Historieskrivningen är en bräcklig farkost på tidens och glömskans mörka hav. Så formulerar sig Allan Megill, professor i historia vid universitetet i Virginia, i boken Historical Knowledge, Historical Error: A Contemporary Guide to Practice (The University of Chicago Press, 304 s). Vad kan då historieskrivningens syften tänkas vara?

Att söka den historiska sanningen?

Ja men, är det verkligen någon som tror på en entydig sanning som går att finna? Enligt Megill är det definitivt inte historikerns uppgift att formulera någon entydig ståndpunkt, än mindre någon konsistent teori. Redan historieskrivningens fäder Thukydides och Herodotos var villiga att leva med olika versioner, att uppmärksamt lyssnande försöka treva sig fram mellan olika – ofta sinsemellan motstridiga – sanningsanspråk.

Megills utgångspunkt är över huvud taget att se på vilka syften historieskrivningen i praktiken har fyllt. En utbredd uppfattning har varit att historieskrivningen ska binda samman och bekräfta den gemenskap ur vilken den vuxit fram. Det var så historikerna fungerade på 1800-talet, när deras verksamhet började professionaliseras. I Tyskland gav de ideologiskt stöd åt den preussiska staten, i Frankrike åt den sekulariserade republik som växte fram efter nederlaget mot Preussen 1871. I England legitimerade de imperiet, i Norden nationalstaternas framväxt. I samtliga fall fanns en ”stor berättelse” om nationens rörelse från sitt ursprung genom ett nationellt uppvaknande fram till den aktuella kampen för erkännande och framgång. Och bakom denna ”stora berättelse” fanns en ännu större, en världslig version av kristendomens berättelse om enkelt ursprung, kamp och slutlig frälsning.

Än idag finns det historiker som menar att historieskrivningens uppgift gärna får vara legitimerande, till exempel när det gäller stater som blivit fria efter kommunismens sammanbrott. Den motsatta hållningen är den kritiska: historikern som ska ifrågasätta den gemenskap han är verksam i, ska bita den hand som föder honom. En tredje möjlig hållning, ett slags mellanväg mellan de två ytterligheterna, är den didaktiska hållningen enligt vilken historikerns roll skulle vara uppfostrande, att mana sitt folk att undvika att göra om gamla misstag, att styra det i riktning mot en bättre framtid. Om en modern amerikansk historiker till exempel skriver om den synnerligen problematiska interneringen av japanska medborgare i USA under andra världskriget kan hans arbete knappast undgå att vara relevant för diskussionen om i vilken utsträckning dagens kamp mot terrorismen får köra över de medborgerliga rättigheterna.

Den hållning Megill för egen del försvarar är entydigt den kritiska, närmare bestämt en hållning som inte bara är kritisk mot de bekräftande hållningarna som i de flesta samhällen tenderar att vara de gängse utan också mot andra kritiska hållningar som har hunnit bli icke-ifrågasatta sanningar. Först och främst är han mån om att resolut skilja mellan historia och minne. Enligt hans uppfattning är de flesta människor i dag totalt ointresserade av historia men det intresse som finns handlar om det förflutna som minne. (Eller som estetik. Inte nog med att det finns ett stort intresse för att bevara gamla byggnader: när filmen ”Titanic” gjordes var man mån om att servis och bestick skulle vara exakta kopior av de ursprungliga.)

Minneskulten tog fart på allvar på 1960–70-talen när man mera systematiskt började ta tillvara Förintelseoffrens minnen. Megill konstaterar att de väldiga samlingar av band- och videoinspelningar som i dag finns inte längre i första hand tjänar historieskrivningens syften utan snarare är ett självändamål, ett uttryck för pietet mot de överlevande och deras lidande. Det har givetvis ett egenvärde att studera hur människor minns det förflutna men för historieskrivningen är minnen långtifrån någon pålitlig källa. Vi vet att ögonvittnen kan missta sig till och med när de genast förhörs och minnen påverkas naturligtvis av tidens gång: inte minst därför att man ofta integrerar sådant som man hört eller läst senare. Överlevande från koncentrationslägren har vid rättegångar kunnat peka ut fel personer som bödlar. De har kunnat ge felaktiga uppgifter om detaljer som det exakta antalet gaskamrar eller krematorie­ugnar och har då på ett olyckligt vis kommit att ge Förintelseförnekarna vatten på sina kvarnar. Också tyskar minns naturligtvis fel – minns gärna fel, kunde man kanske tillägga. När äldre tyskar intervjuats på senare år (till exempel i populärhistorikern Guido Knopps utomordentligt populära tv-program) är det osannolikt många som försäkrar att de tidigt genomskådade Hitler eller att de stödde 20 juli-sammansvärjningen mot honom.

Minne har minst lika mycket med nuet att göra som med det förflutna, för minnen är subjektivt konstruerade i nuet. Eller som Megill formulerar det med en – ja, minnesvärd – tillspetsning: ”Vi minns inte det förflutna. Det är nuet vi minns, det vill säga vi ‘minns‘ det som är levande i vår situation nu. Vi tänker det förflutna, det vill säga, vi konstruerar eller rekonstruerar det genom vissa kritiska processer.” Rätt motto blir därför: ‘Minns det närvarande, tänk det förflutna‘.” Det väldiga intresset för minnen i dag har att göra med den ökande respekten för det enskilda perspektivet, det subjektiva, det lilla. (Numera studerar man ju också vardagens historia.) Det har att göra med att människors minnen har kommit att bli avgörande för deras identitet: minnena av Förintelsen är avgörande för vad en judisk identitet betyder i dag, de förbittrade motsättningarna i det forna Jugoslavien bygger likaså på kollektiva minnen, på en kamp om det förflutna. När man tänker på vad minnet av slaget på Trastfältet 1389 har betytt för serberna är det svårt att inte tycka att vi snarast behöver färre minnen, inte fler. Den ståndpunkten finns det också historiker som har intagit, exempelvis Lucien Febvre, Annales-skolans grundare som skrev: ”Historien är ett sätt att organisera det förflutna så det inte väger för tungt på människors axlar”.

En central intellektuell gestalt som enligt Megills mening har ut­övat ett klart negativt inflytande är Michel Foucault, vars budskap var att vad som uppfattas som kunskap bestäms av dem som makten haver. Megill menar självklart att det är bra att historia inte längre bara är vita europeiska mäns historia men han förhåller sig genomgående skeptisk till all historieskrivning som drivs av någon typ av agenda som exempelvis kvinnohistoria, afroamerikansk historia, homosexuell ­historia. Historiker får gärna vara politiskt engagerade men i sin roll som historiker bör de kunna koppla loss från sitt engagemang. När han själv gav ut en bok om Marx utgick bekanta ifrån att han antingen ville stöda eller angripa Marx åsikter medan den uppgift han tagit sig för i själva verket var att förstå åsikterna i fråga och undersöka hur Marx kommit fram till dem.

Klart och pedagogiskt belyser Megill olika centrala frågor i historieskrivningens teori och metod. Han diskuterar skillnaden mellan minnen och spår: ett spår är något som helt konkret finns kvar från det förflutna, som till exempel en tågtidtabell som visar hur trafiken till koncentrationslägren löpte. Han reder ut olika möjliga innebörder av begreppet ”objektivitet” liksom han också reder ut begreppet ”förklaring”. Han diskuterar vilken roll narrativiteten, berättandet, spelar i historisk framställning, han visar hur kontrafaktiska resonemang är nödvändiga när man väger olika tänkbara orsaker. (I det här sammanhanget skiljer han mellan ”behärskade” och ”översvallande” resonemang: ”översvallande” är man om man börjar med ett kontrafaktum, som att Hitlers Tyskland segrade i andra världskriget, ”behärskad” om man försöker föreställa sig förutsättningarna för att en eller annan historisk händelse – exempelvis franska revolutionen – inte skulle ha ägt rum. Han ifrågasätter ingalunda att historiker ska få spekulera, ska få använda det som kallas historisk fantasi, men han menar att det gäller att spekulera ärligt och intelligent. Som gott exempel anför han en bok av en amerikansk kvinnlig historiker, Natalie Davis, ”The Return of Martin ­Guerre”. Den skildrar en märklig episod från 1500-talets Frankrike: en fransk bondkvinna, Bertrande de Rols, var gift med en man, Martin Guerre, som försvann från landsbyn där de bodde men kom tillbaka som en mycket bättre människa åtta år senare. Så småningom visade det sig emellertid att detta inte alls var den riktiga Guerre: den riktiga Guerre kom nämligen tillbaka efter ytterligare några år, minus ett ben som han hade förlorat som soldat i Spanien. Davis har mycket att berätta om Bertrandes situation och spekulerar kring hur hon tänkte när hon gjorde sina val. Men det görs alltid fullkomligt tydligt vad som är spekulation: ”kanske” det gick till si och så, folk ”måste ha” eller ”skulle sannolikt” ha gjort si och så under de och de omständigheterna. Vi får hela tiden noga veta vad det finns för bevismaterial eller indicier. Det är modern feminism som har inspirerat Davis att försöka förstå en 1500-talskvinnas medvetande men hon tvingar aldrig några feministiska tolkningar på sitt material.

Populärhistorieskrivningen utlovar att vi ska få återuppleva det förflutna, bli intima med det. Populärhistorien erbjuder också gärna starka känslor, både sentimentalitet och spänning. Färska amerikanska populär­vetenskapliga verk handlar om Pearl Harbor och den stora jordbävningen i San Francisco 1906. ”Mera fängslande än fiktion, men otroligt nog sant” är ofta populärhistorieskrivningens budskap. Guido Knopp har gjort långa, rafflande tv-serier om Hitlertiden och om Stalintiden. Tidsvittnena, de som får komma till tals med sina minnen, är inte längre människor som har personliga minnen att berätta utan det är de egentliga vittnenas barn som återger vad föräldrar, grannar eller någon gammal husa har berättat och som ständigt återkommer till samma tema: ”Det var förskräckligt”. En serie om den ekonomiska uppbyggnaden i Tyskland efter andra världskriget skulle knappast vara lika publikfriande.

Men för att återvända till frågan om sanningen, eller ”sanningen” som de flesta väl skulle skriva i dag, i den mån de alls vill använda ordet:

Är då det förflutna över huvud taget vetbart, ens rent principiellt? Ja, svarar några; nej, svarar andra, bland dem Michel de Certeau som menar att historia över huvud taget inte går att skriva om man inte erkänner att det finns en brytning mellan nuet och det förflutna, att historievetenskapen måste erkänna att det finns åtskilligt den inte kan få grepp om, luckor, tomrum, som det aldrig blir möjligt att fylla ut men som det ändå gäller att återge, gestalta. Megill verkar hålla med. Historieskrivningen, låter han förstå, ska inte göra det förflutna igenkännligt eller på annat sätt relevant för nuet. Historieskrivningen ska tvärtom visa på det förflutna som annorlunda, överraskande, någon gång rentav häpnadsväckande. Historieskrivningen ska med andra ord visa på att nuets horisont inte är horisonten för allt som finns.

Merete Mazzarella är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.