fighting Small Wars in the Midst of a Big One” (Hurst 2009). Med fallstudier från Irak, Afghanistan, Östtimor och Pakistan visar han att 00-talets krig i den muslimska världen måste förstås som hybridkrig. Det stora kriget – kriget mot terrorismen – är en global kraftmätning mellan två världsbilder. Västvärldens fiende al-Qaida använder terror och propaganda i syfte att framtvinga ett idealsamhälle baserat på en perverterad tolkning av islam. Men på de verkliga slagfälten, i Irak och Afghanistan, vill motståndsrörelserna framför allt bli lämnade i fred. De flesta har dragits in i kriget mot Nato därför att de helt enkelt vill bevara en traditionell samhällsstruktur. Al-Qaidas utopier lockar få och är ofta lika främmande som västerländska styrelseskick. Men i USA:s krig mot terrorn blir fiendens fiende en vän.
Applicerad på Afghanistan bidrar Kilcullens analys starkt till förståelsen av Natos militära haveri. Styrt av USA:s främsta motiv – att bekämpa al-Qaida – har Nato fört ett krig som närt en motståndsrörelse som slåss för att bli lämnad ifred. Nytalibanernas styrka är att de utnyttjar sin fiendes oförstånd, och därför kan förena al-Qaidas tekniska förmåga vad gäller terrorhandlingar och modern informationsteknologi med den starkt förankrade afghanska värderingen att gäster välkomnas, men inkräktare kastas ut. De gäster som kom till Afghanistan för att hjälpa till att bygga landet 2002 har genom att de prioriterat jakten på internationella terrorister förvandlat sig själva till inkräktare i allt fler afghaners ögon.
