Redan själva titeln provocerar i all sin skenbara trivialitet: Why Do We Care about Literary Characters? (The John Hopkins University Press, 273 s). Vad som här låter banalt visar sig emellertid vara en litteraturteoretiskt grundlig och djärv uppgörelse med ett flertal dominerande och sakrosankta teoribildningar inom den företrädesvis anglosaxiska litteraturforskningen. Litteraturvetaren vid Stanford University, Blakey Vermeule, utmanar i en studie nämligen så grundläggande föreställningar om litteraturen att hon därmed tvingar sina läsare (och vedersakare) att antingen vässa sina argument eller omformulera litteraturstudiets själva hörnstenar och – åtminstone på en rad centrala punkter – konfrontera det idéinnehåll hon presenterar i boken.
Vad är det då egentligen för fråga hon ställer i boktiteln? ”Varför bryr vi oss om litterära gestalter?” De sofistikerade postmodernistiska och poststrukturalistiska litterära teorierna har ju länge prioriterat det komplexa, det ”svåra” och ”outsägliga” i litterära texter, oftast på bekostnad av förment banala frågor om läsarens identifikation med de fiktiva karaktärerna och händelseförloppen. Förenklat uttryckt: vad som händer i en skönlitterär text har varit underordnat hur detta gestaltas.
Många ledande litterära teoretiker har länge varit skeptiska till förbindelserna mellan de litterära texterna som sådana och läsarnas engagemang i de fiktiva gestalterna, och målmedvetet styrt det litterära studiet från det passionerade till det kritiska, dialektiska och estetiskt distanserade. Som litteraturforskare och vetenskapsman är det förstås centralt att förhålla sig just kritiskt och analytiskt till sitt ämne, däremot kanske inte att beröva läsaren tillgång till det som trots allt utgör skönlitteraturens själva kärna: lockelsen och kraften i fantasin. Den amerikanske litteraturvetaren och kritikern Wayne Booths sammanfattning – ”medan folk i gemen tillämpar en vad jag kallar etisk kritik av skönlitteraturen, spelar denna en beklagansvärt liten roll på teorins fält” – ringar utmärkt in de frågeställningar som genomsyrar Vermeules grundliga studie.
Ovan ämnda akademiska preferenser är i huvudsak ett arv efter den länge förhärskande nykritikens (new criticism) starkt antipsykologiska interpretationsmetoder och närläsningar (close readings), som tenderar att lägga allt fokus på ”interna” eller så kallade ”verkimmanenta” aspekter på det litterära verket (den autonoma texten) snarare än på externa (biografiska, receptionsestetiska, sociologiska, politiska) tolkningar.
Men för Vermeule är förhållandet mellan den litterära texten och dess läsekrets central, ja, en omständighet som i grund och botten utgör litteraturens själva fundament och ovillkorliga förutsättning. Frågan måste alltså ställas: varför är vi så intresserade av människor (skönlitterära gestalter) som vi aldrig har träffat och som i de flesta fall blott är uppdiktade? Och hennes korta svar lyder: skvaller (gossip). ”Vi vill veta hur andra människor är, inte i största allmänhet utan i det enskilda fallet.”
Det är visserligen ingen braskande nyhet att vi som läsare använder oss av de fiktiva gestalternas öden och erfarenheter för att reda upp grundläggande och allmängiltiga moraliska problem eller för att pröva olika känslotillstånd på oss själva. Men Vermeule nöjer sig inte med den typen av schablonmässiga förklaringar, utan vill på djupet undersöka om litteraturen i de här avseendena är att likna vid en god bakelse (njutbar men inte särskilt funktionell) eller ett navigationsinstrument som guidar oss genom livet.
Vad menar då Vermeule med skvaller? Ja, att människan till sin natur är fullkomligt besatt av andra människor kopplar hon samman med det faktum att vi alla i någon utsträckning är blinda för våra egna handlingar, och att de historier vi berättar om oss själva – och som den klassiska romanens hjältar och hjältinnor berättar för oss som läsare – ofta är genomdränkta av självbedrägerier och vanföreställningar. Anledningen till att vi är helt uppfyllda av andra människors hemliga motiv torde vara att vi på det sättet får ta del av social information som kan vara av intresse och nytta för oss i våra egna liv.
Men, åter igen, varför bry sig om figurer som inte ens existerar i verkligheten, i synnerhet som omsorg om andra kräver både tid och energi? Varför misshushålla med vår uppmärksamhet på gestalter som inte kan återgälda vår omtänksamhet? Att bry sig om främlingar – och till på köpet fiktiva främlingar! – verkar ju i bästa fall vara ”bortkastad tid” och i värsta fall rena rama ”galenskapen”, resonerar Vermeule retoriskt.
Svaren hon sedan ger på de här frågorna utgör själva kärnan i studien, och tar avstamp i olika försök till definitioner av skönprosan som sådan. Med såväl stilistisk som tankemässig briljans försvarar hon så den skarpa distinktionen mellan fiction och non-fiction, inte sällan formulerat i skarpa ordalag gentemot en rad poststrukturalistiska teoretiker som under decennier argumenterat för en mer nivellerande syn på olika typer av texter.
Det unika med just skönlitteraturen, menar Vermeule (och andra med henne), är att den ber oss som läsare att för ett ögonblick hålla inne med vår rädsla för att bli lurade, och i stället ge det litterära verket vår fulla uppmärksamhet på dess egna premisser. ”När läsaren väl gått med på de villkoren, belönas han eller hon med den mest intensiva kognitiva stimulans som går att föreställa sig. Vad för slags kognitiv stimulans? Social information.”
När vi alltså läser om hur Raskolnikov för sig själv förbereder och argumenterar för romanens inledande och brutala mord på pantlånerskan i Dostojevskijs ”Brott och straff”, vill vi som anständiga individer och demokratiska medborgare kanske egentligen hindra honom från att så radikalt ge utlopp för sina övertygelser. Men som läsare accepterar vi fiktionen och dess uppbyggnad och rentav välkomnar Raskolnikovs handling. I gengäld får vi ta del av mänskligt sprängstoff i form av hans inre moraliska och andliga utvecklingshistoria. I utbyte för vår uppmärksamhet ger skönlitteraturen alltså tillbaka höga doser av det slags social information som det skulle vara för kostsamt, farligt eller besvärligt för oss att komma i besittning av i det levande livet.
Vermeule exemplifierar visserligen inte i första hand med Dostojevskij eller den europeiska romantraditionen i största allmänhet, utan i synnerhet med den brittiska 1700- och 1800-talsromanen, vilket gör att man med fördel kan läsa den här boken som ett slags spekulativt utvecklad pendang till hennes förra bok, ”The Party of Humanity: Writing Moral Psychology in Eighteenth Century Britain”. Det är i denna miljö, med uppkomsten av en socialt spridd print culture och en hastigt uppblomstrande handelskultur resulterande i en tills då exempellös samhällelig mix, som Vermeule upptäcker ett ökat behov av social information. Här har framför allt den borgerliga romanen hjälpt den samtida läsaren att få inblickar i människans sociala och moraliska intentioner, inklusive läsarens egna.
Dristigt utmanar Vermeule här de senaste decenniernas rådande litteraturteoretiska grundbegrepp, som kanske bäst sammanfattas i dekonstruktivisten Paul de Mans ord, att det inte ”a priori kan fastställas att litteratur är en pålitlig källa till information om någonting annat än sitt eget språk”. I dess ställe vill Vermeule lyfta fram vikten av vad man på engelska benämner ethical criticism, det slags etiskt (dock icke moralistiskt) grundad läsning som riktar sig till våra djupaste mänskliga behov, såsom benägenheten att tänka på litterära figurer som om de vore verkliga människor, vilket knappast någon aldrig så sofistikerad kritisk teoribildning lär kunna ändra på.
Tvärvetenskapligt, med särskild tonvikt på kognitionsforskning och ”evolutionära” litteraturteorier (Darwinian literary studies), undersöker Vermeule på vilka sätt läsarens uppfattningar av litteratur påverkas av de känslor de utvecklar till just de fiktiva gestalterna och hur dessa känsloupplevelser i sin tur påverkar deras sociala relationer i det verkliga livet. Men hennes studie kan inte klassas som receptionsforskning i vanlig mening, utan hon uppehåller sig i lika hög grad vid den avancerade litterära analysen och vid olika berättartekniska och andra formmässiga problem som de stora författarna haft att relatera till i syftet att intensifera känslorna hos läsaren och få dem att ”leva sig in i” berättelsen och identifiera sig med gestalterna till den grad att de rentav är villiga att dela deras bördor.
Till sin hjälp tar Vermeule centrala kognitions- och socialvetenskapliga begrepp som mind reading och Machiavellian intelligence (människans behov av att begripliggöra andra människor), fenomen som Vermeule ser som helt avgörande för romanens uppkomst och utveckling under 1700- och 1800-talen, och här rikligt exemplifierade genom klassiska verk av författare som Jane Austen, Daniel Defoe, Henry Fielding och Samuel Richardson.
”Why Do We Care about Literary Characters?” är på många plan en viktig bok som vågar återföra litteraturstudiet till grundläggande frågor om varför vi över huvud taget läser och vad som kan tänkas utgöra romankonstens själva kärna. När hon poängterar att senare decenniers dominerande litterära teorier i stort negligerat frågan varför vi har ett sådant behov av att läsa om och identifiera oss med litterära gestalter, tvingar hon oss att fundera en smula på litteraturens eventuella funktioner utanför den egna texten.
Hennes argument är överlag väl underbyggda, kritiskt granskande och tankemässigt raffinerade, i synnerhet när hon gör kunskapsteoretiska djupdykningar i frågor som rör det sammansatta förhållandet mellan de estetiska uttrycken och människans sociala, själsliga, intellektuella och perceptuella förmågor. Men som alla teorier, och trots all den empiriska metodik med vilken hon presenterar sina spekulativa hypoteser, duger inte heller hennes föreställningar som heltäckande svar på frågan varför vi läser.
Att människan ägnar sig åt skönlitteratur huvudsakligen för att hon är intresserad av andra människor är onekligen ett rimligt antagande, men i sitt totala fokus på den ”sociala information” som löper som ett ledmotiv i hennes förklaringsförsök, ger Vermeule uttryck åt en starkt darwinistisk och anglosaxiskt rotad idé om människans primära motiv. Man skulle ju lika gärna kunna hävda vårt behov av andlig introspektion, av kontemplation inför Naturen och de stora metafysiska spörsmålen eller av kärleken till språket i sig som väsentliga drivkrafter i vår läsning.Sådana aspekter på litteraturen och studiet av den måste man kunna lyfta fram utan att tvunget försvära sig åt några snäva definitioner av eller exkluderande läror om fiktionens vara eller icke-vara.
Men att världsförfattarna i huvudsak inte skrivit sina mästerverk för akademierna och för självutnämnda exegeter, utan för alla tänkbara potentiella läsare med sina egna liv och erfarenheter som fond till de litterära berättelserna, är hur som helst en slutsats som länder Vermeule till heder.
Martin Lagerholm är fil mag och litteraturkritiker i SvD.
