Begreppet ”sakprosa” tycks ha uppfunnits av den finlandssvenske språkforskaren Rolf Pipping. I en artikel från 1938 pläderar han för ”sakprosa” som lämplig beteckning på den ”objektiva framställningstypen” där ”allt handlar om sak” och där ”känslouttryck är principiellt uteslutna”. Pipping citeras av norske Johan L Tønnesson, som torde vara världens första professor i just ”sakprosa” och som nyligen gav ut den lilla boken Hva er sakprosa (Universitetsforlaget, 159 s). Tønnesson verkar mena att Pipping är en smula naiv. Dels kan det inte finnas någon omedelbar och objektiv förbindelse mellan ord och verklighet; dels använder sakprosan ideligen känslouttryck, makt- och övertalningsmedel. I gengäld citerar han gillande en dansk forskare som menar att sakprosan är något som adressaten uppfattar som ”direkta påståenden om verkligheten”.

Alla forskare vill avgränsa och definiera sitt forskningsområde och sakprosans utforskare är inget undantag. Dock hamnar de lätt i bryderier när de skall bestämma fenomenet sakprosa. Tønnesson hävdar att sakprosan inte är någon ren fantasiprodukt, ingen fiktion, att den inte är ”skönlitterär” i den betydelse som vunnit hävd under åtminstone 1900-talet. Sakprosan har ett förpliktande och ”direkt” förhållande till verkligheten medan skönlitteraturen är ”indirekt”, sakprosan undviker känslor (enligt Pipping) medan litteraturen uttrycker känslor; sakprosan kan använda känslor (enligt Tønnesson) men är ändå något helt annat än skönlitteraturen. Och omvänt avgränsas skönlitteraturen som något som är ren uppfinning och som alltid har ett ”indirekt” förhållande till verkligheten enligt den välkända formeln: all likhet med verkligheten är oavsiktlig och rent tillfällig. Sakprosan och skönlitteraturen definierar varandra ömsesidigt: det ena är aldrig det andra.

I den engelska presentationen av det svenska forskningsprojektet ”Svensk sakprosa” från 1990-talet går sakprosan under namnet ”non-literary prose”. Som hos Tønnesson markeras att sakprosan bara kan avgränsas negativt, genom att man försäkrar att den inte sysslar med fantasi och fiktion, att den inte är ”litteratur”. En liknande hållning kan avläsas redan i en av de tidigaste och ännu läsvärda böckerna om den litterära prosan, Viktor Sjklovskijs ”Prosans teori” från 1929. Sjklovskij är välkänd för alla litteraturstudenter med uppsatsen ”Litteraturen som grepp”, där han visar hur prosan blir litterär genom retoriska ”grepp”. I ”Prosans teori” hävdar han att det är själva berättelsen som är litteraturens hemlighet, att det är intrigen, ”plotten”, som gör prosan litterär. Han avslutar dock boken med ett kapitel om ”essä och anekdot” där han tar upp det förbryllande förhållandet att det finns prosa som man måste kalla litterär fastän den saknar berättelse och ”plot”. Sjklovskij snubblar på termen ”sakprosa” när han funderar på den verklighetsorienterade litteratur som håller sig till fakta. En sådan litteratur, skriver han, borde inte försöka efterlikna eller överträffa skönlitteraturen, utan istället se till att skiljas från den.

Sjklovskij är en viktig teoretiker och bidragsgivare till den litterära modernismen. Kanske Pipping också var under inflytande av den modernism, som på 1930-talet hade blivit en viktig del av den finlandssvenska litteraturen? I alla händelser är det slående att distinktionen mellan skönlitteratur och sakprosa sammanfaller med modernismen. Då dras gränsen mellan å ena sidan den ”högre” litteraturen, ”skönlitteraturen” med sitt ”indirekta” verklighetsförhållande – och å den andra sidan sakprosan, som inte riktigt är litteratur men i gengäld har ett ”direkt” förhållande till verkligheten. Sjklovskij uppmanade den senare att hålla sig undan skönlitteraturen.

Detta historiska sammanhang tas inte upp av Tønnesson, som istället antyder att det är romantiska föreställningar som gjort att man börjat uppfatta skönlitteraturen som ett från verkligheten fredat område. Han är inte ensam om detta. Paul Fussell, som 1980 gav ut den underhållande boken ”Abroad” om engelska reseberättelser, ondgör sig över att bara romaner och dikter tycks ha litterär prestige nuförtiden. ”Den status som dessa två uttrycksformer har fått är till stora delar ett oförtjänt och okritiskt övertaget arv från senromantiska teorier om skapande konst som religion och metafysik. Andra slags arbeten – sådana som enkelspårigt kallas literature of fact eller literature of argument – betraktas som estetiskt mindervärdiga.” Innan romantiken ”kunde man uppfatta ett mästerverk också i ’icke-fiktiva’ genrer som historiografi eller memoar eller essä eller biografi eller resebok”.

Kanske man kan våga sig på att utnämna tiden mellan Sjklovskij och Fussell – 1929-1980 – till modernismens epok. Det var i alla händelser den epok då gränsen drogs mellan skönlitteratur och sakprosa vilket fick en lång rad konsekvenser för litteraturen: hur den blir läst, hur den sorteras i bokhandel och på bibliotek, hur den behandlas kulturpolitiskt och ekonomiskt, hur den studeras i skolor och på universitet. Någon tydlig skiljelinje var det aldrig fråga om men den som ändå varit har förvisso destabiliserats på senare tid.

Tønnesson är förstås inte omedveten om detta. Hans bok plockar friskt från aktuella exempel och driver en aktningsvärd politisk linje: han hävdar att sakprosan är en del av vår vardag men att den ändå ses över axeln av kulturpolitiker och av litteraturens institutioner. Tønnesson vill ge sakprosan en fullvärdig plats i all undervisning och i alla former av litteraturstöd. Eftersom han är världens första professor i sakprosa vill han samtidigt avgränsa sitt ämnesområde på traditionellt vis. Tønnesson delar ”tekstuniverset” i två: skönlitteratur och sakprosa. Men han medger förstås att också sakprosan kan vara litterär och delar därför också den i två: ”litterär” respektive ”funktionell” sakprosa. Han tänker sig att båda varianterna kan behandlas med de redskap han förser oss med i sin bok, där han skisserar sakprosans ”språkligt-retoriska strategier”.

Tønnessons sakprosa tävlar med andra begrepp som försöker hålla ordning på ”tekstuniverset”. Närmast till hands är helt enkelt just ”text”, som täcker alla skriftliga språkliga yttringar. Tønnesson ligger i praxis nära textbegreppet med sin sakprosa, som är ett paraplybegrepp för en mängd olikartade språkliga yttringar, med fiktion och skönlitteratur som enda undantag. Sin orientering mot retorisk analys har han också övertagit från en textteoretisk tradition. För min egen del har jag föreslagit ”prosa” som samlingsnamn för olika litterära strategier som överskrider eller ignorerar den invanda gränsdragningen mellan fiktion och sak. Tønnesson ger mig en klapp på axeln för detta initiativ samtidigt som han varnar för att jag, som litteraturprofessor, vill göra ”allt” till ”litteratur” medan han, som professor i sakprosa, vill ha sin sakprosa i fred.

Tønnesson tar upp två textområden som är problematiska när det gäller förhållandet mellan fiktion och sak: essä och blogg. Också Sjklovskij nämnde essän i ”Prosans teori”, då med uppmaningen att den borde hålla sig till saken och hålla sig borta från fiktionen. Tønnesson räknar essän till den litterära sakprosan och anser att det essäistiskt ”prövande” skrivsättet är eller borde vara en klok strategi för många sakprosaister. Bloggen, antyder han, är i färd med att utveckla en ny ”textkultur”. Han diskuterar däremot inte de teknologiska och mediala förändringar som inte bara bereder vägen för bloggen utan också ändrar förutsättningarna för skriftkulturen och därmed för alla former av text. Han tar heller inte upp några av de många litterära former, som sen länge förberett den litterära marken för sådana förändringar genom att operera i gränsområdet mellan fiktion och sakprosa: det gäller inte bara essäistik utan också det som Paul Fussel hade i tankarna: reseberättelsen. Men också exempelvis berättande historieskrivning och etnografi, ny-journalistikens subjektiva ”dokumentarism”, biografi, memoar och andra former av litterär självframställning. Det sista närmar sig just bloggen medan dokumentarismen samspelar med visuella media: inte bara dokumentärfilm utan också dokusåpor och andra varianter av kvasi-fiktion och kvasi-dokumentation. Sådant har ju blivit ett alldeles normalt inslag i vårt visuella landskap: varje nyhetsprogram på tv numera innehåller fiktiviserade inslag från verkligheten. Exemplen – bloggen och dokumentarismen – antyder att vi befinner oss mitt i en medialt betingad revolution, som överskrider ett antal gränser som varit centrala i vår kultur: inte bara gränsen mellan fiktion och verklighet utan också gränsen mellan det privata och det offentliga.

Det är knappast litteraturen som instrumenterar dessa förvandlingar men litteraturen ger ändå, som vanligt, goda indikationer. Bara i Sverige har vi sen 1960-talet haft en gedigen ”dokumentaristisk” tradition med uttalat anti-modernistisk profil. P-O Enqvist, Sven Lindqvist, Göran Palm har alla skrivit en rad starka böcker med fiktiva inslag och skönlitterära anspråk samtidigt som de har haft ett alldeles direkt förhållande till verkligheten. Göran Palms svit ”Sverige. En vintersaga” är ett vackert exempel från senare tid: en personlig blandning av essä, reseberättelse, politisk analys och verklighetsbeskrivning. Att den sedan är skriven på blankvers gör den ”skönlitterär” utan att den för den skull tappar kontakten med verkligheten. Och Enqvist-generationen har fått gedigna efterföljare. Gellert Tamas ”Lasermannen. En berättelse om Sverige” (2002) är ett strålande exempel på en dokumentarism under påverkan från visuella medier. Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” (2006) gör en effektiv förening av det dokumentära med reseberättelse och självbiografi i ett slags nyjournalistisk regim.

Sverige har dessutom en stark tradition för litterär självframställning ända från Strindberg och framåt. När 1930-talsförfattarna med Ivar Lo-Johansson i spetsen började skriva självbiografiska romaner, självbiografier och memoarer så följer de inte Sjklovskijs eller Pippings eller modernismens uppmaningar: istället berättar de med verklighetsanspråk och profilerar sig själva litterärt. I förhållande till modernismen bildar de en mäktig underström som idag kommit till ytan: dagens författare profilerar sig gärna marknadsmedvetet och med tydliga anspråk på sanning och verklighet. Martina Lowden med ”Allt” (2006) och Maja Lundgren med ”Myggor och tigrar” (2007) demonstrerar olika exempel: Lowden ansluter till den mediala utvecklingen med något som påminner om en litterärt bearbetad blogg; Lundgren går vidare med den ”bekännelselitteratur” som utvecklats parallellt med ”dokumentarismen”.

Debatten kring Lundgrens bok var en repris på debatten kring Enqvists ”Legionärerna” (1968) och illustrerar hur ofruktbart det är att sortera det som Tønnesson kallar ”tekstuniverset” i två delar med skarp gräns emellan. De traditioner som jag skisserat ovan låter sig helt enkelt inte passas in i det ena eller det andra. Dessa traditioner har blivit påfallande, nästan dominerande i dagens litteratur, vilket gör att både ”skönlitteratur” och ”sakprosa” fått något antikvariskt över sig. Mycket tyder på att både litteraturprofessorn och sakprose-professorn måste försöka slå följe med litteraturen, se över sin begreppsapparat, och hitta vägar över gränserna.