För 75 år sedan utnämndes Johan Nordström till landets förste professor i ämnet idé- och lärdomshistoria. Bakgrunden till denna händelse innehåller spännande inblickar i det akademiska livet, ur både biografisk och ideologisk synvinkel.

Nyheten om den nya professuren avslöjades vid den stora Gustaf Adolfs-festen i november 1932, då 300-årsminnet av hjälte­konungens död firades. Vi måste påminna oss vilka nationella stämningar som rådde i landet på denna tid. Gustav II Adolf hade fortfarande starkt grepp om sinnena. Samma år, 1932, utkom Nils Ahnlunds biografi ”Gustaf Adolf den store”, och Ahnlund kan lugnt betecknas som den ledande historikern under denna tid. Samma år instiftades också i Uppsala Gustaf Adolfs-Akademien, med uppgift att understödja forskning om svenskt folkliv, dialekter etcetera. Det var därför också självklart att universitetet ville fira 300-årsminnet, särskilt som Gustav II Adolf med rätta ansågs som universitetets store gynnare.

När man till denna minnesfest skulle skaffa en högtidstalare, var det naturligt att Johan Nordström tillfrågades. Han var en ledande 1600-talsforskare och hade studerat göticismens intrikata nät av myter och fantasifulla rekonstruktioner. Högtidstalet handlade om ”Lejonet från Norden”, det vill säga den magnifika tolkningen av Gustav II Adolfs roll när han trädde in i trettioåriga kriget. Bibelns berättelse om det lejon som skulle komma och frälsa världen från djävulen blandades med storsvenska idéer ur göticismens innehålls­rika skattkammare.

Johan Nordström hade tidigt rykte om sig att vara en lärdomsbjässe av alldeles särskilt format. I avhandlingen om Georg Stiernhielms filosofiska författarskap gjorde han en analys av 1600-talets filosofiska skolor på kontinenten, vilken med säkerhet hade blivit en europeisk klassiker om den hade publicerats på något av de stora språken. Både på avhandlingen och försvaret fick han högsta betyg, Berömlig, vilket var mycket ovanligt. Men det var en sak att vara bottenlöst lärd, en annan att bli professor. Tiderna var sådana att vi närmast hade ett akademiskt proletariat. Antalet professurer var få och nya lärostolar sällsynta. Det kunde dröja decennier innan en professur blev ledig. Docentstipendierna var få och tidsbegränsade, några lektorat fanns ännu inte.

Tanken att Nordström borde få en personlig professur hade tidigt väckts av hans vänner och kolleger, framför allt bibliotekarien Jonas Samzelius. När denne hörde om högtidsprogrammet för Gustav Adolf-firandet fick han en idé. Johan Nordströms framträdande som högtidstalare just vid detta tillfälle skulle kunna kombineras med en lärostol i svensk kulturhistoria. I köpmannen Gustaf Carlberg i Stockholm såg han en lämplig donator. Carlberg hade tidigare skänkt pengar till universitetet, bland annat till den staty av sångarprinsen Gustaf som står uppställd vid universitetsbiblioteket.

Historien om Samzelius intriger med Carlberg har broderats ut under årens lopp. Enligt en version, som jag själv hörde under studentåren, skulle Carlberg ha uppvaktats under flera år, och vid dessa övertalningsförsök skulle det storsvenska perspektivet i Nordströms forskningar ha fått allt större proportioner. Till sist skulle Carlberg mer eller mindre på dödsbädden och i utmattat tillstånd ha gett sitt med­givande till donationen.

Skrönor av detta slag visar sig ofta vara uppdiktade eller i varje fall starkt överdrivna. Enligt ett nyfunnet brev gick hela processen på mindre än en vecka. Samzelius uppvaktade Carlberg tillsammans med litteraturprofessorn Anton Blanck. Efter ett par dagars bearbetning per post och telefon hade Carlberg förstått vilken ära som skulle vederfaras honom om han gjorde sin donation. Allt ordnades nu blixtsnabbt. Carlberg skrev ett donationsbrev, daterat samma dag som det skulle överlämnas, i vilket han utlovade 350000 kronor till den nya professuren. Brevet skickades upp med en kurir och överlämnades på förmiddagen fredagen den 5 november till universitetets rektor, professor Otto Lagercrantz. Kungens dödsdag högtidlighölls av praktiska skäl en dag för tidigt.

Johan Nordström visste själv ingenting förrän dagen innan. På en kvällspromenad träffade han sin vän Samzelius, som skrockande och hemlighetsfullt berättade att det kanske skulle komma en sensationell nyhet vid högtiden dagen därpå. Nordström blev nyfiken och Samzelius tvingades berätta vad saken gällde. På fredagen efter lunch började högtidligheterna, innehållande högtidsföredrag och promotion. Auditoriet var fullsatt med akademiska dignitärer och kungligheter. Professor Lagercrantz hälsade välkommen. Därefter meddelade han att universitetet fått en donation till en professur i ”idé- och lärdomshistoria”, samt att denna var avsedd för docent Johan Nordström. Publiken häpnade och gladdes. Effekten blev inte mindre när nästa programpunkt annonserades, nämligen högtidstalet av Nordström.

Med dånande stämma föreläste Nordström om Lejonet från Norden. Hans retorik var pampig och ämnet storslaget, men det berodde också på att högtalarna var så kraftigt uppskruvade att gamle Schück klagade över att ljudet var för starkt. Men alla var tagna av stundens allvar. Inte ens Nordströms nära vänner och kolleger visste något i förväg. Efteråt blev det stor rörelse i folkhavet med mängder av gratulationer och ryggdunkningar.

Rent formellt ordnades tillsättningen i snabbt tempo. Även om Nordström hade nämnts i brevet som förste innehavare, måste vissa formaliteter uppfyllas. På nyårsafton 1932 undertecknades utnämningsbrevet av kungen och ecklesiastikminister Arthur Engberg. Utnämningen gällde från den 1 januari 1933, och Nordström började sin undervisning under vårterminen.

I själva donationsbrevet finns en del komplikationer, som har sitt klara intresse. Här sägs att innehavaren skall ägna sig åt ”det historiska utforskandet av den vetenskapliga tanken och det vetenskapliga arbetet i deras samband med den allmänna kulturen”, men sedan kommer ett tillägg: ”framför allt av det svenska andliga framåtskridandet och vår svenska kulturs upprätthållande”.

Utan att göra för mycket av dessa formuleringar, tycks det som om donatorns storsvenska hållning ligger bakom det gjorda tillägget. I alla händelser var det inte Nordströms uppfattning som uttrycktes. Nordström var gammal kulturradikal och hade till och med varit ordförande i Verdandi (två omgångar, 1916–17 och 1922–23). Något problem med Carlberg hade han heller inte, när det gällde utformningen av brevet; ett år senare, den 24 november 1933, avled för övrigt Carlberg. Däremot fick Nordström besvär med sonen Carl Ernfrid Carlberg, civilingenjör och gymnast, som var uttalad nazist och grundare av Samfundet Manhem. Denne Carlberg hade i cirkulärskrivelser åberopat Nordströms uppsatser om göticismen som sympatiyttringar för storsvenskhet och nazistisk ideologi. Nordström protesterade mycket upprörd över tilltaget och skrev att det var ”fullkomligt uteslutet” att han skulle medverka i sådana sammanhang, ett samarbete var helt otänkbart. Carlberg framhärdade inte utan fann sig i detta.

Många har frågat sig varför Nordström valde ett så krångligt namn som idé- och lärdomshistoria. I sin installationsföreläsning, levererad i mars 1933, anknöt han till kulturstudiet i mitten av 1800-talet, men han tyckte att kulturhistoria var för allmänt. Han nämnde de stora inspiratörerna, Jacob Burckhardts arbete om renässansen i Italien, Auguste Comtes positivistiska filosofi om den andliga utvecklingens betydelse och Henry Thomas Buckles verk om civilisationens historia i England. Gemensamt för dessa arbeten var betoningen av de intellektuella framstegen på bekostnad av krigshistoria, ”de blodiga ­parenteserna” i mänsklighetens historia. Kärnan i framsteget utgjordes av vetenskapen, och därför ledde dessa ansträngningar till ett nyväckt intresse för vetenskapernas historia. I Comtes anda tillkom på 1890-talet de två första professurerna i modern vetenskapshistoria, den ena i Lyon, den andra vid Collège de France i Paris. Entusiasten bakom dessa initiativ var den franske matematikhistorikern Paul Tannery, för vilken Nordström uttryckte sin stora beundran.

En annan person som betydde mycket för Nordströms nyorientering var belgaren George Sarton, sedan 1916 verksam vid Harvard-universitetet i USA. Sarton var ”discipline-builder”, det var han som propagerade för det nya ämnet och som organiserade upp det som akademisk disciplin. Nordström imponerades av Sarton och såg honom som sin läromästare. De två höll nära brevkontakt med varandra under 35 år, ända fram till Sartons död 1956. Sarton och hans fru besökte familjen Nordström på sommaren 1934.

Metodmässigt inspirerades Nordström av den tyske filosofen Wilhelm Diltheys hermeneutik. Dilthey framhävde skill­naden mellan naturvetenskap, som sökte orsak och verkan i sin forskning, och humaniora, som försökte ”förstå” en gången miljö eller person. För honom blev ”förstå” detsamma som ”förklara”, verstehen blev erklären. Det var detta perspektiv Nordström kallade ”idéhistoria”. Vetenskapen skulle sättas in i sitt sammanhang av religion, filosofi, ekonomi, politik och andra samhällsföreteelser, men de skulle inte ses utifrån vår tids värderingar, företeelser som nu kallas kontextualisering respektive presentism.

År 1934 tog Nordström initiativ till Lärdomshistoriska Samfundet, och två år senare började dess årsbok, Lychnos, att utkomma. Två år senare tillkom Lychnos-Bibliotek, en serie publikationer som skulle innehålla både vetenskapliga grundtexter och avhandlingar. Nordström gick grundligt till väga. Han lusläste ”Svensk statskalender” och prickade för alla som kunde tänkas vara kulturhistoriskt intresserade. Sedan skickade han ut inbjudningsbrev till rikets alla hörn, till lärare, läkare, veterinärer, präster, biskopar, landshövdingar, köpmän, militärer.

Han fick ett otroligt gensvar. Inbjudningsbrev och reklam var inte vanliga försändelser den tiden. År 1937, således efter bara tre år, hade antalet medlemmar i samfundet passerat strecket 3000, en alldeles enastående prestation. Samfundet var då störst i världen, vida överlägset det amerikanska samfund som Sarton grundat. Det var heller inga småsaker som presterades. Lychnos-volymer låg ofta mellan 500 och 700 sidor per årgång; det var först under kriget, med bland annat pappersransonering, som årgångarna blev något tunnare.

Inte nog med detta. Nordström skaffade sig goda kontakter med ett av Sveriges största industriföretag, Stora Kopparberg i Falun, som understödde samfundet på ett otroligt sätt genom att överlåta aktier och genom att direkt bekosta forskning. Detta var så kallad sponsring innan ordet ens var uppfunnet, Nordström torde på motsvarande sätt kunna kallas entreprenör.

Johan Nordström var förvisso ingen enkel empirisk samlare. Han var en durkdriven historisk analytiker. Han utgick alltid från det empiriska materialet, hur skall man annars gå till väga, men när han tolkade detta använde han de teoretiska instrument som var nödvändiga. Han var djärv i sina slutsatser, vilket ibland påtalades i hans samtid.

Men en av hans stora insatser låg ändå på det organisatoriska planet. Hans engagemang och uthållighet var beundransvärda, men så lyckades han också skapa ett nytt universitetsämne i en tid då universiteten höll på att lida sotdöden. Och han skapade ett samfund och en årsbok som lever efter 75 år. Det är ingen dålig insats av en ensam humanist.

Tore Frängsmyr är Hans Rausing-professor em i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet.