Vid tolvslaget lovas det en hel del. Förra året bedyrade 3 procent av svenskarna att fimpa för gott.
Foto: tomas oneborg
För ganska jämnt ett år sedan blev jag uppringd av en journalist som ville veta hur länge traditionen att uttala nyårslöften har funnits i Sverige. Mitt svar var att jag inte visste, och jag kunde heller inte hänvisa till någon annan som visste. Nyårslöftenas historia i Sverige har varit ett försummat kapitel. Innan luren lades på lovade jag att undersöka saken. I den här understreckaren vill jag redovisa vad jag har funnit.
Inledningsvis kan vi konstatera att seden i våra dagar har fått en väldig utbredning. Googlar man på ordet ”nyårslöften” får man mer än en halv miljon träffar. I bloggar har det på senare år blivit mycket vanligt att inläggen kring nyår handlar om nyårslöften, inte sällan sådana som man sviker redan efter några dagar. Många tidningar publicerar artiklar om nyårslöften kring årsskiftet. Några rubriker: ”Kändisarnas nyårslöften inför 2008” (Expressen 30/12 2007), ”Funkar nyårslöften? Psykologen svarar” (SvD 30/12 2008).
Några dagar före det senaste årsskiftet skickade Tidningarnas Telegrambyrå ut en artikel som infördes i många landsortstidningar. Rubriken var: ”Så håller du ditt nyårslöfte.” I en faktaruta redovisades vad svenska folket lovade inför det nya året. 10 procent lovade att röra mer på sig, 8 procent att gå ner i vikt, 5 procent att uppskatta livet mer, 3 procent att sluta röka, 2 procent att prioritera jobbet, 2 procent att prioritera familjen. 45 procent avgav inget nyårslöfte.
Man kan lätt få för sig att det måste vara en urgammal tradition att lova det ena eller andra vid nyårsnattens tolvslag, när det nya året ligger framför en som ett oskrivet blad. Men det finns inga uppgifter som tyder på att detta har varit en gammal, utbredd sed i Sverige. I medeltida isländska källor, bland annat Snorre Sturlassons ”Heimskringla”, möter man uppgifter om att forntida kungar uttalade löften om framtida bragder samtidigt som de drack ur en så kallad bragebägare; på isländska kallades bägaren ”bragarfull” eller ”bragafull”.
Snorre beskriver ett tillfälle då detta skedde vid en kunglig begravning. Men inget tyder på att löftena främst uttalades vid ett årsskifte. Ordet ”bragelöfte”, som man ibland kan höra som benämning på ett högtidligt löfte, är för övrigt av sent datum i svenskan; det äldsta belägget är enligt Svenska Akademiens Ordbok från 1903.
För att få veta om nyårslöften har förekommit i gamla dagars Sverige begav jag mig till Nordiska museets arkiv och studerade skildringar av svenskt nyårsfirande förr, de flesta från förra hälften av 1900-talet, några från 1800-talet. Där beskrevs livfullt hur man firade nyår på den svenska landsbygden. Ofta var det bara ungdomarna som vakade in nyåret med lekar, de äldre lade sig tidigt för att orka upp till nyårsottan i kyrkan. Ett vanligt nöje var att stöpa bly för att få veta hur det nya året skulle bli. På många håll gick männen ut och sköt nyårssmällar med gevär, en föregångare till vår tids fyrverkerier. Det förekom också att man gick ut vid midnatt och lyssnade på klockringningen i traktens kyrkor. När radion kom stannade man inne och lyssnade på Anders de Wahl när han läste Tennysons ”Nyårsklockan”.
Det första man åt på det nya året skulle vara ett äpple; då höll man sig frisk under året. Man skulle också klä sig i nya kläder och se till att man hade pengar i fickorna, så skulle man slippa ekonomiska bekymmer. I städerna gick man fram till första världskriget på visit hos överordnade på nyårsdagen. Om detta och mycket annat kan man läsa i Nordiska museets uppteckningar, men när det gäller nyårslöften så tiger källorna. Det verkar som om våra bondeförfäder inte avlade några nyårslöften, åtminstone inte under 1800-talet och 1900-talets tre-fyra första decennier.
Svenska Akademiens Ordbok brukar vara en bra utgångspunkt för studier av enstaka ord. Jag letade i den del av SAOB som innehåller sammansättningar med förleden ”nyårs-”. Den trycktes 1947 och innehåller inte mindre än 65 sammansättningar, men ingen av dem är ”nyårslöfte”. År 1947 var alltså ordet ännu inte så etablerat att det hade uppmärksammats av ordboksredaktionen.
Någon facklitteratur om nyårslöften existerar som sagt inte. Men det finns en spännande litterär antologi, redigerad av Göran Hägg, med titeln ”Nyår i Sverige”. Där kan man läsa en dagsedel av Stig Dagerman, tryckt i tidningen Arbetaren nyårsaftonen 1952. Det är möjligt att dikten är det tidigaste litterära belägget för ordet nyårslöfte. Den heter kort och gott ”Nyårslöfte”:
Stinn av föresatser står jag här vid grinden
och ångrar allt jag brutit under årets lopp.
1. Jag skall aldrig mera hänga mig på
vinden,
då denna akt är skadlig för min kropp.
2. Skall jag nästa år ej tömma flera
glas cyankalium än jag kan stå.
3. Jag skall aldrig bära elefanter mera,
om än jag längtar därtill aldrig så.
4. Aldrig mer jag skall i tigergapen
låta mitt huvud göra artighetsvisit,
då jag till dato haft den dumma egenskapen
att underskatta tigrarnas aptit.
Två år efter det att dikten hade publicerats begick Stig Dagerman självmord. Som Olof Lagercrantz har visat i sin Dagermanbiografi föregicks handlingen av flera antydningar om att han avsåg att ta sitt liv. Till dem hör dikten ”Nyårslöfte”.
Under 1900-talet har ett vanligt mönster varit att vi har importerat nya kalendariska sedvänjor från USA. Mors dag i maj, alla hjärtans dag i februari och halloween i månadsskiftet oktober-november är välkända exempel. Därför föll det sig naturligt att undersöka om vi fått seden med nyårslöften från USA. Det visar sig att så är fallet. I USA talar man om new year’s resolutions, vilket kan översättas med ”nyårsföresatser”. Intressant nog förekommer det ofta att man skriver ner dem i form av numrerade listor, just som i Dagermans dikt. Seden verkar i dag vara mycket livaktig i USA, antalet Googleträffar på ”new year’s resolutions” är fler än 13 miljoner.
I USA möter man ibland uppgiften att det var publicisten och vetenskapsmannen Benjamin Franklin som introducerade bruket att formulera goda föresatser inför det nya året. Hos oss är han kanske mest känd som åskledarens uppfinnare, men han utgav också under åren 1732–58 den mycket populära ”Poor Richard’s almanack”. Där lärde han bland annat ut konsten att bli rik och lycklig och delgav läsarna sina levnadsregler inför det nya år som låg framför dem.
Bruket att posta nyårskort till vänner och bekanta, som inleddes vid mitten av 1800-talet och ökade lavinartat i slutet av århundradet, innebar en skjuts för de amerikanska moralstärkande löftena. I USA trycktes kring sekelskiftet 1900 många nyårskort där de sedvanliga bildmotiven – barn, änglar, vinterlandskap – var utbytta mot numrerade nyårsföresatser i vacker typografi.
Det överlägset intressantaste källmaterialet när det gäller innovationer av olika slag är dagstidningarna. I Kungliga Bibliotekets mikrofilmläsesal läste jag vad Svenska Dagbladet och Aftonbladet har skrivit dagarna omedelbart före och efter nyår om vårt nyårsfirande. Så här stod det i en osignerad ledare i Aftonbladet, publicerad nyårsaftonen 1942:
”De högtidligt uttalade goda löftena inför det nya året är egentligen en anglosaxisk sedvänja, närmast amerikansk. Där borta i väster är man ju inte så alldeles sparsam med vad som bedyras i de högtidligare ögonblicken, huvudsaken är väl att man är med på noterna medan det pågår, och så är det också med New Year-resolutionerna. /…/ Det passar bättre till europeisk och nordisk anda, i synnerhet i dessa tider, att begå årsskiftet i en anda av ödmjukhet och insikt om den egna insatsens begränsning och fåfänglighet.”
Redan på 1920-talet och under hela 1930-talet skrev båda tidningarna om goda föresatser och beslut vid årsskiftet, men ordet ”nyårslöfte” hade ännu inte kommit i bruk. På nyårsaftonen 1925 kunde man i Aftonbladet läsa ett kåseri av signaturen Dew med rubriken ”De goda föresatserna”. Svenska Dagbladet innehöll 2 januari 1938 en skämtteckning med överskriften ”Nyårsbeslut” som skildrar en mans kortlivade ansträngningar att sluta röka cigarr. I samma tidning skrev Kar de Mumma den 2 januari 1939 ett kåseri med rubriken ”Gott Nytt År och Goda Föresatser”.
Det gjordes vid samma tid försök att lansera ordet ”bragelöfte” som en svensk översättning av new year’s resolutions. Den 2 januari 1931 kåserade signaturen Nian i Aftonbladet: ”Ja, nu ha vi undanstökat nyårsnattens preludier och kommit i selen för de krafttag, som vi ställt i utsikt vid Bragebägarens tömmande.” 1942 utkom på Svenska visförlaget i Stockholm ett litet häfte med titeln ”Nya grötrim och bragelöften samt julverser m.m.” Där läser man att bragelöftena avges på nyårsafton av alla som träffats för att fira nyår. Löftena skrivs ner på kort som blandas, och när de sedan blir upplästa ska de närvarande försöka gissa vem som har lovat vad. I häftet finns förslag på ett tjugotal rimmade löften.
Nyårsaftonen 1944 skrev signaturen Flips (Gösta Rybrant) i Aftonbladet: ”På nyårsaftonen avlägger man s.k. bragelöften. Man säger: från och med i morgon skall jag sluta upp med att röka, eller från och med i morgon skall jag sluta upp att dricka alkoholhaltiga drycker, eller sluta att svära eller begå mened eller att radera i böckerna eller vad som kan falla en tillfälligt sinnesförvirrad människa in att lova i en svag stund. Lova mig en sak: lova ingenting på nyårsafton! Ni kommer bara att få dåligt samvete när ni vaknar på morgonen den första januari och erinrar er vad ni sagt i er obetänksamhet, kanske t.o.m. i vittnens närvaro.”
Men det blev alltså varken ”nyårsföresats”, ”nyårsbeslut” eller ”bragelöfte” som kom att bli den bestående svenska översättningen av new year’s resolutions. Det blev ”nyårslöfte”. Det tidigaste belägget för ordet har jag hittat i en krönika med rubriken ”Årsskifte” i Aftonbladet den 2 januari 1944. Författare var Gösta Rybrant, samma kåsör som i slutet av 1944 valde ordet ”bragelöfte”. Han skriver inledningsvis om nyårsvakorna på huvudstadens restauranger och om nyårsrevyer. Sedan läser man: ”Nyårslöften har förmodligen givits i normal mängd. Det ser man bland annat på det stora antalet nyårsförlovningar.”
Man kan fundera över varför alla nyårslöften verkar handla om att leva ett sundare liv och slå vakt om de centrala värdena i livet. Någon njutningsfilosofi är det inte fråga om. Man hör aldrig talas om folk som lovar att festa eller konsumera mer, att äta mer god mat. Med nyårslöftena signalerar vi att det får vara slut med julens och nyårsaftonens utsvävningar, nu gäller det att visa ståndaktighet och leva upp till vardagens villkor.
