Vem var egentligen Adolf Hitler? Och hur kunde han få en sådan makt? Dessa frågor har debatterats i över sex decennier men fortfarande har vi ingen klar bild av Hitler. Forskare har förklarat det med att han inte hade någon utpräglad personlighet – att han var en ”icke-person” (Joachim Fest) som speglade sin tid eller ett ”tomt skal” (Ian Kershaw) som fylldes av andra.

Nu har ett verk kommit ut som vederlägger den tesen: Hitlers Charisma. Die Erfindung eines deutschen Messias (Fischer, 330 s) av Ludolf Herbst. Författaren, nyligen emeriterad nutidshistoriker och internationellt respekterad expert på Tredje riket, hävdar att Hitler ingalunda var en ”nobody” utan en man med speciella talanger som ger en rationell förklaring till att han kunde få en sådan makt.

Herbst tar upp den i forskarkretsar omdebatterade frågan om Hitler hade karisma eller ej. Som grund för sin analys lägger han sociologen Max Webers definition av begreppet karisma, enligt vilken en karismatiker är en ledarpersonlighet som har ”utomordentliga” egenskaper och en viktig ”mission” och därför upplevs som ”gudasänd”, som en Messias.

Hitlers samtida var övertygade om att Hitler hade karisma och den föreställningen har bestått fram till i dag, trots vetskapen om de brott som begicks under hans regim, konstaterar Herbst. Hitlers karisma är dock en legend som han själv skapade. Under de första tre decennierna av hans 56-åriga liv tydde ingenting på att han skulle vara ”gudasänd”. Men efter den misslyckade kuppen i München 1923 tog han själv sig an rollen som tysk Messias. I ”Mein Kampf”, som han skrev i fängelset 1924, framställde han sig som en genial, tidigt mogen ledarpersonlighet, som av ödet utvalts att rädda det tyska folket. Nazisterna blåste upp myten om Hitler som Tysklands frälsare och gjorde den till kärnan i sin propagandaoffensiv.

Herbst riktar skarp kritik mot sina kollegor. Om man vill förstå fenomenet Hitler får man inte bedöma honom enligt borgerliga kriterier som de flesta biografiskrivare gör, menar han. Hitler utmärkte sig förvisso inte genom skarpt intellekt, målmedvetenhet, flit eller social kompetens, egenskaper som enligt gängse uppfattning är grundläggande för framgång. Han levde i en drömvärld, avbröt skolan vid 16 års ålder och förde ett bohemliv utan ambitioner att skaffa sig yrkesutbildning och fast arbete. Han var en enstöring som höll timslånga monologer och av många upplevdes som ”säregen”.

Men det faktum att Hitler var en udda personlighet berättigar inte den ironiska nedlåtenhet de flesta historiker behandlat honom med, framhåller Herbst. Hitler var inte obildad även om han var en autodidakt. Redan som ung hade han ett utpräglat intresse för opera, teater, arkitektur och måleri och gick helt upp i dessa intressen. Under uppväxtåren i Linz och därefter i Wien var han en flitig biblioteksbesökare och han tillbringade mycket tid med att läsa.

Problemet med Hitlerforskningen, menar Herbst, är att de flesta biografiskrivare har skytt mödan att bedriva grundlig arkivforskning och i stället förlitat sig på de uppgifter Hitler själv givit i ”Mein Kampf”. Men den duger inte som historisk källa eftersom Hitler där framställde sig själv som Tysklands frälsare och därför förteg eller förvrängde de fakta som inte passade in i hans mytiskt färgade självbild.

För att få en realistisk Hitlerbild måste man först rensa ut alla myter som spunnits kring hans person, menar Herbst. Framför allt kring Hitlers första levnadsår blommar legenderna. Eftersom Hitler skildrade sin far som auktoritär, uppbrusande och brutal har forskare sökt rötterna till hans fanatism i fadershat. Han lär ha föraktat sin mor som svag för att hon inte kunde hindra att fadern slog honom. Men Herbst konstaterar att Hitlers barndom inte alls var så olycklig som det påstås. Han älskade sin mor och när hon insjuknade i bröstcancer 1907 skötte han henne kärleksfullt ända fram till hennes död.

Under sin uppväxt gjorde Hitler viktiga erfarenheter som han senare byggde på. Då modern var djupt religiös fick han en katolsk uppfostran, sjöng i kyrkokören och biträdde prästen vid gudstjänsterna. Hans barndom präglades alltså av religiösa myter och där ser Herbst förklaringen till att han alltid sökte omge sig med ett mytiskt skimmer.

I skolan hade Hitler en tysknationellt sinnad historielärare som han tog djupt intryck av. Han hade en stor beundran för det tyska kejsarriket, och hans högsta önskan var att hans hemland skulle bli del av ett stortyskt rike – en dröm han som Führer förverkligade genom att annektera Österrike 1938.

När Hitler avbrutit sin skolgång fördjupade han sig i de germanska hjältesagorna. Det låg i tiden. Intresset för germansk mytologi blomstrade under 1900-talets första hälft, och det förklarar varför Hitlers ideologi, som bygger på myten om den nordiska rasens överlägsenhet, kunde få en sådan genomslagskraft.

Hitlers stora intresse var stadsplanering och han smidde storslagna planer på hur Linz skulle kunna omgestaltas. Han hade gärna studerat arkitektur men för det krävdes studentexamen och han beslöt sig i stället för att bli konstnär. Efter moderns död flyttade han till Wien och sökte in på konstakademin, där han dock inte blev antagen trots upprepade försök. Hitlers konst fyllde kanske inte konstkritiska krav, konstaterar Herbst, men den var helt i överensstämmelse med tidens smak: klassiskt-konventionell med romantiska inslag. Hans vykort och små tavlor sålde därför bra. I borgerliga kretsar delade de flesta hans aversion mot avantgardistisk konst, och när Hitler efter sitt makttillträde gick till attack mot ”dekadens” och ”amoralism” hade han starkt stöd i stora kretsar även utanför Tyskland.

Redan i Linz var Hitler fascinerad av Wagner och i Wien besökte han alla Wagneruppsättningar. Herbst förmodar att det inte i första hand var musiken som intresserade honom utan det teatraliska i Wagners konst: det effektfulla skådespeleriet, de stora gesterna, känslosvallet. Hitler blev övertygad om att form är viktigare än innehåll och att den som vill nå sin publik måste appellera till känslorna och inte till förståndet – en insikt han senare skulle lägga till grund för sina välrepeterade framträdanden som demagog.

I Wien besökte Hitler debatterna i parlamentet, som i det mångnationella Habsburgimperiet fördes på flera olika språk. Att han inte förstod vad som sades störde honom inte – han var där för att studera gester och mimik, säger Herbst. Men av det kaos debatterna ofta mynnade ut i torde han ha dragit slutsatsen att de multietniska storrikena var dömda till undergång och att endast en homogen nationalstat under en stark ledare kunde bestå i längden.

I ”Mein Kampf” påstår Hitler att det var i Wien han skapade sin världsbild, och eftersom hans ideologi speglar de antisemitiska, antiparlamentariska och antibolsjevikiska klichéer som grasserade i Wien i början på 1900-talet har man utgått ifrån att det stämmer. Herbst konstaterar att det dock inte finns några belägg för att Hitler redan då var politiskt engagerad. Han var medlem i en konstförening men inte i något politiskt parti eller förbund. Arkivstudier belägger också att han då inte var en övertygad antisemit. Han beundrade judiska konstnärer och hade vänskapliga kontakter med ett flertal judar. En judisk bekant sålde hans vykort i sin affär, och Hitler var gäst i hans hem.

1913 flyttade Hitler till München för att undslippa värnplikt i den österrikisk-ungerska armén. För det tyska kejsarriket ville han dock kämpa och vid krigets utbrott 1914 anmälde han sig som frivillig i den bayerska armén. Han deltog under hela första världskriget vid västfronten. Men trots att antisemitismen blossade upp och judarna blev syndabockar för Tysklands motgångar, speglar Hitlers brev från fronten inget judehat, påpekar Herbst.

I ”Mein Kampf” skriver Hitler att han efter Tysklands nederlag blev medveten om sin kallelse som det tyska folkets räddare. Men även det avfärdar Herbst som en legend. Arkivstudier belägger att han då inte alls var intresserad av politik. Det var arméofficerare som upptäckte hans förmåga att fängsla som talare och beslöt att använda sig av hans retoriska begåvning för sina politiska syften. De skickade Hitler på antibolsjevikisk skolning, och på deras initiativ trädde han in i det lilla tysknationella arbetarpartiet DAP som grundats för att motverka kommunismen. Där imponerade han med sina känsloladdade debattinlägg, och 1921 blev han partiledare. Partiet döptes om till NSDAP och började sin marsch mot makten med Hitler i spetsen.

När ”Mein Kampf” publicerats 1925 satte de ledande nationalsocialisterna systematiskt igång med att marknadsföra Hitler som en tysk Messias. Med amerikanska propagandametoder, som de behärskade bättre än någon annan i Tyskland på 20-talet, byggde de upp bilden av nazismen som en politisk religion med en karismatisk Führer som strålande medelpunkt i en trosgemenskap.

Men NSDAP var inte bara ett Führer-parti, som satsade på Hitlers talang som agitator, utan också ett välorganiserat massparti med en modern byråkratisk apparat och effektiva strukturer, framhåller Herbst. Med gigantiska massuppbåd, bombastiska rikspartidagar, ljuskäglor, fyrverkerier och ”Heil Hitler”-jubel iscensatte nazisterna orgiastiska rustillstånd som ständigt stegrades. Tyskland förvandlades till en teaterscen där känslor sattes i svall och förståndet bedövades. Då de flesta tyskar inte hade en aning om reklamteknik kunde de inte genomskåda hur de förfördes med suggestiva propagandametoder.

Det är på tiden, skriver Herbst, att man i forskarkretsar slutar nedvärdera Hitler och inser att han var sin tids främsta propagandist. Han hade bedrivit ingående studier i hur människomassor kan manipuleras och han var på det området en cynisk expert som tänkte i rationella banor och endast hade ett mål: sin egen framgång. Han tog undervisning i retorik och tillbringade timmar framför spegeln för att öva in sina gester i minsta detalj. Före ett framträdande informerade han sig om den publik han skulle tala inför och rättade sina ord därefter. Han hade en stark intuition för vad hans åhörare kände och tänkte och han sade det de ville höra. Han appellerade till deras fördomar och antipatier, och han spelade virtuost på deras chauvinism, främlingshat och antisemitism. Hitler var inte den enda nationalistiska predikaren under den kaotiska Weimartiden men han vann loppet därför att han bäst förstod att göra sig till tolk för det tyska folkets besvikelse, framtidsångest och drömmar.

I Tyskland har Herbsts bok lovordats som ett värdefullt bidrag till Hitlerforskningen, eftersom den åskådliggör hur nazipropagandan systematiskt byggde upp legenden om Hitlers karisma. Men viktig är boken framför allt därför att den visar att Hitler inte var en mytisk supergestalt och inte heller ett ”tomt skal” utan en människa med förmågor som förklarar hans framgång. Han var en ytterst skicklig skådespelare och kunde därför fascinera i rollen som Tysklands Messias. Men han var också en kyligt beräknande strateg som visste exakt hur han skulle gå till väga för att nå sitt mål. Med sin insikt i hur människor kan manipuleras låg Hitler långt före sin tid – och där ser Herbst förklaringen till att han kunde göra en så makalös karriär.