Fritz Haber.
Till mänsklighetens största nytta. Det var Alfred Nobels intention när han instiftade Nobelpriserna. Med 110 i år i backspegeln kan vi konstatera att så har det kanske inte alltid inte blivit. År 1948 fick schweizaren Paul H Möller, upphovsman till DDT, Nobelpriset i medicin. Men nu, med DDT spritt i praktiskt taget allt levande, är det tveksamt om priset skulle ha kommit i fråga om vi anat följderna. Och vem skulle i våra dagar nominera Henry Kissinger till ett fredspris?
Och hur skulle Fritz Haber, som fick kemipriset 1918 (delades ut 1919), ha bedömts i dag? Inte utan anledning har han kallats ”djävulens” eller ”dödens kemist” och beslutet om hans Nobelpris var redan då det mest kontroversiella någonsin på grund av den roll han spelade under första världskriget.
Fritz Haber var en tysk kemist som föddes i Breslau i dåvarande Preussen den 9 december 1868 och hörde till en av stadens äldsta släkter. Modern dog när han föddes och fadern var en framgångsrik köpman i apoteksbranschen. Haber började tidigt med kemiska experiment och redan vid 25 års ålder var han etablerad som lärare och författare till flera vetenskapliga verk.
1886 skrev han in sig vid universitet i Berlin för att studera organisk kemi. Där stannade han en termin och bytte sedan skola flera gånger för att till slut doktorera på tekniska högskolan i Berlin på en avhandling om piperonal, eller heliotropin, en aromatisk förening som används i bland annat i parfymer och essenser. Därefter bytte han till fysikalisk kemi och började 1894 på tekniska högskolan i Karlsruhe där han blev professor 1906. Mellan 1911 och 1933 var han chef för Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin som numera heter Fritz-Haber-Institut der Max-Planck-Gesellschaft.
Haber som var av judisk börd men inte hade något till övers för sionismen konverterade till kristendomen 1892 och såg sig först och främst som tysk medborgare och hängiven patriot, alltid med Tysklands bästa för ögonen.
Kemipriset fick han för att han 1909 hade utvecklat en metod att framställa syntetisk ammoniak ur vätgas och luftkväve under högt tryck och hög temperatur samt med en järnyta som katalysator. Det lede till ett samarbete med Tysklands största kemiföretag BASF (Badische Anilin und Soda Fabrik) i Ludwigshafen-Oppau där Carl Bosch 1913 utvecklade metoden för industriändamål. Aldrig tidigare hade en utrustning byggts i så stor skala och för så höga temperaturer och tryck. Processen kallas Haber-Bosch-metoden efter de båda utvecklarna.
Hans uppfinning kan knappast ha kommit lägligare, för vid 1900-talets början ökade Europas befolkning snabbt och det rådde brist på såväl mat och arbete som gödsel till åkrarna. Trots att luften består av cirka 78 procent kväve utgör det en begränsande faktor i jordbruket då det inte reagerar med andra ämnen under normala förhållanden. För att täcka Europas behov av gödsel behövde länderna importera organiska kväveföreningar och de största tillgängliga källorna vid den tiden var salpeter och guano från Chile. Guano består av spillning från fåglar och fladdermöss ur vilket man utvinner fosfat och kväveföreningar som används som råvara till bland annat gödsel och sprängämnen. Det var när Haber vid denna tid forskade i Karlsruhe som han kom i kontakt med salpetersalter från Chile som ledde vidare mot ammoniaksyntesen.
Haber-Bosch-metoden är en uppfinning av monumental betydelse och kväve och väte finns i obegränsade mängder. Ammoniak som lätt kan omvandlas till urea är en utgångssubstans för nästan all handelsgödsel. Ammoniaksyntesen bidrog också till en omfattande kemisk-teknisk industri i Tyskland i början av förra seklet och ammoniak blev en användbar källa för framställning av ammunition och sprängämnen inför första världskriget.
Haber-Bosch-metoden har mer än någon annan faktor bidragit till att höja produktiviteten i det moderna jordbruket och har kallats för ”befolkningsbombens knallhatt” då den sågs som räddaren från en världsomfattande hungerkatastrof i början av förra seklet. Men medaljen har en baksida och cirka hundra års erfarenheter ger nya perspektiv. Paradoxalt nog har konstgödsel bidragit till att vi nu är så många på jorden att förmodligen ännu fler svälter. Handelsgödselns kväve härrör inte från kvävets naturliga kretslopp och ett överskott på kväveföreningar läcker ner i markerna och rinner ut i grundvatten, vattendrag, sjöar och hav som jäser och bubblar av algblomning. I förlängningen uppstår syrefattiga bottnar och fiskdöd. Dessutom är ammoniaksyntesen oerhört energikrävande eftersom den i regel kräver elektrolys av vatten.
År 1914 bröt första världskriget ut och när de stridande arméerna fastnat i skyttegravarna på västfronten ställde sig Haber till det preussiska krigsministeriets förfogande, ivrig att hjälpa Tyskland till seger. Vad han föreslog var att Tyskland skulle sätta in stridsgaser för att öppna fronten vilket var möjligt genom Tysklands ledande ställning avseende kemisk industri. Militärledningen tvekade, det ansågs fegt och ovärdigt.
Haber framhärdade dock och erbjöd sig att själv övervaka attackerna. En vårdag den 22 april 1915 när vinden låg på åt rätt håll öppnades närmare 6000 gasbehållare i närheten av den belgiska staden Ypres på västfronten. 150 ton klorgas rullade ut över fälten som en gulgrön dimma mot de franska ställningarna. Tusentals oförberedda soldater dog under svåra plågor och många av de sårade som överlevde blev blinda. Gasattacken ansågs lyckad och Haber befordrades till kapten i armén.
Insättande av stridsgaser kritiserades starkt och väckte en intensiv debatt även i Tyskland. Flera tyska tidningar skrev välvilligt om projektet och undrade om inte gas egentligen var ett humanare vapen än kulor, granater och metallsplitter. Andra menade att metoden var lömsk och grym samt att gasen inte skilde på soldater och civila. Senare övergavs klorgasen och Haber deltog i utvecklandet av senapsgas och fosgen som också sattes in striderna.
Men svinhugg går igen. Efter Ypres började alla krigförande nationer använda olika kemiska stridsmedel och allt utmynnade i en slags terrorbalans i det som kallats kemisternas krig.
Habers fru, Clara Immerwahr, som också var forskare och doktor i kemi (den första kvinna som disputerade i Breslau), opponerade sig häftigt mot sin mans arbete med giftgaser. Förgäves vädjade hon till honom att avstå från sina planer då hon ansåg att forskning skulle användas för konstruktiva och goda ändamål, inte för blind och överspänd patriotism. När Haber inte brydde sig om hennes protester tog Clara hans tjänstevapen och sköt sig i deras trädgård. Redan dagen efter hennes död tog han sig till östfronten för att övervaka nya gasattacker. 1946 tog också hans son Hermann sitt liv, av allt att döma efter insikten om vad hans fars uppfinningar använts till.
1917 gifte Haber om sig med Charlotte Nathan. De fick två barn, dottern Eva och sonen Ludwig. Äktenskapet slutade med skilsmässa 1927. Sonen Ludwig blev en erkänd ekonom och kemihistoriker och utgav ”The poisonus cloud: Chemical warfare in the first world war” (1986).
Gaskrigets fasor satte så djupa spår i människors medvetande att kemiska vapen förbjöds 1925, och mig veterligen användes de inte heller under andra världskriget. (Kan det ha haft någon betydelse att Hitler som själv deltog i första världskriget lär ha blivit skadad av gas och för en tid vistats på ett hem för krigsskadade?)
Haber, som befarade att han skulle ställas inför krigsrätt efter kriget, fick till sin förvåning i stället Nobels kemipris 1918. Sällan, ja, jag tror aldrig, har ett Nobelpris väckt så våldsamma känslor och kritiserats så starkt både i Sverige och internationellt, och orsaken var just hans förehavanden under första världskriget. Naturligtvis kan akademin inte ha varit omedveten om hans roll under kriget. Fanns det ett politiskt inslag i nomineringen? Vissa ansåg det och menade att det var ett tyskvänligt pris. Och visst fanns det sådana strömningar i Sverige vid den tiden, för det fanns krafter högt upp i samhället som insisterat på att vi skulle gå med i kriget på Tysklands sida.
Efter kriget fortsatte Fritz Haber att arbeta som framgångsrik chef för Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin och under 20-talet blev hans institution åter en medelpunkt för ren och tillämpad fysikalisk-kemisk forskning, dit kemister från hela världen sökte sig. Där utvecklade han också, som en ödets ironi, insektsmedlet Zyklon B som nazisterna långt efter hans död skulle gasa ihjäl miljoner människor av hans eget folk med, till och med hans släktingar.
År 1933 kom Hitler till makten och då hjälpte varken Nobelpris eller det faktum att Haber flera decennier tidigare tagit avstånd från sionismen och med en sådan nitälskan tjänat Tyskland. I stället beordrade den nazistiska regeringen honom att avskeda alla judiska medarbetare på institutet och då fann han för gott att själv begära avsked. Plötsligt stod han ensam och berövad allt; sin tjänst, sina arbetskamrater och kolleger, fråntagen sin militära gradbeteckning och mer eller mindre utvisad från det land han älskade. Dessutom var hans hälsa klen. Vart skulle han ta vägen? Einstein föreslog England eller Frankrike. En av hans vänner och senare Israels förste president, Chaim Weizman, rådde honom att emigrera till Palestina där han kunde forska vid Hebreiska universitet i Jerusalem.
Haber tycks ha attraherats av den tanken och James Cavallie skriver i sin bok ”Habers Nobelpris” att det inte saknades ”en ironisk-tragisk dimension” i det faktum att Haber, som i alla år varit en sinnebild för den högt bildade och helt assimilerade europeiska juden och helt saknade intresse för sionismen, över huvud taget reflekterade över möjligheten att emigrera till Palestina.
Fritz Haber hann inte med vare sig det ena eller andra. Efter att ha arbetat fyra månader vid Cavendishlaboratoriet i Cambridge dog han av en hjärtattack den 29 januari 1934 i Basel. Han ligger begravd i Hörnli nära Basel, återförenad med sin första fru Clara Immerwahr enligt hans egen önskan i testamentet.
Haber-Bosch-metoden har genererat ytterligare ett Nobelpris då Gerhard Ertl 2007 blev belönad för att i detalj ha studerat och kartlagt den ytkemi som ligger till grund för Haber-Bosch-processen. Hans insikter om vad som sker med en metallyta som katalysator har lagt en vetenskaplig grund för den moderna ytkemi som befinner sig i gränslandet mellan kemi och fysik och som även kallas de fasta ytornas kemi. Sådana ytkemiska processer ingår i tillverkning av allt möjligt från gödsel till datorchips och ger oss svar på varför järn rostar, metaller korroderar, hur bränsleceller och bilens katalysator arbetar och hur förnybara drivmedel kan framställas med hjälp av en katalysatoryta. Ertl är knuten till Fritz-Haber-institutet i Berlin, där Haber en gång var chef för fysikalisk kemi och elektrokemi.
Fritz Habers tragiska öde väcker många tankar om vetenskapens etik och ändamål liksom om forskarens eget ansvar. Om detta kan man ha olika åsikter. En genial kemist var Haber i alla fall.
