Det finns sannerligen de som har porträtterat Manhattan på film innan Nora Ephron gjorde det – ”King Kong”, ”Porträtt av Jennie”, ”Frukost på Tiffany’s” och, givetvis, ”Manhattan” kommer i åtanke. Ändå finns det ingen som helst anledning att inte framhålla henne som en av de yppersta på denna sin hemmaplan, från vilken hon skådat ut genom sitt fönster mot staden, stadssilhuetten och människorna på gatorna, i frenetisk jakt på hålligång, kärlek och världens bästa chokladflarnskaka.
Nyss släcktes ett av stadens ljus och trots att här finns så många så efterlämnades ett märkbart mörker. I sviterna av leukemi lämnade en avsevärd begåvning med lika vass penna som tunga i tisdags kväll Manhattan och världen. Denna måste i fortsättningen klara sig utan Nora Ephron-filmer.
Filmgenren hon excellerade i kallas ibland feelgood, ibland romantisk komedi, emellanåt romcom och chick flick, två trendiga uttryck man hoppas snart ska bli omoderna. New York-komedier vore ett mera passande begrepp – även om de skulle råka utspela sig i Paris.
Bara Woody Allen har lyckats med att på samma sätt fånga in denna unika plats av lika delar dikt och överträffande verklighet. De två delar också det judiska kulturarvet som genom decennier har varit en sann amerikansk glädjekälla, särskilt, tycks det, via newyorkska rötter. Men medan Allen växte upp i ickeartistisk Brooklyn-medelklass föddes Ephron den 19 maj 1941 på Upper West Side och in i en familj med starka kreativa gener. Mor Phoebe och far Henry var etablerade manusförfattare i Hollywood, i deras cv finns Rodgers-Hammerstein-musikalen ”Karusell” (”Carousel”, 1956), Tracy-Hepburn-komedin ”Kvinnans svaga punkt” (”Desk Set”, 1957) och ”Take her, she’s mine” (”Hans vilda dotter”, 1963). I sistnämnda spelar James Stewart en överbeskyddande far till Sandra Dees trotsiga tonåring, direkt inspirerad av Nora själv. Redan som treåring hade hon faktiskt fungerat som förebild i bebiskomedin ”Tre ska man vara” (”Three is a family”, 1944). Fyra döttrar fick Ephrons så småningom, alla blev författare.
För Nora Ephrons del började det 1962, då hon som nybakad student från Wellesley College i Massachusetts först fick jobb på Newsweek och därefter New York Post efter att utgivaren Dorothy Schiff hade läst en skämtkrönika där Ephron parodierade tidningens stil (”Kan hon parodiera så kan hon också skriva riktigt”). Och visst låg det i blodet. Fem år under Schiffs järnhand gav rik erfarenhet och svår vantrivsel. ”I feel bad about what I’m going to do here”, lyder Ephrons smått oförgätliga inledning till sin karaktärsmördande ”profil” över sin före detta chef i Esquire. Hennes raka, skarpsinniga och humoristiska grepp på livet och dess nycker syntes i tongivande media över hela den stad hon nu hade lagt för sina fötter, som den nya unga Dorothy Parker hon villigt erkände att hon inte hade något emot att vara. Inte minst i The New Yorker kunde hennes superba texter fortlöpande avnjutas genom åren. För inte alltför länge sedan dök exempelvis en liten pärla upp, kallad ”The girl who fixed the umlaut”. Här undergår Stieg Larssons Millennium-universum en vällustig satir där Ephron får till det på prickarna!
Böcker blev det givetvis också genom åren. Några titlar är ”Wallflower at the Orgy”, ”Crazy salad: Some things about women”, ”Scribble scribble: Notes on the media”, ”Love, loss and what I wore” (ihop med systern Delia) och ”I feel bad about my neck – and other thoughts on being a woman”.
Hennes väg in i filmen började så smått 1973, då hon och hennes förste man, journalisten Dan Greenburg, skrev ett avsnitt av tv-serien ”Adam’s rib”, en kortlivad men sympatisk uppdatering av Tracy-Hepburn-klassikern med samma namn från 1949 och en klar indikation på vad som komma skulle.
Make nummer två, journalisten Carl Bernstein, fick henne ånyo in på celluloid mark, när han, missnöjd med utvecklingen av manuset till filmatiseringen av ”Alla presidentens män”, bad hustrun skriva ett alternativt utkast. Ephrons manus fick slutligen stå tillbaka för William Goldmans version men hon hade hunnit konstatera att det där med filmmanus var ju riktigt givande. 1978 gjorde hon sin första soloflygning med tv-filmen ”Perfect gentlemen”, regisserad av före detta barnstjärnan Jackie Cooper. Klassisk Hollywood-aristokrati ledde även rollistan via Lauren Bacall och Ruth Gordon.
I det nya Hollywood blev Mike Nichols en viktig aktör. Ett inspelningsreportage hon gjorde på filmatiseringen av Joseph Hellers ”Moment 22” gav en omedelbar vänskap med regissören, vars skrivande och regisserande (och roliga) parhäst Elaine May återigen pekar mot den karriär Ephron senare själv skulle ge sig in i. Nichols gav henne så småningom sitt första manusjobb, resulterande i ”Silkwood”, där Ephron och medförfattaren Alice Arlen Oscarnominerades.
Det är 1986 man för första gången kan se pur Ephron på stor duk. ”I lust och nöd” (Heartburn) bygger på Ephrons egen och uppriktiga roman om sitt havererade äktenskap med Bernstein, notorisk kvinnotjusare. Mike Nichols regisserade igen och även om filmen inte helt lyfter till kommande höjder så är det inte oangenämt att se Meryl Streep och Jack Nicholson som dysfunktionella New York-intellektuella. Nicholsons utläggning om 400 miljoner årligen försvunna sockor har en rolig punchline (”Sockorna kommer till himlen och när du dör så får du en jättesäck med allihop och så får du tillbringa Evigheten med att sortera dem.”) och sedan är ju Meryl Streep alltid Meryl Streep. ”Jag rekommenderar att låta sig spelas av Meryl Streep på film. Om din man är otrogen med en drive in-servitris är det bara att låta Meryl Streep spela dig. Du kommer att må mycket bättre”, var Ephrons egen slag- och sannfärdiga reflektion. De två skulle odla sin relation genom åren, trots att en av dem i starten fann den andra aningen respektingivande. Men Meryl Streep kunde vara lugn. I Ephron hade hon funnit en fin frände, vilket ju syns till fin effekt i 2009 års ”Julie & Julia”, med Streep i sin bokstavligen matigaste roll som kocklegenden Julia Child.
Trots att ”När Harry mötte Sally” är i regi av Rob Reiner så är det Nora Ephrons film, punkt. Här föll allt på plats i den numera klassiska berättelsen om de två kompisarna, felfritt spelade av Billy Crystal och Meg Ryan, som efter otaliga krokiga turer finner sann och okomplicerad kärlek ihop. Filmen kom 1989, är full av minnesvärda ögonblick och är sin generations svar på ”Annie Hall”. Strax innan fann Ephron själv sin sanna kärlek i författaren Nicolas Pileggi. Att han kreativt sett höll till i en diametralt motsatt del av New York-berättande – han har bland annat skrivit ”Maffiabröder” åt Martin Scorsese – tycks inte ha skadat. ”Hemlighet med livet: äkta en italienare” var hennes egen uppfattning. Relationen höll resten av hennes liv.
Hon började själv regissera 1992 med ”Här är mitt liv” (This is my life) och hann totalt med åtta filmer i den funktionen, av lätt varierande kvalitet. ”När Harry mötte Sally”, ”Sömnlös i Seattle” (1993) och ”Du har mail” (1998) bildar i alla fall grundstommen för Nora Ephrons ställning som en klassisk auteur i Hollywood. Hon är en auteur i den korrekta franska bemärkelsen om en regissör som verkar inom filmindustrin men ändå lyckas bibehålla en konstnärlig integritet; står det Nora Ephron på skärmen vet man vad som gäller. Klassisk är hon i bemärkelsen att hon, som få eller ingen, har odlat ett filmarv från Hollywoods ”Golden age”. Clark Gable och Claudette Colbert i Frank Capras ”Det hände en natt” (It happened one night, 1934), Cary Grant och Rosalind Russell i ”Det ligger i blodet” (His girl Friday, 1940), Spencer Tracy och Katherine Hepburn i någon av deras klassiska hopparningar, James Stewart och Margaret Sullavan i Ernst Lubitschs ”Den lilla butiken” (”The shop around the corner”, 1940, som hon själv nyinspelade som ”Du har mail”), sådant tar Ephron vidare, så lätt och ansträngningslöst, med movie-magin på plats men också en förankring i vår tid, eller i alla fall hennes. Och hon verkade älska att göra det.
Drygt 100 år av filmkonst har presenterat många verk. De allra flesta har manlig upphovsperson. Kvinnliga regissörer har som bekant också funnits men har ofta hamnat i skymundan i samtiden och historieskrivningen, trots att många har varit distingerade konstnärer. Bland integritetsstinna storheter som Maya Deren, Chantal Akerman, Claire Denis och Agnès Varda håller Nora Ephron en stark position i sitt fält. Som fin komedileverantör är hon visserligen varken först eller ensam, vid hennes sida syns landsmanninor som Elaine May, Nancy Meyers och Penny Marshall. Trots det är det Ephron som idag står ut i sällskapet, som otvivelaktig inspiration för kommande kollegor (Susanne Bier är bara ett exempel) och som en av sin generations stora. Som New York-skildrare ska hon upp där med Woody Allen och Martin Scorsese.
Tre Oscarsnomineringar fick hon, alla som författare, ingen vann. Ingen Cannes-festival heller bjöds hon in till. Man kan visserligen diskutera ifall hennes typ av genre passar in där. Fast när Woody och Marty är självskrivna där med sina komedier och gangsterrullar och man aldrig är rädd för en Clintan-western så kunde en Nora-komedi också fått vara med.
Nora Ephron diagnosticerades med sin sjukdom 2006 men lät bara några nära få veta. Hon publicerade dock i sin bok ”I remember nothing and other reflections” från 2010 en lista på saker hon en dag skulle komma att sakna och sådant hon inte skulle komma att sakna. På ”inte sakna”-listan förekommer, utöver torr hud, räkningar och kreationister, även paneldiskussioner om kvinnor inom filmen.
Det är en ganska underbar lista, särskilt ”jag kommer en dag att sakna”-delen, som, efter att ha nämnt våren, en promenad i parken (gissa vilken), läsa i sängen och att skratta, slutar med följande: Komma över bron till Manhattan. Ta ett bad. Paj.
På sistnämnda anbud kan man ju bara svara en sak:
”I’ll have what she’s having.”
