I boken ”The Triumph of Vulgarity: The Triumph of Romanticism” från 1987 gör Robert Pattison en idéhistorisk analys av rockmusiken, och istället för att som gängse hävda ett samband med svart kultur visar han förbindelser till romantiken, till författare som Blake och Shelley. Rockmusiken har det gemensamt med romantiken att den hyllar originalitet, integritet och subjektivitet, men den måste också värna om det Pattison kallar det vulgäras triumf, för att undvika att bli finkulturens byte, för då skulle den förlora sin kraft och subversivitet. Sällan har detta samband varit så tydligt betonat som när The Rolling Stones sångare Mick Jagger vid en konsert den 5 juli 1969 valde att läsa en strof ur Shelleys elegi ”Adonis” för att hedra minnet av den nyligen bortgångna bandmedlemmen Brian Jones. Men sambandet återfinns även hos den australiske artisten Nick Cave, som framstår som sinnebilden av den romantiske, gudomligt inspirerade poeten.

Det är med högtidligt allvar Cave ser på sin uppgift som textförfattare: medan rockmusiken till sin natur alltid har varit pueril och vädjat till vettlösheten har det sällan lönat sig för artisterna att briljera med sin intelligens, utan snarare har det varit strategiskt och karriärmässigt mer löftesrikt att bevara ett medlemskap i en dumskallarnas sammansvärjning. Den har betonat det primitiva och det okultiverade. En artist som Nick Cave har dock hittat fram till en estetik som kombinerar detta råa uttryck med en förfinad känsla för litteratur, likväl som bildkonst (Cave har en påbörjad utbildning i konsthistoria från Monash University). Det han har sysslat med som artist har alltid pendlat spännvidden mellan det hyperbarnsliga och det extremt mogna; det är i kombinationen mellan dessa polariteter spänningen har visat sig, och det är där det särpräglade i hans texter blir så uppenbart, hur han faktiskt lyckas få det sublima och det löjliga att trivas tillsammans i samma textrad. Det är en poesi som både förför och förstör, bjuder in och stöter bort på samma gång, där appeller till finkulturen tas ned på jorden.

Som textförfattare har Cave ofta bedrivit intimt umgänge med litteraturen, både med uppenbara explicita citat från poeter som WH Auden och Louise Labé och med allusioner till romanförfattare som Flannery O’Connor och Vladimir Nabokov. Hans debutroman ”And the Ass Saw the Angel” från 1989 är en överlastad, nästan lite väl ambitiös berättelse om den dövstumme pojken Euchrid Eucrow, som växer upp i ett landskap härjat av dåligt väder och ännu sämre människors illvilja, där han vidareutvecklar mycket av den tematik kring våldsamhet som han ofta uppehåller sig vid som textförfattare.

Det var med ”Where the Wild Roses Grow” som Cave hösten 1995 fick sin enda hitlåt, en mordballad om en ung man som tar med sig föremålet för sin kärlek till ett fält med rosor lika röda som hennes läppar i syfte att slå ihjäl henne med en sten (offrets repliker sjungs av Kylie Minogue). En fin analys av texten återfinns i Lars Elleströms bok ”Lyrikanalys” (1999), där den jämförs med medeltida ballader och Goethes dikt ”Heidenröslein”; det är också tänkbart att hitta en parallell till Frödings ”Säv, säv, susa”, om den unga kvinnan som liknas vid en lilja och som antingen begår självmord eller mördas av det gramse folket i Östanålid. Andra texter kan jämföras med 1800-talets skillingtryck: i synnerhet gäller det den ironiska titeln ”The Kindness of Strangers” om den stackars Mary Bellows som mördas på grund av sin naiva tillit till medmänniskorna.

Det är en hejdlös berättarglädje Nick Cave släpper fram i årets roman Bunny Munros död, som nu till skillnad från debuten föreligger i svensk översättning av Olov Hyllienmark (Forum, 281 s). Den här gången verkar han helt förlita sig på berättelsen, och släpper de stora anspråken och ambitionen att överbevisa sig själv: han visar en större trygghet och övertygelse i språket, som inte är lika sökt och konstruerat som det var i debutromanen. Vad han tar med sig från sin karriär som musiker är rytmen i språket, en inriktning mot assonanser och allitterationer, och en koncentrerad vilja att bibehålla ett talspråkligt idiom. Dialogen är lysande infångad: replikerna är återgivna med ett perfekt gehör för en råhetens jargong, i ett språk som river itu diktionen, som sliter i orden och får dem att gnissla.

”Bunny Munros död” handlar om en kringresande försäljare av hudprodukter, Bunny Munro, och hur han söker och får kontakt med kvinnliga kunder. Han är en lika dålig make till hustrun Libby som pappa till nioårige Bunny junior. När Libby tröttnar på hans beteende och begår självmord blir han ensamstående förälder, och den enda lösningen som hans egoistiskt programmerade hjärna erbjuder honom är att ta pojken ur skolan och låta honom följa med på de virriga slingrande försäljnings- och förförelse-räderna i Brighton, vilket i likhet med det mesta mr Munro företar sig inte är någon god idé. I ensamhet i bilen förkovrar sig sonen med uppslagsverk, men de existentiella frågorna lämnas obesvarade av fadern, som inte kan tänka på något annat eller någon annan än sig själv. Allt han ser förvandlas. Världen är perverterad, skapad för att tillfredsställa hans nycker och böjelser. Och dessa är lika otaliga som de är destruktiva.

Bunny Munro är en hycklare i total avsaknad av charm. Som protagonist har han ohälsosamt mycket gemensamt med några av de värsta figurerna i Martin Amis bästa romaner, exempelvis Keith Talent i ”Kvinna söker sin mördare” och John Self i ”Pengar – ett självmordsbrev”. Caves roman är skriven i samma intensiva och febriga stil som dessa romaner, och med samma naturliga fallenhet för språkets rytm och en nedsolkad humor som uppvaktar och finner sin uppmuntran i sjaskighet. Liksom hos Amis ger Cave ett slags upprättelse åt den otrevlige och odräglige losern, som gjort sig hemmastadd på tillvarons botten. Bunny är en sexistisk lögnare och lurendrejare, som trots eller tack vare detta firar stora triumfer när han uppvaktar desperata hemmafruar. Med en utmattande misogyn svada imponerar han på dessa svältfödda kvinnor. Inte riktigt alla, dock: till romanens höjdpunkter hör när han möter motstånd – här kan det räcka med att antyda att han inte lämnar någon kvinna likgiltig. Hälften uppfattar honom som en trevlig prick, medan den andra hälften nog skulle kalla honom enbart a prick.

Han styr med darrig hand käpprätt mot katastrofen, och hela romanen utgår just från hans stundande död, och kan sägas vara en variant av en krönika om ett förestående dödsfall: redan dess inledningsmening (för att inte tala om titeln) förkunnar att Bunnys meningslösa liv är på upphällningen. Däremot ska inte här avslöjas vilka överraskningseffekter författaren lägger in i det oundvikliga sista kapitlet, bara att slutet inte alls är förutsägbart, snarare vackert och tänkvärt. Det är också ett slut i överensstämmelse med den här romanens udda estetik, där verkligheten spelar huvudpersonen så många spratt och där fantasin ges en så oerhört viktig och avgörande roll. Bunny Munros ord på dödsbädden ger honom också en värdig sorti, hur ovärdig hans existens fram till dess än har varit, och där får vi också något av en förklaring till varför han måste bete sig som en skitstövel.

Det finns en vildhet och frenesi i Caves språk, som bara undantagsvis ges en lyckad behandling i den svenska översättningen, som inte har en lätt uppgift med det rytmiska men samtidigt atonala språket. Kanske den mest rättvisa förklaringen till Caves särart ligger i denna förtjusning i att skapa oreda, att kurtisera det skapande virrvarret, att blanda de smeksamma metaforerna med otyglat tarvliga bilder. Under 90-talet tonades det kaotiska ned på bekostnad av lugnare pianoballader, men efter bröllopet den 11 augusti 1999 (på solförmörkelsedagen) har han under sina 00-talsskivor återvänt till den mer brutala rocken, i synnerhet med soloprojektet Grinderman, med spår från punkbandet The Birthday Party, som han lanserade från exilen i London i början av 80-talet. Parallellt med en relativt hög produktionstakt när det gäller skivor i eget namn tillsammans med kompbandet The Bad Seeds har han bland annat skrivit manus till westernfilmen ”The Proposition” samt filmmusik till ”The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford” samt den kommande filmatiseringen av Cormac McCarthys ”Vägen”.

På ett sätt är ”Bunny Munros död” i jämförelse med debutromanen faktiskt ännu mer skruvad, ännu knäppare i sin berättarform. Den är skriven i tempo furioso, och man får stundtals kippa efter andan. Det är med en mycket särpräglad humor den här romanen är berättad, med scener som påminner starkt om det dråpliga bildspråket i sångtexterna; Cave har ofta beskyllts för att vara en dysterkvist, men det hör till saken att hans texter alltid hämtat sin näring ur en humor som vänt bakslag till lysande framgångar, om än endast i karaktärernas storhetsvansinniga inbillning. Humorn vilar kind mot kind med desperat förtvivlan, som när protagonisten i ”Thirsty Dog” från skivan ”Let Love In” från 1994 sjunger en apologi som Bunny Munro också kan instämma i:

Forgive me, darling, but don’t worry

Love is always having to say you’re sorry

And I am, from my head down to my shoes

I’m sorry that I’m always pissed

I’m sorry that I exist

And when I look into your eyes

I can see you’re sorry too.

Jag nämnde inledningsvis hur Cave tidigare har arbetat intertextuellt med rader från poeten W H Auden. I romanen citerar en kvinna en av Audens mest kända rader: ”We must love one another or die”, ur dikten ”September 1, 1939”. Auden själv föraktade den här dikten, och när redaktörer bad om tillåtelse att den skulle ingå i senare antologier gjorde Auden undantag endast en gång, på villkoret att raden skulle lyda ”We must love one another and die” (min kursiv), vilket onekligen ger hela dikten en annan, grymmare och obönhörligare innebörd. Det kan tilläggas att Petter Bergman i den svenska översättningen, i utgåvan ”Och i vår tid” från 1965, helt utelämnar den näst sista strofen, där den berömda raden ingår. Cave stannar dock vid den mildare versionen, och slutintrycket från hans bok blir att det är en mindre desperat och mindre ohälsosam värld än den han frammanade i debuten för tjugo år sedan.

Utan att jag därmed vågar mig på några okvalificerade gissningar om att han skulle må bättre nu: bara för att hans roman är berättad med gott humör behöver det inte innebära att den där nästan majestätiska rastlösheten skulle ha övergett Nick Cave. Så blir romanen ”Bunny Munros död” ytterligare ett bevis på hans vitalitet och spännvidd som verksam konstnär, lika mycket som en i hög grad intressant installation i en febril produktion i olika genrer. Hans roman fungerar också som ett allt annat än regelrätt attentat mot romangenren, där han med en fantasi som getts fritt spelrum både slungar vilt mot det konventionellt berättade och bevarar det trasiga och ofärdiga från sångtexterna när han skriver sin skönt osköna skönlitteratur.