Den amerikanska skönlitteraturen under trettiotalet kom i påfallande stor omfattning från sydstaterna. Nordstaterna, som segrat i inbördeskriget och sedan varit skådeplats för det väldiga industriella och ekonomiska uppsvinget, alstrade den tidigare 1900-talslitteraturen, vars räfst- och rättarting med puritanismen trots allt bars upp av ett sådant muntert stridshumör och en sådan hejig gåpåarlust. Men då tonläget blev ett annat ungefär samtidigt som den ekonomiska krisen kom och krigshotet blev allt uppenbarare under åren kring 1930, förflyttades den litterära tyngdpunkten. I Kalifornien gav Saroyan och Steinbeck uttryck åt en sorglös, skenbart högst oamerikansk bohemanda, som struntade i alla kriser. Men decenniets mest tidstypiska insats var dock pessimismen hos Faulkner och andra författare från sydstaterna. Här, där nederlagsstämningen från inbördeskriget ännu dröjde kvar och en gammal kultiverad överklass sjunkit allt längre ned i ekonomisk misär, fanns den naturliga grobädden för trettiotalets övervägande negativa alstring.
Till dessa sydstatsförfattare hör Katherine Anne Porter. Liksom de flesta av sina gelikar härstammar hon tydligen från en mer eller mindre utarmad aristokratfamilj, något som förklarar att hon trots sin radikalism har en så levande känsla för det förflutna och dess stämningar. Det i anmälarens tycke ojämförligt bästa i hennes nu översatta novellsamling ”Det lutande tornet” är också ett antal små, uppenbarligen självbiografiska skisser, som grupperar sig kring den lilla flickan Miranda och hennes farmor. Farmor har genom ett par, tre generationer med beundransvärd duglighet och okuvligt mod hållit uppe en släkt där procenten av charmfulla, opålitliga och egoistiska odågor bland männen är onormalt stor till och med efter sydstatsförhållanden. Hon är imponerande och pittoresk, hopplöst otidsenlig och oändligt mycket mer patetisk än hon själv har en aning om. Dubbelporträttet i ”Den gamla goda tiden” av henne och hennes trotjänarinna och förtrogna, negressen Nannie, ger på några sidor ett utomordentligt koncentrat av hela åldrandets väsen; och farmor, Nannie och Nannies man, den uråldrige negern onkel Jimbilly, hör till de litterära bekantskaper man sent glömmer. De trenne återstående novellerna i boken kommer med större anspråk; men de gör knappast därför större verkan. ”Vägen till vishetens källa”, historien om hur en fyra års pojke konfronteras med de vuxnas obegripliga och orättvisa värld och lär sig hata allt och alla, är styvt gjord, och de fullvuxna, som var och en på sitt sätt är utomordentligt olämpliga att handha barn, får liv med några etsanor vassa streck; men man känner lite for väl igen tendensen från Freud och psykoanalytiskt orienterad pedagogik. Den berättelse om dygdens straff och odygdens belöning, som heter ”Dagens möda”, ger en virtuos miljöbild från irländarnas New York, där allt kretsar kring korrumperad politik; kanske är det konstnärligt riktigt att den puritanska och förträffliga mrs Halloran skall vara ännu mer osympatisk än hennes kräk till man. Och titelnovellen slutligen skulle vara ett litet mästerverk, om inte Isherwood ur samma synpunkter skildrat samma Berlin från åren närmast före nazismens genombrott ännu bättre i ''Mr Norris changes trains” och ”Goodbye to Berlin”. Under alla omständigheter hör ”Det lutande tornet” till de böcker man bör läsa.
Sak samma gäller i kanske ännu högre grad om ”Violen från Pratern” av den Christopher Isherwood, vars namn just nämndes. Han tillhörde från slutet av 20-talet de mest framträdande inom den engelska litterära vänstern, tills han vid krigsutbrottet tillsammans med sin vän Auden avvek till de tryggare förhållandena i Amerika, där de ägnade sig åt indisk mystik, sällsamt att säga i Hollywood. Personligen gör Isherwood med sitt pendlande mellan den kommunistiske kommissariens och yogins ståndpunkter kanhända inte något särskilt vederhäftigt intryck. Men han är en briljant berättare, det visar inte minst hans come-back som realistisk författare. ''Violen från Pratern” är historien om tillkomsten av en film. Man kan också säga att den är historien om en genial konstnärs mellanhavande med denna jordens herrar, som ingalunda är geniala, men ändå till slut tar hem spelet, därför att de i gengäld är sluga och slughet alltid lönar sig bättre än genialitet. Man får en synnerligen lärorik, om än knappast uppbygglig inblick i filmens underliga värld, där de flesta lagar för normalt mänskligt uppträdande tycks vara mer eller mindre permanent upphävda. Och framför allt får man ett praktfullt porträtt av den store österrikiske regissören Friedrich Bergmann, som till skillnad från flertalet genier inte bara är högst oberäknelig och egensinnig, utan också oemotståndligt älskvärd, med en förtrollande blandning av visdom och naivitet. Det är män som Friedrich Bergmann, vilka skapar det nya i tillvaron, antingen det gäller kameravinklar och gestaltning av folkscener eller frigörelsen av atomenergien. Men de får inte själva bestämma över sina skapelsers öde och användning, där ingriper herrar som direktör Chatsworth, lirkar från dem deras hemligheter och brukar dessa för sina egna syften. Och därför kommer Bergmann och hans själsfränder alltid att medverka till något helt annat än de tänkt och velat, antingen det nu blir en banal film eller världens undergång. ''Violen från Pratern” är en ovanligt rolig och samtidigt en mycket tänkvärd bok, två egenskaper som mera sällan förenas. Och man kan gott gratulera förlaget till att med den ha introducerat Christopher Isherwood på den svenska bokmarknaden.
Jean-Paul Sartre behöver ingen dylik introduktion: åtminstone för stockholmspubliken är han välkänd från Dramatens framförande av hans båda skådespel ”Flugorna” och ”Inför lyckta dörrar”. När man nu har tillfälle att i bokform förnya bekantskapen med de tvenne dramerna, bekräftas det intryck de gjorde från scenen: ”Flugorna” är otvivelaktigt ett betydande diktverk, fast dess symbolik här och var verkar ganska oklar, medan värdet av ”Inför lyckta dörrar” med dess bokstavligen talat eviga erotomani tycks mer diskutabelt. Och ännu svårare har åtminstone undertecknad att odelat uppskatta hans novellsamling ”Muren”. Den är virtuost skriven, med en sorts kall frenesi, om den saken kan inte vara tu tal. Men ändå verkar den otillfredsställande; något väsentligt fattas. Delvis kan det intrycket bero på att bokens flesta noveller påminner om en ibland ganska osmaklig exempelsamling till Krafft-Ebings gamla ”Psychopathia sexualis”; i dem alla utom titelnovellen konfronteras man med sexuell abnormitet av något slag. Och det måste vara något fel med en författare som på detta fascinerade sätt kretsar kring perversiteter. Naturligtvis kan också dylika motiv omvandlas till berättarkonst. Men knappast när abnormiteten uppfattas som här: som något ofrånkomligt, ett öde som människorna fogar sig i utan starkare protester eller konflikter. Kanske är denna uppfattning vetenskapligt riktig: men i så fall blir sexuell perversitet som stoff för novellistik jämställd med färgblindhet, rödhårighet eller någon annan, indifferent egenskap – eller med den ironiska slump som i titelnovellen låter den dödsdömde spanske frihetskämpen oavsiktligt förråda sin kamrat, som han vill rädda. Renodlad determinism må vara filosofiskt ovederlägglig: för skönlitteraturen är den dock ett dödligt gift. En diktare måste alltid tillämpa en sorts als ob-filosofi; han måste skriva som om vi vore ansvariga varelser med fri vilja, eljest förlorar hans dikt den inre spänning, varav den hålls uppe liksom ett valv, och därmed sin bärighet, sin förmåga att föra oss mot ett mål över avgrunderna. Avgrunderna får man se djupt ned i hos Sartre; men målet är åtminstone anmälaren ur stånd att upptäcka. På ett undantag när: i ”En ledares barndom”. Här skildras hur hållningslösheten, den moraliska och intellektuella depravationen i den mellankrigsmiljö, där en begåvad och bortskämd fransk överklasspojke växer upp, som logisk konsekvens leder till att han hamnar i antisemitism, antiintellektualism, våldsdyrkan, kort sagt i nazismens franska motsvarighet. Artistiskt har denna novell kanske inte samma stramhet och bundna, intensiva ångeststämning som bokens övriga berättelser; men här vet man vad författaren vill. Och därför tycks mig också ”En ledares barndom” vara volymens tyngst vägande inslag.
Albert Camus är ju inte alls känd i Sverige så som Sartre, fast också han hör till de ledande inom Frankrikes unga författargeneration. Hans lilla roman ”Främlingen” förefaller mig vara det kanske bästa prov på fransk berättarkonst som kommit till oss efter kriget. Det urgamla, outslitliga problemet individen och samhället har här fått en belysning, där man i lika mån beundrar originaliteten och den franska klarheten och konsekvensen. En ung kontorist i Alger råkar en dag, då han bragts ur gängorna av enerverande händelser och är halvt bedövad av den ohyggliga hettan, nästan i misshugg skjuta ned en arab, som tidigare varit i krakel med en av hans bekanta om någon fruntimmershistoria. Kontoristen är densamme efter sitt brott som före det: en ganska vanlig människa, snarare över än under genomsnittet i fråga om tankeförmåga och intellektuell ärlighet, på intet sätt ond, men med en viss känslokyla och brist på vitalitet, som gör en slapp desillusion till hans mest framträdande drag. Han kan inte själv förstå att han är en brottsling, han känner sig aldrig som brottsling och kan därför inte heller känna någon ånger över sin gärning. Men då han står inför rätta, förvandlas hela hans karaktär och alla hans handlingar i åklagarens framställning och rättens uppfattning. Den oförmåga att hyckla och tala osanning, som är hans bästa egenskap, förvärrar endast hans sak: den tolkas som bottenlös förhärdelse. Händelserna strax före brottet, som läsaren varit åskådare till utan att de tyckts honom vittna om något värre än tanklöshet och en viss primitiv driftmässighet, tyds om till bevis på cynism och en asocial, kriminell läggning. Och så småningom är bilden av ett känslolöst vidunder färdig. Den som till slut döms till döden är inte den man som begått brottet, utan en vrångbild, som rättvisans handhavare i god tro konstruerat fram. Och därmed har denna rätt alldagliga kriminalhistoria lyfts upp till stor, allmängiltig tragik. Härtill kommer, att framställningsformen – en jagberättelse, där stilen utomordentligt åskådliggör kontoristen-mördarens psyke – har en klassisk enkelhet och fasthet. I korthet sagt: ”Främlingen” hör till de verkligt vägande tillskotten i vår översättningslitteratur.
