Katastrofdrabbade bör bistås av centralmakten! Kejsar Augustus satte exemplet efter en jordbävning i Paphos på Cypern. Litet senare, år 22, firades kejsar Tiberius hjälpprogram åt Sardis och elva andra jordbävningsdrabbade städer i Mindre Asien med en serie bronsmynt. År 62 skakades Pompeji av ett starkt skalv. Det nämns av samtida skriftställare, men inget av tidens medier talar om eventuell hjälp till återuppbyggnad. Det är ändå troligt att staden skickade en ambassad till kejsar Nero i Rom för att söka hjälp.
Nästa och mycket värre katastrof i Pompeji, vulkanutbrottet år 79, har bevarat evidens som, även om den är mindre lättolkad än den kejserliga minnesbildningen, kan tolkas på samma sätt. I en graffito inristad nära husaltaret i en privatbostad har tre frigivna slavar uttryckt sin förhoppning om att Julius Philippus, husbonde till en av dem, måtte få sin återkomst efter lyckat uppdrag säkrad. Denne Philippus är känd också från annat håll och skulle vara ett lämpligt namn för ledningen av en sådan ambassad. Namnen som bars av de två andra frigivna, som enligt romersk sed överförts till dem från deras tidigare ägare, kan vara en fingervisning om dess vidare personsammansättning.
Indicier av detta slag är bärande element i en nyutkommen Pompejiskildring, värd att uppmärksammas av fler än de rena Pompejientusiasterna: Alex Butterworth & Ray Laurence, Pompeii: The Living City, (Weidenfeld & Nicolson, 354 s). Upphovsmännen är en författare och ”dramatist”, Butterworth (det här är hans förstlingsverk) och en välkänd yngre pompejiforskare med flera rent vetenskapliga alster bakom sig. Resultatet är gestaltande historieskrivning på hög nivå där petitionen till Nero är ett genomgående ledtema.
Ingen antik författare gjorde Pompeji till huvudsakligt ämne för sitt skrivande och utöver Plinius den yngres berömda skildring av vulkanutbrottet finns bara några korta omnämnanden. Därför måste Pompejis historia rekonstrueras, om den skall skrivas. En första förutsättning är att bryta ut Pompeji ur sin isolering,
att befria staden från stigmat att vara enbart ett arkeologiskt reservat.
Att den arkeologiska parken varit eftervärldens främsta källa till kunskap om Pompeji är naturligt, men också problematiskt för historieskrivaren. ”Vesuviusstäderna” Pompejis och Herculaneums exceptionellt välbevarade tillstånd har gjort att de oftast inte satts in i ett annat sammanhang än sitt eget.
Arkeologins analysmetod bygger på sökandet efter nära paralleller och då de i fallet Pompeji ojämförligt bäst tillhör det nära grannskapet, och dessutom finns i stort antal har frågeställningarna runt Pompeji oftast fått ”stanna i Pompeji”. Pompejanologin har under sin 250-åriga historia gärna, och säkert med rätta, sett sig som en egen specialisering av den klassiska arkeologin.
Något liknande gäller forskningen kring den textmassa som bevarats från Pompeji. Materialet som främst består av grafitti och äre- och gravinskrifter har skapat sin egen forskarkår. Deras fält är prosopografin, vetenskapen om hur man genom att studera personnamn och de sammanhang de förekommer i, vinner kunskap om politiska och sociala institutioner, släkt- och beroendeband. Att den här typen av historisk släktforskning också håller undersökningen kvar på hemma-arenan är förklarligt.
Butterworth och Laurence söker däremot närma sig Pompeji på ett nytt sätt. De pomejanska medborgarnas handlande och ambitioner sätts i förhållande till samtidens idéströmningar och skiftande moden dikterade från Rom. Fokus ligger på Neros styre (54-68) och det kaotiska året som följde efter mordet på honom (fyrkejsaråret 69). Som van Pompejiläsare blir man förvånad över hur lätt det verkar vara att hitta hållpunkter i den pompejanska kvarlevan som kan matchas mot samtidens politiska fluktuationer. Kanske beror det på att Pompeji inte kom att överleva Neros styre med många år. Spåren efter dem som valde att möta tidens kast i det politiska klimatet med att tillfredställa maktens behov av bekräftelse har lämnat oeroderade avtryck.
”Pompeii: The Living City” är också en annorlunda sorts historiebok därför att den ogenerat och demonstrativt leker med formen. I den historiska skildringen interfolieras kursiverade passager där författarna låter personer vars namn lånats ur den pompejanska verklighetens register delge läsaren sina tankar och agera på platser i den lokala topografin. Den historiska romanens form blandas med en mer nyktert hållen huvudtext. Till och med före inledningen kastas läsaren in i fiktionen. På oväntad plats, en kylig skymning vid Memnons stoder i Luxor, Egypten, möter vi Suedius Clemens. Mot berättelsens slut dyker han upp igen, både i en fiktiv passage och i den mer sakliga historieskrivningen. Han är en historisk person vars karriär kan följas hos samtidsskildraren Tacitus, genom inskrifter från Pompeji och ett resenärsklotter i Luxor – hans namn är inristat på kolossens fot. År 74 eller 75, alltså strax innan vulkanutbrottet, var Suedius Clemens på uppdrag i Pompeji. Inskrifter, placerade på jämnt avstånd utanför stadsportarna, vittnar om hur han, efter genomlidna orostider (jordbävningen 62 och inbördeskriget 69) reglerat egendomsförhållanden i staden. Uppdraget i Egypten kom sedan.
Det är fullt möjligt, även om än omöjligt att bevisa, att han besökt Memnons stoder just i oktober år 79. Författarna vill få oss att tro det och därmed förmedla känslan av närhet trots avstånd; mellan avlägsna platser i den antika geografin och i tiden mellan då och nu.
Bokens stora okursiverade textmassa – faktainnehållet – framförs med kunskap men en medvetet mångbottnad läsart. Här iscensätts naturligtvis hela det obligatoriska, pompejanska lärdomspaketet: beskrivningar av näringsidkande, religion, kommunalt liv, nöjesvåld, erotik, och så vidare. Men själva iscensättningen leds inte, som så ofta i Pompejilitteraturen, främst av strävan att systematiskt täcka alla aspekter av stadens liv, utan lika gärna av författarnas engagemang i de senaste decenniernas vetenskapliga diskussion inom antikforskningen. Frågeställningar som rör den antika världens särart; hur det förgångnas verklighet och självsyn trots uppenbart samröre skiljer sig från vad vi ser som naturligt.
Chockerande verklighetsglimtar av antika vardagsvärderingar förmedlas genom några av offren från vulkanutbrottet. Det hemska fyndet av ett led män, hopkedjade med halsbojor och dränkta av vulkanens aska och pimpstensregn utanför den av stadens portar som vi idag kallar för Herculaneumporten, avslöjar den hårda verklighet som var realitet i livet på landet, basen för den antika ekonomin. Skeletten efter två män som hittats tillsammans, och har tolkats som en person ur den lokala eliten och hans slav, talar också klarspråk om tidens normaliserade ojämlikhet. De var omkring 45 år gamla, den ene välnärd och atletisk, med stark benstomme och kraftfulla muskelfästen, den andre bortåt tio centimeter kortare, tunn och sliten, med spröd benmassa och av sjukdom sammansvetsad korsrygg; den ene med goda tänder, den andre med en så förstörd uppsättning att infektionen nått bihålorna. Det förvånar inte att eliten kunde se sina slavar som annorlunda varelser. Skeletten ger exempel på det som ingen dokumenterade i skrift, den hårda tillvaron för den anonyma mängd människor som levde helt bortom förhoppningar, och den sociala rörlighet som trots allt ändå karakteriserade tiden för de högre nivåerna i de ofrias skara.
Här är vi långt ifrån den latinska komedins bild av den väl levande, listige slaven – som egentligen leder hushållet och herrskapet och närmare insikten om vidden av den skräck som den litterata eliten förmedlat; skräcken inför tillvarons oberäknelighet och hoten mot den privilegierade ställningen: från opålitliga slavar, avvikelse från traditionen, förnärmade gudar, naturkrafterna ... Titeln på kapitel sju, ”When will our fears be at rest”, bär på ett stänk av Michel Moore även om det enbart handlar om 62 års jordbävning. Men temat återkommer på fler ställen och då med vidare referenser som omfattar fler av tidens hotbilder.
De moderna samtidsperspektiven kryddar alltså berättelsen. Kvinnan finns också där även om hon, frustrerande nog är svårfångad inom ramen för den rikaste av alla de källor vi har till livet i Pompeji – privatarkitekturen. Neros älskade, Poppea, är en given huvudperson. Medlemmar ur hennes familj kan knytas till två av Pompejis finaste hus. Stadens fäder bör ha haft skäl att tro på petitionens utsikter.
Författarna drar sig inte för att tänja på vår kunskap och ge sin tolkning av det som källorna inte berättar. Och i Butterworths och Laurences tolkning är det inte bara så att det skickades en ambassad till Nero för att vinna katastrofstöd. Ambassaden beskrivs också som lyckosam; den leder till ett kejserligt besök i Pompeji, även om inte till kejserlig givmildhet – andra och närmare katastrofer som Roms brand i juli 64, kan vara förklaringen till varför hjälpen uteblev.
Butterworth och Laurence stöder sin sak på yttranden om Pompeji från personer som stod kejsaren nära och på graffitti. De tänker sig att ett kejserligt följe spritts för logi på utvalda adresser bland
Pompejis finare privathem. Bilden som målas är den av ett Pompeji i full färd med att rusta, återuppföra och omdekorera, inför det kejserliga besöket.
Den del av Pompeji som snabbast verkar ha återhämtat sig efter jordbävningen är kvarteren i norr. Vid Vesuviusporten låg den stora vattenreservoaren, akveduktens avslutning. Jordbävningen hade torrlagt vattenledningsnätet som 17 år senare, vid tiden för vulkanutbrottet, fortfarande bara var partiellt restaurerat. Residensen i norr var bäst placerade för att få tillbaka sitt kranvatten. Därmed var de kanske också bäst ägnade att ta emot medlemmar ur en kejserlig svit. Just i detta område, bara något kvarter nedanför stadsporten pågår sedan år 2000 ett större svenskt fältarbete för dokumentation och analys av de stående strukturerna i det i dag mycket snabbt eroderande Pompeji. Den upplysningen får man inte i Butterworths och Laurences text, men däremot är det med tillfredställelse som jag som projektledare får en, om än mycket spekulativ, antydan till att ett av husen inom det egna undersökningsområdet skulle kunna ha restaurerats just med hopp om att få ge logi åt det kejserliga följet. Huset som kallas ”Bronstjurens hus” efter en vattenkastare i brons har en av Pompejis mest anslående vattenkonster.
”Pompeii: The Living Ccity” är en ny sorts historiebok. Trots att den närmast programmatiskt tar sig friheter mot den normala historieskrivningens krav på saklighet vill författarna understryka det seriösa i anslaget. De sparsamt förekommande fotnoterna refererar antingen till latinsk skriftställning eller mästrande kortfattat, till de mest specialiserade av antikstudiets textkällor – epigrafins corpuspublikationer. Vill läsaren kontrollera författarnas akribi i frågor som gäller de mer ordinära, arkeologiska källorna till kunskap om Pompeji, inbjuds man till eget arbete med hjälp av en drygt tiosidig bibliografi och ett utförligt person- och platsindex. Det är inget tvivel om att de många spekulativa inslagen är inskrivna i ett historiskt ramverk som strävar efter det korrekta och sin överväldigande mångfald till trots, en solitt målad materiell miljö. Om något fattas – varför inte en verklighetsflyktens romerska historia som Pompejis väggmålningar verkar väl ägnade att avslöja – så kan det bli ämne för en annan bok!
