Bo Balderson är död. Hans sista bok, ”Statsrådet klarar krisen”, som kom ut 1990, var en gravskrift. Statsrådet klarade inte krisen, den politiska karriären slutade i märkligt kaos. Den borgerliga familjeidyllen föll sönder.
Berättarjaget, adjunkt Wilhelm Persson, löstes upp i ett obegripligt personlighetsförfall.
Balderson säger själv, att detta är sista boken, samtidigt anger han hur konceptet förändrats: ”Nu var det han som lyssnade, jag som förklarade. Dr Watson hade blivit Sherlock Holmes en enda gång, den sista.” Den tidigare centralgestalten, statsrådet, reflekterar: ”Att våra undersökningar och vårt samarbete skulle sluta på detta vis!” Sedan dess har det varit tyst från den gäckande deckarförfattaren, som roat medborgarna i elva böcker från debuten 1968. Nu har det gått sex år utan någon ny Balderson. Däremot har 1992 och 1993 Baldersons två första, och bästa, böcker kommit i nyutgåva.
År 1991 utkom också på Baldersons förlag, Bonniers, en annan deckare. Den hette, av sannolikt mer än ett skäl, ”Liket i lådan”. Den var skriven av en författare som också han nu är död: Ebbe Carlsson.
Den boken har aldrig realiserats, men när jag 1992, ett år efter att den kommit ut och strax efter Carlssons död, försökte få tag i den, uppgavs från förlaget att den var helt slut. Någon nyutgåva har dock inte följt på den snabba slutförsäljningen. Förlaget har, så tolkar jag det, sett sig förpliktigat att ge ut den egne förlagsdirektörens bok, men inte varit särskilt angeläget att sälja den, utan tvärtom, efter hans död 1992, bromsat den.
”Liket i lådan” är en nyckelroman på hög politisk nivå. Den innehåller sensationella, men svårtolkade, antydningar om säkerhetspolitiken och om mordet på Olof Palme. Men den är intressant också av ett annat skäl: dess häpnadsväckande likheter med Bo Balderson. Är det en tillfällighet, ett medvetet plagiat? Är det ett villospår av en person som älskade att klä sig själv i mystik? Eller är det en ledtråd, av en person som är väl medveten om att han ska dö, till gåtan Balderson? Redan första sidans personförteckning får läsaren att haja till. Den är till uppläggning och innehåll nästan identisk med Baldersons motsvarighet.
Personerna, som i stor utsträckning kommer från samma Stockholmskretsar av politiker, statstjänstemän, diplomater och journalister, presenteras med träffsäker karaktäristik. ”Staffan Eskilsson, byråchef med dåligt rykte” heter det hos Carlsson. ”Hugo Mattson, justitieråd med märkligt dass” är en typisk Baldersonpresentation (”Statsrådet och döden”).
Carlsson avslutar personförteckningen på följande sätt: ”I övrigt medverkar poliser, hundar, diplomater, journalister, agenter, terrorister, bilister, advokater, lojala sekreterare, åklagare, riksdagsmän, hustrur och andra bifigurer.” Balderson gör i ”Harpsundsmordet” (1969) en snarlik sammanfattning: ”Dessutom medverkar stats- och utrikesministrarna och andra medlemmar av regeringen, generalsekreterare U Thant, Rikshunden, taxen Pelleman, katten Missan samt – inte att förglömma – alla de små statsrådsbarnen.” I Carlssons personförteckning finns namnen Carlander och Tomander liksom namnet Lotta med. Samma namn återfinns i ”Harpsundsmordet”, Carlander dock stavat med K och Tomander utanför personförteckningen.
I ”Harpsundsmordet” förekommer också en deckarförfattarinna med namnet Carlsson-Doolck, i den löpande texten oftast kallad enbart Carlsson.
Författarinnan Carlsson ger följande programförklaring: ”Jag använder förstås andra namn och gör en del för sammanhanget betydelselösa men förvillande ändringar i övrigt. Ni anar inte hur blinda folk är för allt som inte skrivs dom precis på näsan.” Namnet Karlsson förekommer i denna bok också i ett annat sammanhang. Det mordspanande statsrådet säger till sin svåger, berättarjaget, när han är i färd med att bryta sig in i Harpsunds kallbadhus: ”Ja, jag är ju bara en amatör, men jag har faktiskt fått lektioner uppe på departementet av Finska Karlsson, dynamitarden som jag benådade till pingsten och han sa att jag hade anlag att bli något stort.” I sista Baldersonboken heter en av huvudpersonerna C:son Carlstierna. ”Vad står det där C:son för då?... Aldrig Karlsson väl? Se där vad ett C och ett par prickar kan göra för ett gammalt drängnamn.” Namn som slutar på ändelsen -ander är påfallande vanliga både hos Carlsson och Balderson. Carlsson har förutom de ovannämnda Carlander och Tomander också namnet Robander. Balderson har förutom dem Rylander (”Statsrådets fall”), Hallander (”Mord, herr talman!”), Molander (”Statsrådet sitter kvar”), Sjölander (”Statsrådet i tiden”), Welander (”Partiledaren avgår med döden”), Collander (”Statsrådets klipp”).
Böckerna är disponerade på samma sätt. Kapitlen saknar rubriker, men är numrerade och uppdelade i underavdelningar på samma sätt. De är illustrerade av samma konstnär, Bo Berling.
Innehållsmässigt finns likheter som är anmärkningsvärda. Att Ebbe Carlsson var socialdemokrat har varit en allmän uppfattning, även om han aldrig varit politiskt aktiv. En karaktäristik som skulle kunna passa honom ges av Balderson: ”informationssekreterare i något departement i Kanslihuset, i princip socialdemokrat” (”Statrådet sitter kvar”).
Ebbe Carlsson hade nära, obegripligt inflytelserika kontakter i den innersta socialdemokratiska kretsen. Hans tid som informationssekreterare hos justitieminister Geijer (den minnesgode erinrar sig att Baldersons statsråd efter några böcker avancerade till justitieminister) beskrivs av förre rikspolischefen Carl Persson på följande sätt (”Utan omsvep” 1990): ”Med den blandning av fantasirikedom, driftighet och arrogans som fick fritt spelrum under Ebbe Carlsson-affären 1988, hade han snabbt tagit kommandot på justitiedepartementet, över en svag justitieminister som mest tyckte Ebbe var lustig.” Carl Persson berättar om brev från fundersamma sektionschefer vid säkerhetspolisen med rapporter om besök av Ebbe Carlsson, som ”haft synpunkter på både enskilda hemliga källor och Säpos hela arbete”. Också Balderson är väl förtrogen med Säpo: ”Snälla du, säkerhetspolisen fungerar ju alldeles utmärkt utan något verk över sig! Det har den gjort i trettio år. Den har ju sina egna, rent kriminella chefer, så att säga.” (”Statsrådets verk” 1973.) Om Ebbe Carlsson ”i princip” varit socialdemokrat, har det knappast funnits någon bild av var han åsiktsmässigt hört hemma. Det visar sig att han har samma konservativa, mot socialdemokratin ironiskt kritiska, attityd som Bo Balderson.
”Sverige var en idyll, där det dock rådde upprörande orättvisor i hur svenskarna kunde utnyttja idyllen” – en typisk Baldersonparadox, formulerad av Ebbe Carlsson.
De politiska skämten hos Carlsson och Balderson handlar om samma företeelser och har samma ton och innehåll. Båda skämtar om utrikespolitiken, där särskilt Olof Palmes och Sten Anderssons linje tycks ha irriterat. Båda ironiserar över neutralitet och skolpolitik, båda raljerar med alkoholpolitik, välfärdssamhälle och jämställdhet. De elaka porträtten av politiker och höga tjänstemän är desamma.
Ett baldersonskt stilgrepp är att omnämna de olika regeringsmedlemmarna som ”statsministern”, ”utrikesminister,” ”justitieministern”. Carlsson använder precis samma grepp. I Balderson 1990 och Carlsson 1991 kommenteras, på snarlikt ironiskt sätt, ”finansministern”, det vill säga Kjell-Olof Feldt.
I sista Baldersonboken (1990) finns ett fristående, insprängt kapitel, utan något sammanhang med berättelsen, som ironiserar över storskalighet och byråkratisering inom vården. Ebbe Carlsson tar upp samma tema, näraliggande förvisso för den som är svårt sjuk. Carlsson vårdades under sin sjukdom på Huddinge sjukhus.
Media och Stockholmsjournalisterna utsätts för omfattande löje och ironi, från första Baldersonboken till den sista. Ett återkommande tema är exempel på vilseledande rubriker och löpsedlar. Sista Baldersonboken innehåller flera, mycket roliga, exempel på rubrikers lek med sanningen. Ebbe Carlsson fortsätter med ett antal liknande exempel.
En tidning har särskilt väckt irritation hos de båda deckarförfattarna, nämligen Aftonbladet. ”Ingenting”, säger statsrådet om Systembolaget, ”har uträttat så mycket för att motverka socialismens utbredande här i landet ... Det skulle i så fall vara Aftonbladet ...” ”Så länge inte Aftonbladet övertar rollen (som vanligaste tidning i väntrummen, min anm) är regeringen lugn”, heter det i ”Liket i lådan”. ”Aftonbladet är ingen tidning. Det är ett politiskt klotterplank.” ”Han var stolt över att aldrig själv ha betalat för att läsa Aftonbladet.” (”Liket i lådan”).
Redan tidigt väcktes detta missnöje hos Carlsson; hans studentuppsats från 1968 behandlar ”Olika stilarter i en daglig tidning”. Enkannerligen Aftonbladet, skriver 21-årige Carlsson, vinklar och tacklar så att sanning och korrekthet alldeles försvinner.
I studentuppsatsen framgår att Ebbe Carlsson redan nu har kontakt med höga politiker. Han kommenterar en artikel i DN, där statsrådet Sven Moberg uppges föreslå utlottning av platserna i gymnasiet på följande sätt: ”Statsrådet Sven Moberg menar t ex att han är missförstådd beträffande lottningen av gymnasieplatserna. Moberg förklarade sin inställning till lottningen noggrant, men DN citerade bara delar av vad han sade.” Ebbe Carlsson fick stort A i betyg för studentuppsatsen, trots att de båda rättarna i en kommentar framhåller att det ”riktiga” betyget nog är lilla a.
Författarens ambition anses dock motivera stort A, vilket väl kan ses som ett bevis för att Carlssons ambition tidigt gav utdelning.
Det finns andra, personliga ledtrådar som binder samman Balderson och Carlsson.
Baldersons berättarjag heter Wilhelm Persson, inte utan likheter med namnet Ebbe Carlsson. Persson är, liksom Carlsson, o´gift fram till sista boken, då Balderson spårar ur. Han är bosatt på Söder, liksom Ebbe Carlsson fram till något år före sin död, då han flyttade till Kammakargatan, i Palmedramats kvarter. Persson är tunnhårig, vilket föranleder en del självironiska kommentarer. Han är intresserad av klassisk musik, liksom en av huvudpersonerna hos Ebbe Carlsson, och liksom Ebbe Carlsson själv, vilket framgår av hans testamentsanvisningar för en minnesstund.
Berättarjaget, den gammalmodige adjunkten, har i sista boken blivit hundskötare på en öde ö i skärgården. Hos Balderson, liksom hos Carlsson, förekommer många hundar. Boxer är en hundras som förekommer både hos Balderson (”Harpsundsmordet”, ”Statsrådets verk”) och hos Ebbe Carlsson. När Ebbe Carlsson strax före sin död intervjuades i TV av Stina Dabrowski, medförde han hund i studion, förebärande att han passade denna åt goda vänner.
I sista Baldersonboken nämns Ebbe Carlsson vid ett par tillfällen: ”Ja, du känner nog inte Ebbe”, säger statsrådet. ”Men det är en utomordentligt skicklig man, som arbetar mycket diskret. Jag brukar använda honom för särskilt ömtåliga ärenden.” en bra idé, bara du inte föreslår Ebbe Carlsson.” Bo Baldersons första bok kom 1968 och väckte sensation och förtjusning. Alla utgick ifrån att bakom pseudonymen fanns en känd person från den socialdemokratiska regeringens innersta krets. Ingen tänkte tanken att pseudonymen kunde valts av motsatt skäl: för att dölja att författaren var okänd och obetydlig.
Under de kommande åren återkom Balderson normalt sett vartannat år. Men under åren 86-90 var han tyst. Då var Ebbe Carlsson onekligen upptagen med annat. 1988 avslöjades Ebbe Carlsson-affären, och det stod klart att Carlsson på häpnadsväckande sätt, och sanktionerad från högsta ort, ägnat sig åt irreguljär spaning efter Olof Palmes mördare.
År 1968 var Ebbe Carlsson 21 år. Han hade gjort en paus i sina studier och tog studenten just detta år. Av studentuppsatsen kan utläsas, som ovan nämnts, att han redan då hade kontakter i regeringen. Under följande år skulle de komma att intensifieras och Carlsson få en inflytelserik roll vars fulla vidd vi ännu inte kan överblicka. Han hade under åren dessförinnan arbetat som kriminalreporter vid Göteborgs Handels och Sjöfarts-tidning, vid Sydsvenskan och Dagens eko.
Kan Ebbe Carlsson vara Bo Balderson? För det talar de slående likheterna i stil och politisk uppfattning, Carlssons nära politiska kontakter, hans ställning inom Bonniers. Mot det talar studentuppsatsens relativt omogna stil, liksom att Carlsson gick naturvetenskaplig linje. Baldersons berättarjag är däremot en sann och latinkunnig humanist.
Om Carlsson är källa och författare måste han rimligtvis haft någon som putsat stilen och skärpt berättarjagets profil. Det kunde han mycket väl haft i den ett år före Ebbe Carlsson överraskande avlidne förlagschefen Åke Runnquist, deckarspecialist och den som i mitten av 80-talet anställde Ebbe Carlsson vid Bonniers förlag.
Ebbe Carlsson dog i aids 1992. ”Erotik öppnar så många vägar till döden!” skriver Balderson i den bok som han visste var den sista. Är det en av många fingervisningar om att Balderson och Carlsson är en och samma person?
