Ofta vet man. Oftast är litteratur så tydlig, att en läsare genrebestämmer verket efter bara några raders läsning.
Det är förvånande hur sällan nya genrer uppkommer. Inom äldre litteratur fanns en genrehierarki, där allt hade sin plats och varje litteraturform skulle passa till sitt ämne. Men trots att ett par hundra år har gått sedan litteratursynen förändrades blandas genrerna ytterst sällan. På Parnassen dansas ingen boogie woogie-vals.
Någon gång uppstår dock en ny genre, och ibland känns den så självklar att man först inte märker nyskapelsen. Sådana är W G Sebalds essäer. Någonstans i bakgrunden finns förstås Montaigne, men då befinner man sig också på 1500-talet, i en genre som just höll på att födas. Med senare essäer har Sebalds skapelser föga likhet.
Bonniers har nu i Panacheserien givit ut en samlingsvolym med sex av hans verk, betitlad Dikt, prosa, essä. Dikten är hans debutverk ”Efter naturen”, en svit på närmare hundra sidor som trycktes redan 1988, och prosan är föreläsningsserien ”Luftkrig och litteratur” (1999). Dessa båda verk har tidigare inte givits ut på svenska. I övrigt består volymen av essäer – om de nu ska kallas så: ”Svindel. Känslor” (1990), ”Utvandrade” (1992), ”Saturnus ringar” (1995) och ”Austerlitz” (2001). Texterna är alla utomordentligt översatta av Ulrika Waldenström, denna flitiga förmedlare av tysk litteratur till en svensk publik. Här får hon läsaren att glömma att det alls rör sig om en översättning.
Sebald ville aldrig kalla sina böcker ”romaner” – en genre vars pyssel med intrig och relationer han smått föraktade – men ofta har styckena större likhet med fiktion än med essägenren. Enligt en intervju i The Guardian (22/9 2001) föredrog författaren själv beteckningen prose fiction. Hans prosa är en fortlöpande väv, där varje ord är betydelsefullt och där kapitelindelning och nytt stycke ofta lämnas helt därhän. Visserligen är böckernas berättare alltid en viss Sebald som reser runt i Europa (det finns ett drag av reseskildring, också), men i dessa autofiktionens dagar är det väl ingen som sätter likhetstecken mellan författare och diktjag, även om de råkar ha samma namn. W G Sebalds böcker är både-och eller varken-eller – en lysande gatukorsning mellan det fabulerande och det briljant intellektuella, som kanske hade kunnat leda till ett Nobelpris.
Som sagt – hade kunnat leda. Sebald hör till de i förtid bortryckta. Han dog i en bilolycka den 14 december 2001, 57 år gammal. ”Austerlitz” hade kommit ut bara ett par månader tidigare. Under 35 år bodde Sebald i England och var professor i europeisk litteratur vid University of East Anglia i Norwich. Han debuterade sent och hann under sin livstid ge ut de sex böcker, som nu finns i samlingsutgåvan. Den kunde alltså ha kallats för ”Samlade verk”. Livet igenom fortsatte han att skriva på tyska.
Andra världskriget finns som bakgrund i alla hans böcker. I ”Luftkrig och litteratur” blir han mera specifik och anklagar efterkrigsgenerationens författare för att ha försummat skildringen av Tyskland under krigsårens lufträder. I övrigt finns kriget där som berättelsernas fond – ibland mera synligt, ibland mindre. Sebald skriver en stilla, melankolisk prosa, och hans berättelser utspelar sig egentligen inte under kriget. Han var ett litet barn då, och i stället skildras kriget genom minnen. Berättelserna består nämligen till stor del av hågkomster och återberättelser. Också när händelserna någon gång blir dramatiska skildras de i backspegeln. Man läser inte Sebald för spänningens skull eller för att få veta vad som ska ske. Berättandet är långsamt och skenbart trevande. Detta är böcker att sjunka in i, inte att hasta igenom.
En bidragande faktor till det stillsamma tempot är att historierna ofta är återberättade. I ”Utvandrade” skildrar Sebald ett antal gestalter från det att berättaren lär känna dem (eller erinrar sig deras existens) fram tills han utrönt varför de utvandrade och vad det blivit av dem. Berättaren sitter vid köksbord i USA och lyssnar på hur gamla släktingar berättar halva historier, som sedan kompletteras av andra släktingar. ”Austerlitz” handlar om berättarens bekantskap med arkitekturhistorikern Jacques Austerlitz, som han stöter ihop med på järnvägsstationer här och där i Europa. Till sist blir de så nära vänner att Austerlitz berättar hur han som barn skickades från Prag av sin judiska mamma och växte upp i ett strängt kalvinistiskt hem i Wales utan att ens veta sitt riktiga namn. Av och till avbryts denna berättelse genom att berättaren och Austerlitz skiljs åt – det blir dags att lägga sig, de går en promenad, de reser åt skilda håll. Ständigt erinras man om berättarsituationen genom dessa ”sade Austerlitz” eller till och med konstruktioner som ”Kan du inte tala om för mig, sade hon, sade Austerlitz, varför du är onåbar?”. Detta är inget romanflöde, det är Austerlitz berättelse för nedtecknaren, som sedan återger dem. Läsaren befinner sig sist i en kedja av berättelser.
Minnet är ett av flera teman i Sebalds skrifter. Någon blickar tillbaka på barndomen eller ungdomen, och berättaren kommer ihåg en episod, som får honom att associera vidare. Sedan letar han material, som belyser minnet, och meddelar läsaren detta. Människor dyker upp ur det förflutna – mera sällan fysiskt, utan ofta i minnet. De döda är ständigt närvarande. En av personerna i Utvandrade konstaterar: ”Minnet … gör en tung och yr i huvudet, som blickade man inte bakåt genom tidens korridorer utan från hög höjd ner på jorden, från ett av de där tornen som förlorar sig i himlen.” Citatet påminner om Sebalds tillvägagångssätt. Skildringen av det förflutna erinrar ibland om äldre tiders kartor, om man kan känna att den tecknats av en betraktare från en höjd. Höjder och fall förekommer för övrigt ofta i böckerna, och att störta i Alperna tycks som en vanlig dödsorsak i den sebaldska världen.
Även i ”Austerlitz” finns en passage om minnet, där titelgestalten jämför det med framkallningen av ett fotografi: ”Något som särskilt trollband mig under arbetet med foto var alltid ögonblicket då man på det exponerade papperet ser verklighetens skuggor så att säga komma fram ur intet, precis som minnen.” Just fotografier är centrala i böckerna. Sebald var en intresserad amatörfotograf, och essäerna illustreras med fotografier. De är inte glassigt uppförstorade, som i soffbordsböckerna, utan mestadels återgivna i litet format. Där finns också äldre bilder, tidningsurklipp och boksidor. Ibland får man nästan känslan av ready-mades. Det händer att illustrationerna kommenteras i texten, men helst står de för sig själva, kanske som ytterligare en punkt för minnet eller meditationen. Bildanvändningen är ytterligare en av Sebalds nyskapelser. Samtidigt är det uppenbart att detta inte är illustrerade fackböcker, där fotografierna ska belysa det behandlade, utan framställningar där bild och text fungerar som en enhet. Lite erinrar det om barnbokens sätt att arbeta, om än med helt andra motiv i både bokstavlig och bildlig bemärkelse.
Besläktat med minnet är drömmarna, som hos Sebald gärna är skrämmande och ibland nästan har karaktär av varsel. Hans gestalter är ensamma män – kvinnorna är sällan centrala – som ofta känner sig främmande i tillvaron. I ”Utvandrade talas det om ”de exilerade”, och sådana är de flesta av Sebalds personer. Exil är ett återkommande tema. Det gäller både berättaren Sebalds eget liv i England och alla de andra – onklar, lärare, kamrater – som antingen utvandrat frivilligt eller skickats bort i barndomen. Temat är förstås också besläktat med anknytningen till andra världskriget, men det handlar inte bara om den fysiska exilen, utan också om känslan av främlingskap i tillvaron. Dessa människor reser mycket, och de känner sig lika tafatta överallt. Då är det gott att veta att man inte är den första som reser, utan att andra haft liknande upplevelser. I ”Svindel. Känslor” (som är det närmaste Sebald kommer en kärleksskildring) framträder både Stendhal och Kafka.
Sebalds resenärer är dock något av kosmopoliter. De känner sig lika hemma överallt – eller snarare lika främmande. Dessutom tycks de tala de flesta språk eller åtminstone hanka sig fram på dem. Bland Austerlitz återupptäckta barndomsminnen finns ”något av modersmålets bortdöende, av dess från månad till månad allt svagare ekon” – men när han möter sin gamla tjeckiska barnvakt förstår han med ens barndomens språk.
I alla böckerna anas ändå språkproblematiken, inte minst genom den tyske berättaren Sebalds liv i England.
Livet kan förstås ses som en resa. Det är inte förvånande att järnvägsstationer är mötesplatsen i ”Austerlitz” och att titelgestalten fascineras av dessa byggnader. Resorna sker företrädesvis med tåg, också när de mycket tydligt utspelar sig på 1980-talet. Båtar förekommer, och när det gäller att resa till släkten i USA använder sig berättaren också av flyg. Annars är resandet påfallande traditionellt och tycks ibland nästan konserverat i mellankrigstiden. Historien och det närvarande flyter ihop. Mycket sällan sker det så till den grad som när berättaren i Svindel. Känslor träffar en engelsk renässansprinsessa i tågkupén i Heidelberg, men det finns ändå en känsla av att nu och då ständigt är utbytbara. Det vore inte omöjligt att Kafka dök upp, för badortsvärlden har inte förändrats så mycket, och för övrigt söker sig Sebalds folk gärna till glesbefolkade hotell som förefaller bortglömda sedan 20-talet.
Mest anakronistisk tycks resan i ”Saturnus ringar”, som har undertiteln ”En engelsk vallfart”. Boken börjar: ”I augusti 1992, när rötmånaden gick mot sitt slut, gav jag mig iväg på en färd till fots genom det östengelska grevskapet Suffolk, i hopp om att kunna undkomma den tomhet som bredde ut sig inom mig efter att jag avslutat ett större arbete.” Denna vandring utgör en sorts ramberättelse, och sedan trampar berättelsen fram, långsamt och behagligt som vandringen genom ett engelskt landskap. Utefter vägen dyker nya ämnen upp – frågan vad som hänt med läkaren och författaren Thomas Brownes skalle, förfallna slott, sillens försvinnande, sjöröveri, den irländske nationalisten Roger Casement, en modell av Jerusalems tempel samt staden Dunwich, som försvunnit ned i havet. Detta är bara några av dem. Handlingen är långsam och trevande, som livet självt, och känslan av melankoli, förfall och ödslighet dominerar. Till detta bidrar också bilderna, där inte bara skallar och sjunkande skepp finns med utan också påfallande många vyer av ödsliga engelska kustlandskap och övergivna badorter. Kanske är detta Sebalds bästa bok.
Om man tycker att tiden löper för fort är ”Dikt, prosa, essä” en utgåva att vända sig till. Begreppet tegelsten är nästan i underkant – standardmåttet på riktiga svenska tegelstenar tycks ligga på 62 mm, medan volymen med sina 1084 sidor mäter 68 mm över ryggen. Det är ingen bok man ständigt har i väskan, men å andra sidan räcker den som enda läsning på långresor.
Det är lätt att utropa mästerverk i en recension, men i det här fallet är det på sin plats. I morgon har tio år gått sedan Sebalds död, och på det avståndet kan man tämligen objektivt konstatera att han verkligen hör till de stora och nyskapande författarna.
