Något nytt Singapore blev det inte av Gaza. Det förefaller i dag närmast absurt att någon kan ha hyst sådana förhoppningar om det överbefolkade lilla stycke land som ligger inklämt mellan Israel och Egypten. Ändå är det mindre än två decennier sedan de mest entusiastiska tillskyndarna av den då pågående fredsprocessen gav uttryck för sådana visioner.
Gaza först, var tanken, och därefter skulle resten av de palestinska områdena följa efter. Självstyre och omfattande biståndsinsatser avsåg att lyfta palestinierna ur fattigdom och vanmakt. Äntligen kunde en lösning på den långa israeliskpalestinska konflikten skönjas. Gaza först, alltså. Enklaven var, tycktes det, lättare att hantera politiskt än Västbanken och dess geografiska belägenhet gjorde den tänkbar som utvecklingszon med potential för att bli en dynamisk del av regionen. Den borde kunna dra till sig utländska investeringar och högutbildade palestinier från skilda håll i världen.
Dessa lysande utsikter skymdes snart av verklighetens allt annat än hoppingivande bilder. Framtiden tycks vid det här laget inte vara något att sätta större tilltro till, snarare finns det goda skäl att vilja undvika att se i den riktningen. Blickar man i stället bakåt finner man å andra sidan en lång rad felslagna initiativ till fredlig utveckling och ekonomiska framsteg. Möjligheterna borde ha funnits där, men att döma av vad som skett under årens lopp ter det sig osäkert om de någonsin gjorde det. Den ordinära mediekonsumenten, som slänger i sig lite snabba nyheter morgon och kväll, har antagligen inga starkare minnen av detaljerna i händelseförloppet, men en chans till rekapitulation och fördjupning ger nu DN:s Mellanösternkorrespondent, Nathan Shachar, i The Gaza Strip: Its History and Politics From the Pharaos to the Israeli Invasion of 2009 (Sussex Academic Press, 206 s).
Med tanke på volymens blygsamma omfång kan titeln förefalla väl tilltagen, men Shachar håller vad han lovar och tar sin utgångspunkt i det faraoniska Egypten. Han raskar emellertid på i en takt som gör att han nått fram till de senaste årtiondenas nyss passerade händelser redan långt innan han hunnit halvvägs i framställningen. Tonvikten ligger med andra ord på det som ännu inte riktigt har omvandlats till historia, det vill säga den tid då författaren själv har varit ögonvittne och rapportör. Därmed får framställningen bitvis ett lätt drag av reportage, med inträngande skildringar av det politiska spelet i och kring regionen. Att boken är utgiven på ett akademiskt förlag innebär inte att den vänder sig till en snävare läsekrets med särskilda intressen, den är fullt tillgänglig för en allmän publik. En svensk utgåva är att vänta under hösten.
Någon framskjuten position historiskt sett har Gazaremsan inte alltid haft, men den har heller inte varit alldeles perifer. Det handlar om en till ytan oansenlig bit mark, men den ligger trots allt vid Medelhavet och dessutom i trakter där otaliga folk har rört sig under årtusenden. Vattnet förenade och som hamnstad fick Gaza tidigt betydelse. Långt innan Alexander tog vägarna förbi hade många andra gjort det, men det grekiska inflytandet gav nya impulser och resulterade i en omfattande hellenisering. Man pratade och skrev på grekiska. Östra Medelhavet blev ett grekiskt kulturområde i vilket även Gaza ingick. Shachar jämför detta skeende med dagens globala västerländska inflytande och förmodar att det var bättre under antiken. När romarna, med sin vurm för allt grekiskt, tog över stärktes denna kulturella gemenskap ytterligare.
Kristendomen kom tidigt till Gaza, men vann inledningsvis inte många själar, utan stötte på starkt motstånd som resulterade i åtskilliga martyrskap. Längre fram blev det de kristnas tur att ge sig på hedningarna, men man fann också tid för mer konstruktiv verksamhet. En betydande urbanisering av Gaza ägde rum under den kristna eran. Det byggdes teatrar och badhus och de omfattande offentliga satsningarna skedde, enligt Shachar, utan skattehöjningar. Detta var uppenbart ett ställe att söka sig till om man ville ta sig fram här i livet och många gjorde det, inte bara från närområdet. Så småningom kom erövrare med en ny religion och mycket förändrades. Gaza arabiserades och islamiserades, medan kristendomen och det grekiska språket, liksom arameiskan, överlevde på landsbygden ända tills de europeiska korsfararna anlände. Därmed är vi framme vid år 1100.
Turbulent skulle man utan överdrift kunna kalla den tid som följde. Till och med mongolerna lyckades ta sig hela vägen till Gaza, för att snabbt drivas bort av mamlukerna i slaget vid Ayn Jalut 1260. De sistnämnda hade inte långt tidigare tagit makten i regionen. Från början av 1500-talet och fyra sekler framåt var Gaza en del av det osmanska väldet och lugnare tider rådde. Som på andra håll i det vidsträckta riket levde de olika befolkningsgrupperna relativt konfliktfritt, sida vid sida. Det är mot slutet av detta långa maktinnehav som förhållandena i hela regionen ändras och grunden till dagens situation läggs. De europeiska stormakternas intresse för denna del av världen ökar under 1800-talet och när osmanernas skröpliga imperium faller samman efter första världskriget får britterna mandat över dåvarande Palestina.
I Shachars historik över Gazaremsan inträffar denna brytpunkt mellan den äldre tiden och den moderna epoken efter knappt 50 sidor. Att tidigare perioder genomkorsas tämligen rapsodiskt beror naturligtvis på att det är det senaste århundradets händelser som är avgörande när det gäller att förstå dagens situation. Det är också här historieskrivningens dilemma ställs på sin spets. Att försöka komma till rätta med det förflutna, att förstå vad som en gång skedde och varför, är aldrig en lätt uppgift. Vad gäller Mellanöstern behöver problemen ingen närmare förklaring. Historiska uppgifter är alltid föremål för tolkning, annars blir de inte begripliga, men i detta sammanhang är de i högsta grad delar av vapenarsenalen och de stridande parterna, samt deras frivilliga stödtrupper världen över, finner inte mycket de kan enas om. Att bortse från historien är ingen lösning, även om det förslaget har lanserats.
Shachars metod för de avsnitt som ligger nära vår egen tid är den motsatta mot den han valt för tidigare epoker. De korta, snabba skisserna ersätts av detaljerade skildringar med ett myller av händelser och aktörer. Man förvånas över hur mycket författaren lyckas få med i sin berättelse. Ett tydligt val är att låta redovisning gå före analys, läsaren får själv dra slutsatser med hjälp av alla fakta som lyfts fram. Shachar håller blicken riktad mot Gaza, även om det självfallet inte går att bortse från den större kontext i vilken den lilla landremsan allt tydligare vävts in under 1900-talets gång.
Britternas styre förändrade hela regionen och den blev en betydelsefull bricka i stormaktsspelet. För Gazas del innebar det en modernisering som medförde omfattande nybyggande och växande handel med jordbruksprodukter. Inflyttningen tilltog och själva staden Gaza blev en av de större i regionen. Motsättningarna mellan judar och araber ökade och bojkotterna mot judiska verksamheter drabbade inte minst de arabiska lantarbetarna och affärsidkarna. Den verkliga omvälvningen kommer efter utropandet av staten Israel och det krig som följde i dess spår. I och med detta, skriver Shachar, fick Gaza en ny regim, ändrade ekonomiska villkor och till stora delar ny befolkning, samt ”ett annat öde”. Hur det formade sig är vad merparten av ”The Gaza Strip” försöker beskriva i den komprimerade samtidskrönikans form.
Krigshandlingarna i samband med Israels tillkomst ledde till enorma flyktingströmmar och det var så Gaza fick stora delar av sin palestinska befolkning. Egypten, som erhöll makten över området, tillät ingen vidareflyttning och därmed blev Gazaremsan ett väldigt flyktingläger i stället för ett område med städer och byar att passera på vägen mellan Egypten och Mellanöstern. Detta nya geopolitiska faktum skapade den situation som i dag tycks vara mer svårlöslig än någonsin. Gazaremsan ligger pressad mellan två gamla fiender som slutit fred, utan att detta inneburit några förbättringar för Gazabornas del. Tvärtom har både Israel och Egypten intresse av att gränserna inte blir lika porösa som de periodvis har varit. Israel har visat sig klara arbetskraftsbehoven utan en omfattande daglig inströmning av palestinier och med Hamas oförsonliga hållning finns det inte mycket som talar för en mindre rigorös gränskontroll, även om blockaden skulle kunna mildras.
Inför tanken på att få ett inflöde av islamistiska extremister håller Egypten å sin sida den arabiska solidariteten med palestinierna i Gaza på låg nivå. Hamas är till ursprunget inget annat än en förgrening av det egyptiska muslimska brödraskap som instiftades på 1920-talet som en antikolonial organisation, präglad av religiös radikalism och militanta politiska värderingar av fascistiskt snitt. Att palestinierna i så hög grad gav sitt stöd åt just Hamas i det val som forcerades fram av internationella krafter berodde sannolikt mest på ett utbrett missnöje med det palestinska ledarskapet under Arafat.
När Arafats efterträdare Abbas inte ville släppa ifrån sig makten tog Hamas kontroll över Gaza med våld. Organisationen etablerade en regim som härskar med brutalt förtryck och eftersom en valseger inte rättfärdigar odemokratisk maktutövning finns det ingen anledning att betrakta Hamasstyret som legitimt. De hätska motsättningarna bland palestinierna är antagligen omöjliga att överbrygga annat än på mycket lång sikt och därmed är drömmarna om en egen stat, omfattande både Gaza och Västbanken, orealistiska. För israelernas del är detta inget att känna tillfredställelse över eftersom det innebär en permanent konflikt som när som helst kan blossa upp till krig. Detta leder till en fortsatt militarisering och försämrade relationer till omvärlden. Hamas är det avgörande problemet och bakom organisationen finns större aktörer, framför allt Iran.
Shachar beskriver de senaste årens utveckling som ett misslyckande för den israeliska hårda linjens politik, men han kan inte peka på något tydligt alternativ. Det är ju heller ingen handbok i konfliktlösning han har gett sig i kast med att skriva. Man kan nästan se ”The Gaza Strip” som motsatsen, en initierad skildring av hur allt kan göras värre. Det framgår att det inte har saknats vilja att åstadkomma varaktiga lösningar, men heller inte ansträngningar att omintetgöra dem, i denna konfliktzon som världens medier aldrig överger. Knappast en dag får gå utan nyhetsinslag från regionen. Som Shachar tidigare har påpekat ligger många andra kris- och krigsområden ständigt insvepta i svårgenomträngligt mediemörker. Själv har han bland annat också ägnat sig åt den spanskspråkiga världen och verkat som korrespondent i Latinamerika, men utan att för längre tid lämna det område han bevakat under större delen av sitt yrkesliv.
Från Mellanöstern lär glädjande budskap med längre hållbarhet låta vänta på sig, men när det faktiska läget ter sig hopplöst och när propagandakriget rasar som värst behövs det skildrare som Nathan Shachar. Med sällsynt bredd och djup förmår han vidga perspektiven i stället för att bara driva med i opinionsvindarna.
