Med anledning av att Nobelprisen fyllt 100 år under 2001 har deras kulturella, vetenskapliga och politiska betydelse ventilerats i ett flertal publikationer. Förvisso har vissa Nobelpris i exempelvis litteratur och fred ifrågasatts och utlöst konflikter. Reaktionen då den tyske journalisten Karl von Ossietsky tilldelades 1935 års fredspris när han var inspärrad i koncentrationsläger var stark. Hitler fick då ett av sina välkända vredesutbrott. Omedelbart förbjöd han tyska medborgare att mottaga Nobelpriset.
Även om politiska ställningstaganden i allmänhet varit av underordnad betydelse för beslut om prisen i fysik och kemi, kan de ha haft vittgående nationella och internationella politiska konsekvenser. En återblick på det världspolitiska läget, då den i Rom verksamme fysikern Enrico Fermi tilldelades Nobelpriset i fysik 1938, tyder på att detta pris kan ha haft världshistorisk betydelse eftersom flera händelser inträffade under Fermis vistelse i Stockholm.
En välinformerad och fängslande översikt över Fermis liv och insatser lämnades av hans elev, 1996 års Nobelpristagare i fysik D M Lee, under ett möte med World Federation of Scientists i Erice på Sicilien i augusti 2001. Lee beskrev de kontakter som etablerades mellan några av den tidens mest framstående kärnfysiker under det knappa året mellan Münchenöverenskommelsen och andra världskrigets utbrott. Forskare från Köpenhamn, London, New York och Princeton möttes då eller brevväxlade med varandra. Fermi fick en nyckelroll i kontaktnätet sedan han beviljats att mottaga Nobelpriset i Stockholm. Det är troligt att Fermi bidrog till att utveckla den av Albert Einsteins och Leo Szilards vetenskapliga forskning, som föranledde Roosevelts berömda yttrande från augusti 1939: ”detta betyder att vi måste handla”. Detta innebar att Manhattanprojektet med syfte att konstruera en atombomb påbörjades.
Det är lätt att förstå att beslutet om att tilldela Fermi 1938 års fysikpris mottogs med blandade känslor i det fascistiska Italien, som var allierat med tyska riket. Tveksamheten var starkare än stoltheten då Fermis forskningsområde var av betydelse för att krigsmakten i Italien och Tyskland skulle få tillgång till kärnvapen.
Fermi var född 1901 och alltså årsbarn med de första Nobelprisen. Han var professor vid universitetet i Rom och var under 1930-talet en av Europas ledande fysiker. Prismotiveringen ”för påvisandet av nya radioaktiva grundämnen, framställda genom neutronbestrålning, och hans i anslutning därtill gjorda upptäckt av kärnreaktioner, åstadkomna genom långsamma neutroner” är tillräcklig förklaring till att den italienska regeringen hyste betänkligheter mot att han och hans familj skulle få resa till prisceremonin i Stockholm. De skulle ju därvid kunna försvinna ur axelmakternas kontroll. Det förelåg en risk för att Fermis kapacitet skulle utnyttjas av kommande fiendemakter.
Eftersom italienska medborgare dock inte kontrollerades lika hårt som Tysklands tilläts Fermi att lämna sitt land. Ett beslut som kom mycket lägligt för Fermi, eftersom hans maka var judinna. Efter det att de första antijudiska italienska lagarna trätt i kraft i september 1938 planerade familjen Fermi att lämna sitt hemland snarast möjligt.
Via kontakter i Schweiz skrev Fermi den 4 september 1938 till dekanen vid Columbiauniversitetet i New York, professor Peagram, att han önskade erhålla en forskartjänst i USA. Den 21 oktober fick han ett telegrafiskt svar med erbjudande om en professur vid Columbiauniversitetet. Redan dagen därpå uttryckte Fermi via en kontakt i Bryssel sin tacksamhet över erbjudandet. Han bad också att all publicitet rörande hans eventuella resa till USA skulle undvikas. Samtidigt passade han på att be om hjälp för fyra unga framstående italiensk-judiska fysiker som förlorat sina professorsställningar och för en annan fysiker, som var hotad av ideologiska skäl. Genom att ge offentlighet åt detta brev har Lee belyst Fermis tidigt utvecklade ansvar för sina forskarkollegor.
Genom Nobelpriset fick Fermi en efterlängtad möjlighet att lämna Italien tillsammans med sin familj. Via Sverige kunde de sedan resa vidare till USA. Tre dagar efter Nobelfestligheterna den 10 december skrev Fermi till Peagram att han och hans familj planerade att anlända till New York den 2 januari 1939. Han skrev också att han inte ämnade återvända till Europa. Än en gång bad han om att hans ankomst till New York inte skulle uppmärksammas i medierna. Han skrev också att han tagits emot väl i Sverige och att ”the Swedes seem to be a jolly sort of people”.
Efter Nobelveckan reste Fermi till Köpenham för att träffa Niels Bohr, Nobelpristagare 1922 för utforskandet av atomernas struktur och den från dem utgående strålningen. Därefter reste familjen Fermi till Southampton, varifrån de på julafton 1938 fortsatte till New York dit de anlände den 2 januari. Efter ett par dagar kunde Fermi börja sitt vetenskapliga arbete vid Columbiauniversitetet.
Händelser av stor betydelse för utvecklingen av kärnreaktorn och kärnvapen inträffade efter det att Fermi lämnat Sverige. Dagarna före jul 1938 fick den judisk-österikiska kärnfysikern Lise Meitner, som var flykting i Sverige och som då var på besök hos en väninna i Kungälv, ett brev från kärnkemisten Otto Hahn, hennes tidigare medarbetare i Berlin. Han meddelade att han tillsammans med Fritz Strassmann funnit att barium med atomnummer 56 bildas efter neutronbestrålning av uran, en upptäckt som innebär klyvning av tunga atomkärnor. Då Meitner erhöll denna rapport hade hon besök av sin systerson, Otto Frisch, en välkänd engelsk kärnfysiker. Senare har Frisch skildrat hur han och Meitner löste den teoretiska bakgrunden till kärnklyvningen under det att han åkte skidor och mostern gick brevid och gjorde matematiska uppskattningar på ett papper. De kunde därefter konkludera att urankärnans laddning är så pass stor att den nästan fullständigt motverkar ytspänningseffekten. Urankärnan utgör en instabil droppe, som kan sprängas av den minimala enerimängden i en enda neutron. De två fysikerna förutsåg att det är möjligt att frigöra enorma energimängder genom en på detta sätt framkallad kärnklyvning, som de benämnde fission.
Tre dagar efter det att Bohr vinkat av familjen Fermi fick han besök av Frisch. Denne meddelade då att Hahn och Strassmann lyckats klyva atomkärnan i uran. Han redogjorde också för sina och Meitners beräkningar av energimängden som frisätts vid fission. Några dagar senare avreste Bohr till New York där han möttes av makarna Fermi. Bohr nämnde dock inte Hahns och Strassmanns upptäckt och inte heller de beräkningar, som gjorts av Frisch och Meitner.
Efter ankomsten till USA fortsatte Bohr tämligen omgående till Princeton, där han på inbjudan av Einstein föreläste om de upptäckter, som redovisats av Frisch. En av åhörarna, fysikern Willis Lamb från Columbiauniversitetet, blev så upptänd av Bohrs redogörelse att han omedelbart återvände till New York för att diskutera upptäckterna med sina forskarkollegor. Trots att det var lördag infann han sig tidigt på institutionen där han först på eftermiddagen mötte Fermi. Lamb hann knappt avsluta sin rapport förrän Fermi, som omedelbart insåg möjligheten av att bevisa den teori som utvecklats av Frisch och Meitner, begav sig till sitt laboratorium. Inom några dagar bekräftade han Frischs/Meitners hypotes, vilket Frisch ungefär samtidigt gjorde i Köpenham.
Arbetet med att konstruera en kärnreaktor bedrevs därefter av Szilard, Fermi och andra fysiker vid Columbiauniversitetet. Sommaren 1939 erhöll Einstein ett manuskript från Fermi och Szilard i vilket de beskrev hur kärnkraften kan frisättas och utnyttjas. Einstein, som omedelbart insåg betydelsen av denna upptäckt, meddelade president Roosevelt i början av augusti 1939, det vill säga en knapp månad innan Polen anfölls, att han sett ett manuskript, som visar att uran i en nära framtid kommer att kunna utnyttjas som en viktig energikälla. Einstein framhöll också att detta område måste bevakas med största skyndsamhet. Han meddelade också att Tyskland stoppat försäljningen av uran från Tjeckoslovakien, en åtgärd som är förståelig med tanke på att en son till biträdande utrikesministern von Weizsäcker försökt upprepa uranexperimenten vid Kaiser Wilhem-Institutet för fysik i Berlin. Einstein anförde också att fissionsprocessen bör kunna utnyttjas i en superbomb. (Orginaltexten till Einsteins brev finns tillgänglig på http://hypertextbook.com/eworld/einstein.shtml)
Eftersom Fermi kort dessförinnan lämnat ett potentiellt fiendeland engagerades han inte i försöken att konstruera kärnvapen. I stället gavs han resurser för att bygga en kärnreaktor, ett arbete som bedrevs vid Columbia- och Chicagouniversiteteten. Fyra år efter det att Fermi belönats med Nobelpriset och ett år efter överfallet på Pearl Harbor, kunde Fermi och medarbetare avsluta det i hemlighet och under en fotbollsarena i Chicago bedrivna arbetet med att bygga den första självgående kärnreaktorn. Eftersom syftet kan ha varit att framställa klyvbara isotoper till en atombomb meddelades presidentens kansli resultatet med den kryptiska formuleringen: ”The Italian navigator has reached the new world”. Kansliet svarade: ”And how did he find the natives?”, som i sin tur besvarades med orden ”Very friendly”.
1946 flyttade Fermi sin verksamhet till Chicagouniversitetet där han bildade en aktiv forskargrupp för utforskandet av elementarpartiklarnas fysik. Han kom att bli en av de främsta skolbildarna inom 1900-talets fysik. Tre av hans elever tilldelades Nobelpris (P W Andersson, W T Lamb och D E Lee). Fermi var inte endast en av de mest framstående fysikerna under atomernas århundrade utan också en människorättskämpe av rang. Han reagerade mycket starkt då rättssäkerheten åsidosattes av den reaktionäre senatorn McCarthy.
Fermis liv blev kort. Han avled i cancer 1954 vid 53 års ålder. I likhet med Marie Curie, radiums upptäckare, förstod han inte den radioaktiva strålningens faror.
En tillbakablick på upptäckterna inom kärnfysik strax före andra världskrigets utbrott ger anledning till många spekulationer. Tveklöst såg Fermi Nobelpriset som en möjlighet att lämna Italien. Han var säkerligen till freds med att inte dela det direkta ansvaret för konstruktionen av atombomben. Hahn kan genom att underrätta Meitner om upptäckten av kärnklyvning ha uttryckt en önskan om att göra den känd utanför det nazistiska Tyskland. Det är förståeligt att Frisch önskade diskutera sin och Meitners teori rörande energifrigörelse vid fission med atomfysikens nestor, Niels Bohr. Det är däremot gåtfullt varför Bohr inte vidarebefordrade denna information till Fermi då de möttes i New York. Kanske Bohr ville diskutera den med Einstein innan han förde den vidare. I kedjan av de händelser, som ledde till att atomernas krafter släpptes fria, återfinns många Nobelpristagare. Hahn tilldelades 1944 års Nobelpris i kemi efter krigsslutet 1945. Bohr, Einstein och Fermi prisbelönades före kriget och ”budbäraren” Lamb 1955. Meitner fick aldrig mottaga det pris vilket hon, enligt många forskares åsikt, hade förtjänat.
Nazismens maktinnehav och judeförföljelse medförde ett slut på Centraleuropas dominans inom fysiken och till att den fortsatta utvecklingen kom att äga rum i USA. Historien kanske hade fått ett annat förlopp om de framstående fysiker som lämnade Europa under 1930-talet, såsom Einstein, Fermi och Schrödinger, stannat kvar i Tyskland och sedan lojalt samarbetat med makthavarna. Hahn blev kvar i Tyskland men var tämligen overksam under kriget. Werner Heisenberg (Nobelpristagare 1933) lämnde inte Tyskland och deltog aktivt i det tyska kärnenergivapenprojektet. Att han kan ha anfäktats av tvivel på nazismens berättigande har skildrats i Michael Frayns drama ”Köpenhamn”, som behandlar Heisenbergs möte med Bohr 1942 och som uppfördes på Dramaten våren 2000 med Hans Klinga och Jan-Olov Standberg i huvudrollerna. Ytterligare aspekter på kontakterna mellan Bohr och Heisenberg beskrivs i den nyligen frisläppta brevväxlingen mellan de båda fysikerna under åren 1957 till 62 (www.nba.nbi.dk).
