Ett fotografi visar en salong i 1920-talets Hannover. Intrycket är murrigt: mörkbruna möbler, en soffgrupp med ett runt bord och en tråkig soffa med obligatorisk kudde. Men på väggen hänger ett färgsprakande abstrakt konstverk som vi känner igen från våra konstlexikon – Wassily Kandinskys ”Improvisation Nr 10”.
På ett galleri i Berlin 1919 fick den 28-åriga Sophie Küppers syn på målningen. Själv konsthistoriker drev hon tillsammans med sin man Paul Küppers – landets mest kreative gallerist av modern konst – galleriet Kestner i Hannover. På Kestner samlades man för att se det senaste av Kurt Schwitters, Emil Nolde, Paul Klee, Ernst Ludwig Kirchner och Kandinsky. 3 000 D-mark betalade Sophie för det som skulle bli Küppers ”viktigaste bild” och hängde upp den över soffan i sin salong. För drygt 75 år sedan såg hon sin bild för sista gången.

I dag hänger ”Improvisation Nr 10” – nu värd 30 miljoner dollar – i en salong i Basel, hos en ny ”ägare”, galleristen och konstsamlaren Ernst Beyeler. Men hur kan han äga en tavla – och enligt ett schweiziskt domslut 2001 är Beyeler verkligen ägaren – som varken Sophie Küppers eller hennes arvingar, någonsin lämnat till försäljning?

Hur detta kunnat ske har den tyska journalisten Ingeborg Prior redogjort för i sin informativa, spännande och upprörande bok om Sophie Lissitzky-Küppers och hennes konstsamling, Die geraubten Bilder (Kiepenheuer & Witsch). Prior har följt spåren efter Sophie och några av hennes käraste konstverk, samtliga föremål för ett av de mest spektakulära fallen av konstplundring i nazisternas regi.

Medan tidigare forskning sett konststölderna som en följd av såväl förbudet mot modern konst som ariseringen av judisk egendom i Nazityskland, visar Prior med sin undersökning att det i lika hög grad handlat om girighet och organiserad kriminalitet. Utan tvivel användes ariseringen som en ”legitim” förevändning för att lägga beslag på rikedomar.

Hitler mutade ständigt och rikligt landets elit – med stora penningsummor, med ariserade judiska villor och med all slags stulna dyrbarheter från olika delar av Europa. Vinsterna från försäljningen av beslagtagen judisk egendom bokfördes noga. Så exempelvis vet vi i dag att Einsteins segelbåt såldes till en tandläkare för 1 300 riksmark.

Hitlers konstintresse var lukrativt inte minst för Tredje rikets konsthandlare och museichefer. I sin bok The Faustian Bargain. The Art World in Nazi Germany (Getty Ctr for Education in the Arts) har den amerikanske konsthistorikern Jonathan Petropoulos påtalat regimens ”obsessiva konstintresse” och hur korrumperbara annars seriösa konsthistoriker och museichefer var, exempelvis Hans Posse, museichef i Dresden. Utsedd av Hitler som koordinator för det planerade museiprojektet i Linz, det så kallade Führermuseum, förlorade Posse alla skrupler. Att kunna ställa samman en gigantisk samling utan att behöva tänka på finansiering var en stor frestelse och Posse brydde sig inte om varifrån konstverken kom. Hade museet i Linz blivit av hade det kunnat ställa ut fyra gånger fler konstverk än Louvren.

En annan förgrundsfigur på den nazityska konstmarknaden var Karl Haberstock, som bland annat ställde samman Hitlers och Görings privata samlingar. Haberstock tjänade stora summor på att sälja entartete Kunst, den av nazisterna förbjudna moderna konsten, till kunder i utlandet. Tillsammans med sin schweiziske kollega Theodor Fischer organiserade Haberstock den beryktade auktionen av entartete Kunst i Luzern 1939. Efter kriget kunde Haberstock fortsätta som om inget hänt; konstplundrarna gick fria. För sina vinster hade han själv tillägnat sig ett stort antal verk av bland andra Veronese, Cranach, van Dyck och Tiepolo som efter hans död 1956, i enlighet med hans vilja, donerades till hemstaden Augsburg. De stulna verken hade han då redan gjort sig av med.

För att effektivisera konststölderna hade Hitler i sin tjänst professionella organisationer. Enligt den schweiziske forskaren Thomas Buomberger behövdes 29 436 järnvägsvagnar för att transportera stulen konst från Frankrike till Tyskland.

Konstsamlingarna spårades upp med hjälp av franska tjänstemän som fick en bonus för varje samling. Likaså blev Schweiz ett centrum för den florerande handeln med rovkonst, trots att de allierade varnade för kommersen med stöldgods.

NS-statens korruption negligerades dock länge av forskningen. Med undantag för enstaka omnämnanden dröjde det till 1999 innan historikern Gerd Ueberschär och före detta brigadgeneralen Winfried Vogel tog upp temat i sin Dienen und Verdienen. Hitlers Geschenke an seine Eliten (Fischer). Även historikern Frank Bajohr visade, i Parvenüs und Profiteure. Korruption in der NS-Zeit (Fischer), på sambanden mellan korruption och konstrov.

Mot den bakgrunden kan Küppers-samlingens öde illustrera hur ett konstrov kom till stånd och hur dagens samhälle sanktionerar begångna brott.

För Sophie Küppers ändrades livet med maken Pauls död 1922. Trots finansiella svårigheter fortsatte hon utställningsverksamheten. 1923 lärde hon känna den rysk-judiske konstruktivisten El Lissitzky, vars verk
hon ställde ut året därpå.

För att undkomma ekonomisk kris och antisemitism gifte sig Sophie Küppers och El Lissitzky 1927 och bosatte sig i Moskva. Innan avresan sålde Sophie delar av Küppers-samlingen, men 13 konstverk av bland andra Grosz, Léger och Mondrian samt Kandinskijs ”Improvisation Nr 10” och Klees ”Sumpflegende” lämnade hon i förvar hos vännen, Alexander Dorner. Tillsammans med Lissitzky hade Dorner skapat ett världsberömt litet museum, det abstrakta kabinettet i Hannover. Utan tvivel hade paret Lissitzsky planerat att hämta sina tillhörigheter – bland annat gouacher, litografier och teckningar, inalles 85 verk, som El Lissitzky lämnat kvar i takateljén till deras våning – vid senare tillfälle. Men efter 1931 fick de inget utresetillstånd.

1936 tvingades Dorner att fly, till USA. Såväl hans egna som Sophies samlingar beslagtogs. Året därpå ställde regimen ut entartete Kunst i München. Bland de verk som bespottades var Sophies två favoritmålningar, ”Improvisation Nr 10” och ”Sumpflegende”. I Moskva kände Lissitzkys inte till att Küppers-samlingen skingrats.

När El Lisstzky avled i tuberkulos 1941 blev Sophie ensam med deras gemensamme son Jen. De två sönerna från äktenskapet med Küppers hade försvunnit; den äldre gick under i Tyskland, den yngre omkom i ett sovjetiskt arbetsläger. 1944 blev Sophie själv offer för sin tyska härstamning och hon förvisades med Jen till Novosibirsk; där fick hon arbete som handarbetslärarinna på stadens kulturklubb. Efter Stalins död upphävdes deras förvisning och de besökte Moskva, men återvände till Novosibirsk.
Först då hon besökte Tyskland 1958 fick Sophie Lissitzky-Küppers veta att Kestner-huset bombats och att Küppers-samlingen inte längre existerade. Men varken hennes bröder, som ärvt familjens förlag och nu var miljonärer, eller museicheferna i Hannover var villiga att hjälpa henne att spåra en enda tavla.

Officiellt betraktades de 13 verken som försvunna. Men redan då fanns Kandinskys ”Improvisation Nr 10” i Basel, och det fanns de som visste exakt var – bland andra en viss Ferdinand Möller. Likt Haberstock hade också Möller gjort sig en förmögenhet genom att sälja entartete Kunst till köpare i utlandet. Men en skillnad fanns; Möller hade varit personlig vän till Kandinsky och han tyckte om modern konst. Redan 1939 hade han kontaktat Dorner i USA som han erbjöd ”Improvisation Nr 10”. Om inte förr fick Möller då veta att verket ägdes av Sophie Lissitzsky-Küppers; han borde se till att tavlan kom till sin rätte ägare.

Men så kom kriget och för att rädda de moderna konstverken packade Möller in dem i en stor zinkkista som han grävde ner på sin tomt i en by i Brandenburg. Efter kriget flyttade Möller till Köln, där han öppnade galleri. 1951 fick han besök av en ung konsthistoriker från Basel, Ernst Bleyeler. Under kriget hade Bleyeler arbetat i en judisk bok- och konsthandel i Basel och kände väl till vad som hänt i Tyskland. Han köpte ”Improvisation Nr 10” för 15 000 D-mark. Senare har Bleyeler påstått att köpet gjorts i god tro, att han inte kände till Möllers tidigare verksamhet.

1975 uppsöktes den då sjuka Sophie Lissitzky-Küppers i sitt dystra sibiriska hyresrum av en ung kvinna från det ansedda Galerie Antonina Gmurzynska i Köln. Man ville ställa ut den store ryske konstruktivisten. Långt borta i Novosibirsk visste Sophie inte om att de ryska avantgardisterna numera var heta namn på den internationella konstmarknaden. Nu kom man för att se om det fanns foton och dokument och verk att låna. Elva verk som med hjälp av flygbolag och utrikeskorrespondenter smugglades över gränserna ställdes ut i Köln. Nio verk fick försäljas, två skulle skickas tillbaka till Novosibirsk. Senare meddelade galleriet att 140 000 D-mark satts in på ett bankkonto i Köln och att mer pengar var att vänta. De två målningarna kunde dock ”inte skickas tillbaka på grund av utförselbestämmelser”.

Samma år hade Sophie bett sina bröder att garantera hennes och Jens utresa från Sovjet. Från sovjetisk sida var formaliteterna klara. Men bröderna vägrade att hjälpa sin syster som gift sig med en ”kommunistisk jude”. 1978 avled Sophie Lissitzky-Küppers och begravdes på kyrkogården i Novosibirsk. Men innan hon dog hade hon gjort en lista med de 13 konstverk som var hennes. Om Jen fick möjlighet att resa ut skulle han ta reda på dem och kräva dem tillbaka. De var nu hans egendom.

1989 anträdde Jen Lissitzky resan västerut. Första anhalten var Köln. På sparbanken fanns dock inget konto. Likaså förnekade Galleri Gmurzynska att det fanns ett avtal med Sophie Lissitzsky-Kuppers. Inte heller ledde det av Jen inledda rättegångsförfarandet till rättvisa: en kompensation på 300 000 D-mark för de nio sålda konstverken, vilkas reella värde uppskattas till 1,3 miljoner D-mark. De två konstverk som utlånats ”hade försvunnit”.

Inte heller i Eindhoven, där museet köpt in de 85 El Lissitzky-verken (som stulits från takateljén) för en misstänkt låg summa (100 000 dollar år 1968) och under skumma omständigheter – försäljaren ville vara anonym – skipades rättvisa. Först 1992 fick Jen Lissitzky veta vem den anonyme samlaren var och visste då att samlingen stulits. Än i dag besöks Eindhoven-museet på grund av ”sin” Lissitzky-samling; än har Lissitzkys ende son inte erbjudits någon kompensation.

Detsamma gäller för Klees ”Sumpflegende”, Sophie och Paul Küppers första gemensamma inköp. Sedan 1982 hänger målningen, förvärvad från ett galleri i Luzern för 800 000 D-mark, på Städtische Galerie im Lenbachhaus i München. Åter gjorde Jen Lissitzky sina anspråk gällande inför rätta. Åter avvisades dessa, trots att juridiska experter givit Jen Lissitzky rätt, både ifråga om ”Sumpflegende” och ”Improvisation Nr 10”. Enligt experterna kan konstrov aldrig preskriberas.

Hittills har endast två av verken på Sophies lista återbördats till sin rättmätige ägare.

Vid den första internationella konferensen om naziregimens konststölder, i Washington 1998, konstaterades att cirka 46 000 verk på tyska museer inte kan spåras. Antalet konstverk som stals mellan 1933-45 och som aldrig kommit tillrätta uppgår till mellan 100 000 och 220 000. Exempelvis är de 6 000 verken i den tysk-judiske juristen Ismar Littmanns samling försvunna sedan 1933. Vid konferensen uppmanades museer över hela världen att gå igenom sina bestånd efter 1933.

Medan museer i USA och Storbritannien går igenom sina bestånd och även lämnat tillbaka flera kända verk, har det varit trögt i Tyskland, Schweiz, Österrike och Frankrike. I Stuttgart strider Raman Schlemmer, sonson till Oskar Schlemmer, med Staatsgalleri. Han förvägras insyn i de dokument som ledde till förvärvandet av Schlemmers verk. Nu har regeringen tillsatt en statlig kommission (juli 2003) som ska utreda och övervaka nazitidens konstrov för att få till stånd en ändring i förhållandet mellan museerna och de rättmätiga ägarna. Det finns också ett behov att ändra den internationella lagstiftningen.

Kanske kan då Jen Lissitzky äntligen få tillbaka ”Improvisation Nr 10” och ”Sumpflegende” och hänga upp dem på väggen i sitt hus i den andalusiska ödemarken.