Jag är ensam, slår Isabelle Eberhardt fast redan i inledningsmeningen till sina ”journaliers”, de dagböcker som hon förde under sina sista levnadsår. Anteckningen är gjord i Cagliari på Sardinien, den första dagen av det nya seklet. Trots Isabelles ungdom, hon skulle fylla 23, hade hon knappt fyra år kvar i livet. Hon drunknade i öknen en oktobernatt för 100 år sedan.
Konstaterandet om ensamheten rymmer inget beklagande, tvärtom anar man i den upprepade frasen snarare en triumferande ton. Författaren lägger fram ett credo, hon har lämnat hopp och illusioner, ja världen, bakom sig och står inför det stora outsägbara som får gestalt i form av det väldiga gråa havet. Denna uttalade ensamhet skulle kunna ses som en pose, en hållning dikterad av sekelskiftets suckande tidsanda, men den som läser igenom Eberhardts inte alltför omfångsrika livsverk övertygas om att det här rör sig om en djupare känsla, inte bara om den sofistikerade melankolins triumf över det vulgära handlingsinriktade livet.
Isabelle var ingen mondän salongsintellektuell som trivdes bäst i slutna sällskap, hon behövde öknens hela vidd för att känna sig fri. Visst tillbringade hon åtskilliga timmar med kafésittande, men det var inte stimmiga lokaler vid de europeiska metropolernas boulevarder som lockade henne. Hon föredrog Nordafrikas ”moriska” utskänkningsställen. Dit gick mest den inhemska befolkningen och där kunde hon i stillhet blossa på en vattenpipa eller få sig ett haschrus.
Drömmen om Orienten var givetvis, liksom själens obotliga ensamhet, en modern företeelse vid denna tid. I spåren av de europeiska erövrarna reste de intellektuella som andens kolonisatörer och skildrade i text och bild det passiva, drömska österland som sträckte sig så långt västerut att det omfattade även det nordafrikanska Maghreb, som faktiskt betyder västerlandet. Även vad gäller orientalismen finns det emellertid hos Eberhardt ett större djup än hos de flesta av hennes samtida österlandsfarare. Hon hade visserligen förläst sig på Pierre Lotis populärorientalistiska romaner, men hon hade också lärt sig arabiska och konverterat till islam redan som 20-åring, under sin första resa till Algeriet.
Den unga kvinna som står och blickar ut över ett vintermörkt Medelhav, från den sardinska sydkusten mot det saknade Nordafrika, är alltså inte enbart en drömmare. Hon har varit där, hon vet vad hon längtar till och hon leds inför tanken på det ordinära livet, den borgerliga europeiska tillvaro som hon lyckats undgå att fångas i.
Något avgörande befrielsekrig hade hon dock inte behövt utkämpa för att slippa undan. Redan från begynnelsen var hon i någon mån en särling. Modern Nathalie de Moerder, hustru till en rysk general, hade lämnat mannen för att med sina barn och deras informator bege sig till Schweiz. Där föddes fem år senare, 1877, dottern Isabelle. Födelseattesten nämner ingen far och det är under det namn modern bar som ogift som hon senare blir känd, i den mån man kan påstå att hon blev det under sin korta livstid. Sin litterära debut gör hon för övrigt under pseudonymen Nicolas Podolinsky, sina brev undertecknar hon med en rad olika namn och under sina nordafrikanska resor lägger hon sig till med traditionell mansdräkt och kallar sig Mahmoud Saadi.
Inträdet i den litterära världen gör Isabelle redan som 18-åring och dessutom sker det i den ansedda tidskriften La nouvelle revue moderne. Den publicerade novellen är en luguber historia, passande betitlad ”Infernalia”. Man kan misstänka att redaktörerna skulle ha värjt sig inför Eberhardts dekadenta symbolism om de hade vetat att den korta berättelsen var författad av en tonårsflicka i Genève.
Nicolas Podolinsky skulle lämna ytterligare bidrag till det parisiska litteraturmagasinet, men det var inte bara för att underlätta entrén i den litterära världen som Isabelle antog manlig skepnad. Hon kände sig inte väl till pass i den begränsade kvinnoroll som samhället erbjöd och hon hade heller inte fostrats till den. Hennes och syskonens informator, den från Petersburg medföljande Alexander Trofimovskij, möjligen Isabelles okände far, undervisade alla barnen i både naturvetenskaper och språk, bland annat arabiska, och i hemmet gästspelade ryska emigranter av det mer progressiva slaget.
En äldre broder, Vladimir, valde den militära banan, men knappast i en form som skulle ha fått pappa generalens bröst att svälla av stolthet. Vladimir rymde hemifrån och anslöt sig till franska främlingslegionen. När Isabelles älsklingsbror Augustin väljer samma livsväg förtvivlar systern och skriver upprörda brev, som återfinns i volymen ”Écrits intimes”. Själv har hon just inlett sin författarbana och den egna livsvägen kommer inom kort att te sig minst lika äventyrlig.
Som 20-åring anländer Isabelle och hennes mor till Annaba, eller Bône som fransmännen benämner det, för att likt många andra européer slå sig ner, åtminstone för en tid, i de franska kolonierna. Detta var i sig inget helt anmärkningsvärt, men när Nathalie de Moerder avlider några månader efter ankomsten begravs hon som muslim under namnet Fatma Mannoubia. Även dottern har konverterat och söker sig hellre till det muslimska Algeriet än till kolonialisternas europeiska Nordafrika, något som inte anses passande och som senare kommer att ställa till bekymmer för henne.
Efter moderns bortgång tvingas hon återvända till Genève och först efter Trofimovskijs död 1899 kan Isabelle så äntligen återvända till det Nordafrika där hon känner sig hemma i främlingskapet. Hon stannar dock inte länge på varje ort utan reser från plats till plats som de nomader vars livsstil hon dras till. Hon upptäcker, och fängslas av, öknen. Mot slutet av året är hon åter i Europa, besöker bland annat Paris, och beger sig till Sardinien vid det årskifte som också innebär övergången till ett nytt sekel. Som framgår av de vid denna tid påbörjade dagböckerna plågas hon av rastlöshet och leda, ensamheten är en känsla som bäst levs ut på kamelryggen i maklig färd över sanddynerna. Ändå blir det åter Genève och Paris innan hon i augusti än en gång befinner sig där hon helst vill vara. På denna resa träffar hon Slimène Ehnni som hon lever tillsammans med och även senare ingår äktenskap med.
Lika betydelsefullt som detta tycks Isabelles bekantskap med den islamiska mystiken ha varit och hon initieras i sufismen ungefär samtidigt som hon möter den mer jordiska kärleken, ironisk nog uppträder den senare i gestalt av en tämligen europeiserad ung man, ett inte alldeles självklart val för konvertiten som helst färdas som den muslimske ynglingen Mahmoud Saadi längs nomadernas ökenleder.
Bröllopet mellan Isabelle och Slimène står i Marseille och vigseln sker naturligt nog borgerligt. Valet av plats är inte frivilligt. Isabelle har kastats ut från det franska Nordafrika. Hon har inte franskt medborgarskap och myndigheterna uppskattade varken hennes livsstil eller de artiklar hon publicerade i den lokala franska pressen. Paret kan snart återvända, men utsätts för hatkampanjer och lever tidvis åtskilda. När Isabelle tar på sig uppdraget att skriva om de franska styrkornas kamp mot upprorsmakare i södra Algeriet ökar inte hennes popularitet i koloniala kretsar. Hon lär sig däremot älska öknen och dess invånare än mer och hon börjar under dessa år, som blir hennes sista, även skriva på ett dagboksliknande verk om landets södra delar, benämnda Sud Oranais av fransmännen. I dess korta vinjetter möter vi samma betraktare som i Eberhardts övriga självbiografiska skrivande. Stämningarna är viktigare än skeendet, iakttagandet går före deltagandet. Också hennes noveller präglas av detta distanserade förhållningssätt även om de berättar historier av mer anekdotiskt slag.
Hennes egen historia blev kort, om än förunderligt innehållsrik. Hon reser vidare söderöver och sammanträffar i oktober 1903 med kommendanten i Aïn Sefra, general Lyautey, och de bägge tycks ha mött varandra med respekt trots att de inte hade mycket mer än kärleken till öknen gemensamt. Efter ytterligare ett år fyllt av resor återvänder hon till Aïn Sefra där hon den 21 oktober åter sammanträffar med sin make. Natten tillbringar hon i ett litet hus vid randen av en uttorkad flodbädd. Ett störtregn leder till en våldsam översvämning som får huset att rasa samman. Isabelle begravs i lermassorna och hennes kropp återfinns dagen därpå av general Lyauteys män. När han får meddelandet om hennes död beordrar han soldaterna att söka efter hennes manuskript, något som tar dem dagar att finna.
Vid sin bortgång hade Eberhardt ännu inte publicerat sig i bokform, men den franske journalisten Victor Barrucand som får hand om de lerfyllda bladen rengör och publicerar dem, aningen väl tvättade, med sig själv som medförfattare. Historien om de osamlade verken är därefter närmast lika vindlande som författarens eget liv. Tack vare paret Marie-Odile Delacour och Jean-René Huleu blev emellertid Isabelle Eberhardts texter slutligen tillgängliga i tillförlitliga versioner i den tvåbandsutgåva, ”Écrits sur le sable” som utkom för 15 år sedan. I samband med 100-årsminnet av Eberhards död har de bägge utgivarna nu redigerat fyra pocketutgåvor i vad som kallas ”Les éditions du centenaire” och därmed blir centrala delar av författarskapet ytterligare lite mera tillgängliga. Kvartetten består av Journaliers, Sud Oranais och de bägge novellsamlingarna Amours nomades och Au pays des sables, alla utgivna på Éditions Joëlle Losfeld.
Utan tvivel kommer dessa billiga volymer att vinna nya läsare åt Eberhardt, men det har inte saknas sådana under de 100 år som gått sedan stormfloden satte en alldeles för tidig punkt för hennes liv. Vissa perioder har hon fått smärre kultstatus och inte sällan har hennes levnadsöde fascinerat väl så mycket som hennes texter. Å andra sidan är inte liv och verk helt lätta att skilja åt eftersom skrivandet för Eberhardt i så hög grad var en del av livet och det levda hela tiden blev material att göra litteratur av, även de fiktiva arbetena bär tydlig prägel av Eberhardts reseupplevelser. Under årens lopp har hon attraherat såväl nyorientaliserande resenärer som feminister på jakt efter historiska förebilder. Älskare av österlandsromantik och tragiska livsöden har onekligen lätt kunnat få sina behov tillfredsställda genom Eberhardtläsning.
Onekligen finns det exotiserande drag i Eberhardts skildringar av ökenliv och kafésittande i de muslimska kvarteren, men det finns betydligt mer än så. Isabelles eget liv kan heller inte reduceras till orientflum eller modern genusproblematik. Hon var inte ensam i sin tid om att utforska och överträda gränser, men få gjorde det lika radikalt och självmedvetet. Hon förhöll sig kritisk till kolonialismen, men var i någon mening också en produkt av den. Hon tycks i sin längtan till de andra och det andra också vara helt klar över att hon inte hör hemma där heller. Även i detta skulle det ligga nära till hands att tolka henne som en föregångare och inskriva henne i den postmoderna nomadismens skaror, men bäst är nog att låta henne vara fri från våra egna önskningar och föreställningar och i henne se en motsägelsefull men medveten gestalt, en observatör som inte gjorde stora anspråk på att förklara den värld hon inte kunde känna sig annat än ensam i.
